Ibland behöver jag en käftsmäll

– om vikten av andras perspektiv

Vissa dagar är gnället överhängande. Dagar när datorer kraschar. Fotleder kraschar. Relationer kraschar. Kaffet är slut, bussen är sen och sommaren verkar ta mig fan aldrig komma i år heller. Jag motstår frestelsen att skicka jordens gnälligaste klag-sms till någon mina vänner och ägnar istället bussresan åt att skrämma barn med min vresiga uppsyn. Gnället har fastnat i vinkelvolten.

Sådana här dagar behöver jag en mental käftsmäll. En brysk omskakning som tvingar mig att byta perspektiv. Den kommer som på beställning redan samma kväll. Jag är födelsedagsfest hos min vän David och min arga uppsyn är turligt nog utbytt mot ett förnöjt leende. Vardagsrummet är fyllt av glada, vindrickande människor och Pet Shop Boys dunkar på festvolym.  I den trivsamma trängseln träffar jag Mariah. Hon har intensiva, bruna ögon och pratar energiskt på smattrande amerikanska. Vi hinner skratta åt både övningskörningsfadäser och stjärntecken innan jag förstår att hon inte är från USA. Mariah är från Irak. Den amerikanska accenten snappade hon upp när hon jobbade på ett amerikanskt säkerhetsföretag i Bagdad.

– Så hur hamnade du i Sverige? frågar jag. Mariah tystnar.
– Jag blev våldtagen när jag var 16 år, säger hon.

Käftsmällen är en fullträff och jag slutar nästan andas av den abrupta samtalsvändningen.

– De var en amerikan på jobbet som våldtog mig och jag blev gravid, fortsätter Mariah. Jag var livrädd för vad som skulle hända om folk fick veta. I Irak är en ogift, gravid kvinna ingenting värd. Hon är en hora och förtjänar att dö.

Jag famlar efter något passande att säga, men allt jag formulerar i tanken känns skrattretande futtigt.

– När jag var yngre blev en tjej från mitt område kidnappad, berättar Mariah.  Kidnapparna våldtog henne och höll henne fången i flera dagar. Sen körde de hem henne igen. När hennes pappa fick veta vad som hade hänt släpade han ut henne på gatan och högg huvudet av henne. Han avrättade henne inför alla i byn för att rädda familjehedern. Det är helt sjukt, säger Mariah och skakar på huvudet.

– Min pappa är en bra man, men jag vågade ändå inte berätta för honom att jag var gravid. Hederskulturen och det sociala trycket är så starkt att jag inte var helt säker på hur han skulle reagera. Jag berättade bara för min mamma. Hon hjälpte mig ordna ett skenäktenskap så fort det bara gick. Det är så man gör, säger Mariah.

När pappan med tiden förstod att Mariah blivit utomäktenskapligt gravid tog han avstånd från Mariah. Han lämnade också äktenskapet med Mariahs mamma och bröt kontakten med alla i familjen.

2006 pågick Irakkriget för fullt och livet i Bagdad blev extremt osäker. Mariah bestämde sig för att fly.  Hon lämnade sin nyfödda dotter hos sin mamma och tog sig ut ur Irak på vinst och förlust. Mariah ville hitta ett nytt hemland där hennes dotter kunde växa upp i trygghet. Efter att ha rest till både Dubai och Syrien bestämde hon sig för att försöka ta sig till Europa. I Turkiet betalade hon människosmugglare för att komma över gränsen till Grekland, in i EU.

– Smugglarna visade sig vara helt opålitliga och ständigt höga på droger, berättar Mariah.  Vi krockade med bilen på en motorväg eftersom killen som körde var hög som ett hus. Det var ett under att alla överlevde. Ett tag därefter låste de in mig utan förklaring, men jag lyckades rymma. Då bestämde jag mig för att gå till fots över gränsen till Grekland. Folk sa att det var livsfarligt och att jag var galen, men jag hade ingenting att förlora.

Mariah klarade vandringen över landsgränsen. I Aten togs hon av polisen eftersom hon var illegal flykting. De tvingade henne att lämna fingeravtryck och personuppgifter. Medan myndigheterna behandlade hennes ärende låstes hon in i en skitig cell tillsammans med andra asylsökande.

– Där var en sån misär och jag var hela tiden livrädd för att bli våldtagen igen, eftersom jag var inlåst tillsammans med både män och kvinnor, säger Mariah.

Mariah fick aldrig något besked. Efter en tid på häktet släpps hon och myndigheterna meddelar att hon får klara sig själv tills de kan ge henne ett besked. Mariah står ensam på gatan i Aten. Hon har inga pengar eftersom allt gick åt för att betala människosmugglarna. Efter ett tag träffar hon Azlan. Han är också från Bagdad och Mariah får bo hos honom. Azlan våldtar och misshandlar Mariah vid flera tillfällen, men Mariah har ingen annanstans att ta vägen. Azlan har också kontakter som kan ordna falska identitetshandlingar till Mariah. Det är hennes biljett vidare genom Europa. Mariah stannar hos Azlan i ett halvår innan hon har sitt falska pass.

Efter en tid i Aten kom hennes mamma och syskon dit, och Mariah får äntligen återförenas med sin dotter. Mariah och syskonen planerar att resa vidare in i Europa, men deras mamma vill återvända hem till Irak. Bagdad var hennes hem, förklarar Mariah.

– Bara tre dagar efter att mamma kommit tillbaka till Bagdad blev hon kidnappad. Vi vet inte varför. Kanske för att hon var shiamuslim och professor på universitetet. Under de här åren pågick en omfattande förföljelse av högutbildade shiamuslimer i Irak. Men kidnapparna uppgav aldrig något skäl. De kontaktade bara oss i familjen och krävde oss på pengar. Vi gick med på att ge dem pengarna, men kidnapparna ville ändå inte släppa henne. De lekte med oss. Med några månaders mellanrum hörde de av sig med nya krav. Efter ett tag sa de att hon redan var död, men att vi kunde betala för att få vet var kroppen fanns. Men de berättade aldrig det heller, såklart, säger Mariah.

– Nio månader efter att mamma försvann hittades hennes kropp. Man tror i alla fall att det var hennes kropp. Hon hade blivit skjuten och kroppen hade legat begravd, inlindad i sopsäckar i runt sju månader. Kroppen var helt förruttnad. De kunde identifiera henne med hjälp av kläderna och medicinerna som hon fortfarande hade i fickan. Jag har aldrig varit vid hennes grav, säger Mariah med tom blick.

Samtidigt som Mariahs mamma återvände till Irak reser Mariah med sin dotter genom Europa. De tar sig till Sverige och söker asyl. Medan de väntar på besked från myndigheterna träffar Mariah Emil. Mariah avvisas från Sverige enligt Dublinförordningen eftersom hennes fingeravtryck finns registrerade i Grekland. Då åker Emil efter Mariah. De gifter sig på svenska ambassaden, och Mariah och hennes dotter efter ytterligare en tid permanent uppehållstillstånd i Sverige.

– Om det inte hade varit för min dotter hade jag tagit livet av mig för länge sen, säger Mariah. Jag är så tacksam för att vi fick stanna i Sverige. I Grekland finns inga jobb och kvinnornas situation där är inte bra, säger Mariah. I Sverige kan jag ge min dotter den trygga uppväxt som jag själv aldrig fick.

I nästa sekund dyker Emil upp. Han drar glatt med sig Mariah till det vinfryntliga sällskapet ute i köket. Jag sitter kvar i soffan, mållös. Jag tänker på hur lika vi är, jag och Mariah. Samma ålder, samma energi. Men våra livslotter är som natt och dag, bara på grund av att vi föddes i olika länder. Jag tänker att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag som blivit våldtagen, jag som tvingats fly från krig, förtryck och människosmugglare, min mamma som blivit dödad.

På bussen hem minns jag mitt dåliga morgonhumör. Nu sitter på samma buss och är så djupt tacksam över att jag får bo i Sverige. Tryggheten och friheten som jag vanligtvis tar förgiven är så långt ifrån självklar. Jag tänker på vilken enorm kraft som finns i det personliga mötet. Kraft att skapa förståelse och kraft att rucka på perspektiven.

Jag tänker att det borde finnas fler ”Marior” på Sverigedemokraternas fester. De kunde också behöva en mental käftsmäll.

(Alla namn i texten är fingerade.)

Annonser

6 thoughts on “Ibland behöver jag en käftsmäll

  1. Marcela skriver:

    Kunde inte sluta läsa!! Blev verkligen tagen av Mariahs livshistoria. Tänk så lätt det är att ta livet för givet! Mycket bra läsning.

  2. Loveina skriver:

    Så bra skrivet Maja!

  3. Karin C skriver:

    Fantastiskt skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: