Maja Sönnerbo

Nyligen fick jag ett hedersuppdrag: Att vara löpcoach till min vän Niklas. Det kändes extra fint att frågan kom från just honom, eftersom han alltid har tyckt illa om att löpträna. Otaliga gånger har han ondgjort sig över 1. Hur jobbigt det är att springa, samt 2. Hur jävligt det är att springa i andras sällskap. Därför var mitt svar på hans fråga ett rungande ”Självklart!”.

Jag har själv varit en riktig löphatare. Jag minns hur jag, vid mycket sporadiska tillfällen, sprang två kilometer och sedan dog av håll och mjölksyra. Trots att jag kände mig duktig efter passet, gav det mig knappast lust att springa igen. Istället fortsatte jag att betrakta löpning som ett av djävulens påfund; fram till den dag jag skickades på kurs för att bli jympaledare för Friskis&Svettis. Där löptränade jag för första gången i grupp.

Jag minns att vi joggade som ett färgglatt lämmeltåg genom den grådisiga skogen, med en av kursledarna i spetsen. Sex kilometer, fick jag veta efter passet. Va?! tänkte jag. Det hade ju inte ens varit jobbigt. Det hade till och med varit ganska skönt! Den dagen insåg jag att löpning inte behöver vara likställt med en nära-döden-upplevelse. Jag insåg också fördelen med att inte springa tokfort redan från början. Genom att springa långsammare fick jag en bättre upplevelse av passet och orkade dessutom springa längre.

Så jag gjorde en plan inför passet med Niklas. Om lusten är a och o i träningssammanhang överlag, kändes den ännu viktigare. Nu var det enda alternativet. Bara en härlig upplevelse skulle avhjälpa hans allmänna löparolust och hans motvilja kring att springa med andra. Dessutom ville jag få rätt i frågan kring löpning och pladdrets allmänna förenlighet. Niklas har nämligen envist hävdat att han absolut inte kan prata när han springer. Jag har alltid sagt att det kan han visst. Att snacka, mycket och om allt, är nämligen en av hans spetskompetenser.

Vi värmer upp med en rask femminuterspromenad innan vi låter stegen bli lätta, försiktiga löpsteg. I lagom tempo för att få upp pulsen och flåset, men aldrig mer än så. Aldrig kräkjobbigt och mjölksyrainfarkt. Vi springer på slingrande grusvägar mellan sommarstugor och vildvuxna ängar. Vi flåsar men låter käftarna glappa som vanligt och avhandlar dejting, sommarplaner och hälsomat i media. En stig leder oss genom en skuggig lövsal som svalkar skönt. Nere vid bryggan vänder vi hemåt. Sista biten spurtar vi inför en imaginär, fullsatt stadion med jublande publik. Yes, vi vann!!

När vi stretchar på verandan säger jag att vi nog har sprungit runt fem kilometer (5,5 km visade kontrollmätningen). ”Men det kändes ju inte alls så långt”, invänder Niklas.

”Vad härligt det var!”, säger han efter en stunds tystnad. Jag nickar leende.

Viljestyrka är bra att ha när du tränar. Den tar dig genom ett pass, även när mjölksyran känns och syret knappt räcker. Är viljestyrkan på topp tar den dig absolut genom en entusiastisk uppstart av ”ditt nya liv”. Men lust att träna – den är det viktigaste av allt. För oavsett dina ambitiösa träningsmål, din dröm om att bli snabbare/starkare/snyggare och din nyinköpta träningsutrustning kommer du aldrig få kontinuitet på din träning utan träningslust. Det är min absoluta övertygelse. Lyckas du väcka träningslusten har du bäddat för en livslång vana. När de ambitiösa träningsmålen faller i glömska, finns minnet av den härliga löprundan kvar.

Nästa dag pratar jag med Niklas.
”Maja, kan vi inte springa tillsammans snart igen?” säger han.
Mission completed.