Maja Sönnerbo

Jag har hittat ett magiskt sätt att göra varje morgon bättre. Något som får mig att hoppa ur sängen piggare och mer peppad. Och nej, det är inte nu jag tänker sjunga kaffets lov (mina femhundra argument för kaffets oöverträffbara förträfflighet kommer i en annan krönika). Det här tricket är snabbare än snabbkaffe. På mindre än fem sekunder, långt innan du hunnit svepa din espresso på italienskt stående fot, har det förvandlat den sömndisigaste morgon till en fest.

En morgon vaknade jag bredvid min vän, som efter nattens bravader somnat raklång hemma hos mig. Jag hade just vaknat och såg min vän slå upp ögonen. Två sekunder därefter sträcker han armarna upp i luften och ropar ett glatt ”Hurra!!”. Jag skrattade högt av ren förvåning. WTF?!, tänkte jag på ren svenska. Här lever man i villfarelsen om att man är en positiv människa. Jag låg uppenbart i lä.

Jag var glad hela dagen efter det där morgonhurra:et. Det var som om hjärnverksamheten startade upp i sina mest positiva tankespår. Vid frukosten såg fram emot dagens to-dos. Jag kände mig lyckligt lottad över att ha en ny, spännande dag framför mig. Motiga sysslor blev utmaningar och mitt oklara dagsschema blev en dag full av möjligheter.

Stopp! Jag hör dina tvivlande tankar. Nej – mitt peppade humör berodde inte på att jag vaknat på rätt sida just den dagen. Jag har nämligen, som ett test, fortsatt att starta dagen med ett ”Hurra!”. Det är sannerligen inte är lika lättropat varje morgon. Ibland orkar jag knappt forma ordet. Men även de morgnar när hurra:et är svagt, sömnskrovligt och framtingat, så fungerar det. Det planterar ett litet frö av förväntan inför dagen. Och medan jag äter frukost, gör mig i ordning och cyklar till jobbet så har förväntansfröet blommat ut, utan att jag ansträngt tankarna ett dugg.

Nu har jag också kommit på varför det fungerar. (Eftersom jag har pluggat idrottspsykologi borde jag ha insett detta mycket snabbare, men tydligen har hjärnans signalkopplare varit på höstkickoff.) Hurra:et är en trigger*. Både ett ord och en gest (armarna upp i luften) som jag nu per automatik associerar till förväntan, glädje och ”nu jäklar kör vi”-mode. Ett Hurra! och jag känner fysiskt hur förväntan bubblar i magen.

Jag säger ju det: Världens bästa trick! Och det är inte bara jag som tycker så. Triggers är ett av de mest grundläggande teknikerna i varje idrottares mentala verktygslåda. Metoden är briljant eftersom den kan användas till att förstärka i princip vilken känsla som helst. Vill du läsa mer om hur du kan använda triggers och värdeord kan jag rekommendera Olof Röhlanders lättbegripliga och peppande bok ”Det blir alltid som man tänkt sig”.

Mitt nästa steg är att försöka plantera en koncentrationstrigger. En ny trigger som får min hjärna att hamna i sitt mest fokuserade och slipade läge. Jag känner att det blir en välkommen motvikt till mina yvigt peppade glädjerop. Hurra!!

*En både auditiv (hörbar) och kinestetisk (kroppslig) trigger, om man vill använda fler bokstäver.

Min nästa kinestetiska trigger? Kanske lite för invecklad ändå…