Om världens viktigaste träning

solid

Det är lätt att bli vardagsblind. Att inte längre se sånt som händer rakt framför snoken på en. För samma sak händer ju varje vecka, varje månad, året runt. Därför blir jag glad när folk påminner mig om att öppna ögonen.

Jag har instruerat gruppträning på Friskis&Svettis i nio år. Sedermera är jag ett blindstyre på träningsgolvet. Här om veckan kom en av mina motionärer fram till mig efter jympapasset.
– Du, visst är det häftigt! sa han. Visst är det häftigt att vi kan förenas så här över generationsgränserna, genom musik och rörelse.
Jag log. Och jag sa jo, det är verkligen häftigt.
För det tycker jag ju. Jag glömmer bara bort det ibland.

Alldeles nyss stod vi sida vid sida. 105 personer i brokiga träningskläder. Vi gjorde armhävningar i takt. Körde ”dubbel fist pump” till Niellos Svett, medan svetten (passande nog) rann och leenden utbyttes. Kanske var vi mellan 15 och 75 år. Men det var inte relevant. Saker som bakgrund, klass, smak, yrke eller politiska åsikter spelade inte heller någon roll.

Vi förenas i att vi gillar att röra på oss till musik. Vi gillar den mäktiga känslan som uppstår när en stor grupp människor gör samma sak samtidigt. Därför var vi där. I de bästa stunderna känns det som att vara ett med musiken. Ett med gruppen. Det är det enda viktiga, där och då.

Det slår mig att det kanske inte är så vanligt ändå. Att människor i alla åldrar samlas på fritiden och deltar i samma sak. Kanske förekommer det på en del konserter. Kanske vid vissa sportevenemang. Och på Kärrtorpska demonstrationer, men de är ju försvinnande få.

Jag tänker att borde vara rädda om de här tillfällena. Tillfällen när vi tränar något som är mycket viktigare än muskler och flås. Vi tränar på att se bortom människors grupptillhörigheter. På att vara ett. Det dammiga, gamla ordet solidaritet dyker upp i mitt huvud. Vi kanske borde damma av det?

Särskilt just i år, när riksdagsvalet närmar sig och främlingsfientliga åsikter florerar i oroväckande omfattning. Då är kanske förmågan till förståelse och medmänsklighet det viktigaste vi kan träna.

Annonser

2 tankar om “Om världens viktigaste träning

  1. Lotta skriver:

    Väldigt fint skrivet. Jag känner mycket väl igen den mäktiga känslan som uppstår när en stor grupp människor gör samma sak samtidigt, jag kan börja spontanle av att se synkroniseringen som pågår runtomkring mig i salen, och av att vara en del av den.

    Men jag tror att det är en missuppfattning att invandringskritik/nationalism per automatik är illasinnad främlingsfientlighet som kan/ska ställas i motsats till solidaritet. Mellanmänsklig tillit, ”socialt kapital”, är högst i världen i de skandinaviska länderna, och jag är helt säker på att den föreningskultur vi har och som Friskis&Svettis är en del av, befrämjar det, bland annat genom det som du beskriver i den här texten. Utomeuropeiska invandrare har med sig ett annat kulturellt arv där tilliten är fokuserad på den närmaste familjen (att tilliten INTE är begränsad till den närmaste familjen är rätt så unikt för länder i norra Europa. Den viktigaste faktorn för socialt kapital i amerikanska delstater är hur stor del av befolkningen som är av skandinaviskt ursprung), och människor tycks undermedvetet lita mer på människor som liknar dem själva (och evolutionspsykologi är inte något man i första hand tränar bort). Ser man runt om i världen så är det inte förståelse och medmänsklighet som dominerar i något land där människor som är väldigt olika försöker samsas, i bästa fall är det institutionell rasism, i värsta fall inbördeskrig. För en person, oavsett etnicitet, boendes i Brasilien eller Sydafrika torde det verka ganska irrationellt att mångkultur, som orsakar så stora, ofrivilliga, problem för dem, inte minst vad gäller solidaritet, är något som vi aktivt strävar efter.

    • Maja skriver:

      Intressanta tankar, Lotta! Jag tror inte heller att det finns en lösning eller en social modell som är optimal för att främja förståelse människor emellan. Det finns säkerligen många vägar att gå. Men jag tänker att mötet med människor som inte har samma bakgrund/åsikter som en själv någonstans är en nyckel för att man ska kunna uppleva att ”de andra” inte är så olika när det kommer till kritan. Hur mötena sen tar form tror jag spelar mindre roll. (Massjympa passar garanterat inte alla, haha)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: