Drömmen om att bygga ett hus

hus

Kreativa människor fascinerar. Oavsett om de målar, gör film eller skriver böcker fylls det mediala utrymmet med deras ord, deras ansikten, deras historier. Vi älskar att läsa om dem. Om skapandet. Kanske i hopp om att kreativiteten och inspirationen ska smitta av sig? Jag själv är i alla fall mycket förtjust i tanken på att lite av genialiteten kan smitta av sig när jag läser om personer som Svetlana Aleksijevitj, Regina Spektor eller Jonas Hassen Khemiri.

En kväll snackade jag med min vän om att jag känner mig splittrad mellan alla projekt som jag vill genomföra. Jag pratade med iver om alla texter som vill bli skrivna, musik som vill bli skapad och nya kooreografier som ligger i pipeline och bara väntar på att se dagens ljus. Troligen pyntade jag denna långa utläggning med yviga armrörelser och lite för många ord på för kort tid. Min vän nickade över sitt vinglas.
– Du vill bygga ett hus, sammanfattade han.
– Eh… nej? svarade jag konfunderad och tänkte med avsmak på gipsskivor, betongdamm och bygglovshandlingar från kommunen. Jag vill ABSOLUT inte bygga ett hus.
Min vän förklarade att huset var en metafor. En bild för människans inneboende lust att skapa något eget. Något bestående som formats av just dig. Att ha gjort ett avtryck.
– Exakt! sa jag. Spiken i bjälken.

Jag är övertygad om att alla har avtryckslängtan i sig. Även om alla inte har det kreativa som yrke. Eller som hobby heller för den delen. Kanske ligger den prydligt hopvikt i en byrålåda? Men den finns. Jag tror att det är vår egen avtryckslängtan som gör att vi läser om andra musiker, konstnärer och kreatörer.

En annan vän till mig är musiker och flygrädd. Ingen toppenkombination när man gör karriär i flera länder samtidigt. I alla fall: En gång sa hon att varje gång hon sätter sig i flygplansstolen (och tänker rutinmässigt att hennes sista stund är kommen) är hon tacksam för att hon i alla fall har skrivit sina låtar. Tanken på att hon har lämnat något konkret efter sig gör flygkraschtankarna lite mer hanterbara. Jag vill minnas att jag skällde lite på henne den där gången. Jag sa att jag skiter väl fullständigt i dina låtar om du dör. De må vara fantastiska, men det är väl knappast det som skulle vara ditt avtryck. Ditt avtryck skulle vara minnet av dig som person, i hjärtat på alla människor som älskar dig. Där bor du permanent och för alltid, med eller utan kreativa alster i bagaget.

Men trots mina motargument förstår jag henne. Jag förstår henne till fullo, för jag känner samma sak. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på projekten. Husen. Jag vill bygga hus som ingen har sett förut. Min omåttliga läggning gör också att jag gärna projekterar en hel stadsdel när jag ändå är igång.
Och när husplanerna känns övermäktiga läser jag Nocturner av Kazuo Ishiguro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: