Maja Sönnerbo

Vi är ett böljande folkhav. Fast vi är femton och femtio år är vi ett. Olikheterna spelar ingen roll nu. Ikväll är vi tolv tusen hjärtan som slår i takt med Håkans.

Det är sommarens och Popagandas grand finale: Håkan Hellström. Jag har längtat till konserten. Håkan har varit en favorit sedan ”Känn ingen sorg…” släpptes år 2000, men jag har aldrig sett honom live.

Nu står jag mitt i folkhavet i ett fullständigt euforiskt rus. Alla murar är rivna och jag gråter. Jag var inte riktigt beredd på det. Jag är inget fanatiskt fan med sjömansmössa, och jag trodde i min enfald att konsertgråtandet var förbehållet dem. Men vi är många fler som gråter ikväll. Det är något med Håkans texter, musik och artisteri som går rakt in i själen. Som hittar in bakom murarna, där gränsen mellan ledsamhet och lyckorus börjar luckras upp.

Håkan Hellström har hittat en universalnyckel till det svenska folkets inre. Däri ligger hans storhet. Han sätter fingret på våra ömmaste punkter och gör våra svagheter till vacker poesi. Han säger att det är okej. Vill du ha en idiot, lägg din hand i min. För han har också slagits, ramlat dåliga gatan fram, trampat gasen i botten och kört rakt in i en bergvägg. Men man måste dö några gånger innan man kan leva. Vi hoppar axel mot axel i eufori, sjunger för full hals och glömmer att våra Converse blir fulla av gräsfläckar.  Händerna i luften, Kom igen, Lena, vad skulle vi annars göra? skriksjunger vi medan tårarna torkar in på leende kinder och våra trasiga hjärtan duschas i konfetti.

Två timmar är över på nolltid. Jag har inte ens förstått att sista låten är sista låten. Håkan verkar inte vilja gå av scenen och sitter någon minut extra på scenkanten, vinkar till fansen och suger i sig det sista av sommaren. Jag är matt och uppfylld när vi följer den myllrande folkströmmen mot utgångarna. Tack för i år, Popaganda.

Jag cyklar hem längs folktomma gator sänkta i beckmörker. Kontrasten är enorm och tystnaden känns som lock för öronen.

Jag stannar till längs vägen och sms:ar sommaren. Det här är brytpunkten, eller hur? Jepp. (Det vet du ju – varför skickar du onödiga sms mitt i natten?) Natti natti, säger sommaren sömnigt innan den lägger sig tillrätta i sin minneslåda. Jag tittar en sista gång på badutflykter, picknickar och ljumma paradisnätter. Sen lägger jag på locket och cyklar rakt in i hösten. Håkans sista ord ekar i mitt huvud: ”Jag tror att allt det bästa inte har hänt än.”