Maja Sönnerbo

Mörkeradaption. Så kallas det när ögonen ställer om till mörkerseende. Pupillen vidgas och näthinnan bli upp till 100 000 gånger mer ljuskänslig. Ganska coolt. Det kompakta decembermörkret har fått mig att fundera på om inte själva hjärnan också anpassar sig till mörker. Jag tror den gör det. Och då syftar jag inte på gå-i-ide-tröttheten som kryper på lagom till eftermiddagsfikat. Jag tror mörkret påverkar vårt sätt att tänka.

För det finns något sinnesvidgande med vintermörkret. Det slog mig här om dagen när jag sprang min vanliga löprunda. Jag har sprungit rundan så många gånger att vägarna praktiskt taget drar mig runt i den utstakade banan. Same procedure as last year. Eller, last week. Men den här kvällen är allt annorlunda. Mörkret sveper in mig som i ett duntäcke och jag springer helt i min egen värld. Trots att klockan inte är mer än halv sju en vardagskväll och gatorna befolkas av både kvällsjoggare och folk på väg hem från jobbet upplever jag att jag är ensam. Gatorna är bara mina, på det där sättet som vanligtvis bara existerar under vargtimmarna.

Och det finns faktiskt forskning som visar att ljus och mörker påverkar hjärnan. Starkt ljus främjar vårt logiska tänkande medan mörkret gör oss mer kreativa.  I mörker upplever vi nämligen att vi har färre begränsningar att förhålla oss till. Och det är just så jag känner. Det är som om tankarna får extra fritt spelrum. Dels för att jag är närmast osynlig i skydd av mörkret och  därför inte behöver förhålla mig till några sociala konventioner. Men jag upplever också att jag hör mina tankar bättre.  Lite som när man blundar för att kunna koncentrera sig på en smak eller en känsla.

Och när jag springer längs de skumt upplysta asfaltsvägarna händer något häftigt. På den korta sträckan närmast havet, där villorna ersatts av skog och sommarstugor, fungerar inte gatlyktorna. Jag förväntar mig att det ska bli becksvart, men istället är det som om himlen öppnar sig. Plötsligt ser jag stjärnorna. Tusentals stjärnor på ett djupblått himlavalv. De har givetvis funnits där hela tiden men jag ser dem först nu, när allt annat blir svart. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

Jag blickar uppåt och känner hjärtat lyfta några centimeter. Och just där, på 50-meterssträckan under stjärnhimlen, möter jag en joggare. Jag undrar spontant om hen upplever samma sak som jag. Jag tittar efter ett ansiktsuttryck men allt som syns är en mörk siluett med glimrande reflexer. I decembermörkret är man själv med sina tankars vindlande turer under stjärnorna.