Maja Sönnerbo

Mitt hem är noggrant hoppackat. Möbel-öar täckta med vita skynken reser sig som isberg från ett hav av golvpapp. Jag rollar färg med post-semestrisk frenesi, och medan väggar och tak sakta ändrar färg fantiserar jag om nya skrivböcker.

Jag längtar alltid efter nya skrivböcker i augusti. Skrivböcker med glänsande pärmar och oskrivna blad. I tanken känner jag lukten av nytt papper och förställer mig den sköna känslan av att slå upp den första, kritvita sidan. Sen tänker jag: Men för i helvete!

Som om jag skulle använda det där blocket mer än två gånger? Mina skrivbordslådor är redan en kyrkogård för tillfälligt attackälskade block som använts max tre gånger och därefter glömts bort. Förövrigt vill jag helst inte ha tråkfula kollegieblock. Helst vill jag ha hela kittet, som på lågstadiet, med pennskrin, luktsudd och matchat bänkpapper. Ja, ni hör ju själva.

”Nya skrivböcker inför skolstarten” är egentligen en sjukt sliten klyscha, tänker jag lite sur (för att jag inte får köpa några block). En klyscha som är är dubbelt irrelevant när man som jag slutat skolan för länge sen och därtill lever i symbios med en laptop. Jag skriver allt, allt, allt på datorn.

Sen tänker jag att anledningen till att skrivbokslängtet envisas varje augusti är att blocken är en symbol för något större. En nystartssymbol som behövs i övergången från semesterstros till vardagsrutiner.

Augusti är som en årlig supermåndag. Nya tag mot nya horisonter. Och för att lusten inför höstens utmaningar ska blomma ut och för att måndagsångesten inte ska bli för stor behöver jag fantisera om det härliga med orörda skrivböcker.

Jag tittar på mina nymålade, vita väggar. De är vid närmare eftertanke som ett uppslag i ett gigantiskt, olinjerat block. Jag får samma sköna nystartskänsla. Medan jag styrker på det sista lagret färg ser jag fram emot hösten. Jag ska vara modig, jag ska jobba hårt och jag ska ha kul.

Men det här kändes ju som mogna tankar! Betyder det att jag får köpa ett block ändå? Och ett litet luktsudd? Snälla?