Jag kan inte sluta läsa. Fast jobblunchen borde vara slut nu. Maten är uppäten och kaffet urdrucket. Men jag kan inte sluta läsa.
Jag är fångad av en polarexpedition. Eller nej. Jag är fångad av Bea Uusma. Av hennes glöd. Den slog mig redan när jag hörde henne i Värvet*. Hennes energi sprutade in i min hjärna genom hörlurarna. Snabbt, smattrande prat, drivet av känslan av att det inte finns tillräckligt med tid att säga allt som vill bli sagt, eller att hinna med allt som finns att uppleva. Redan då var det svårt att inte dras med. Nu är det omöjligt.
Jag följer tre svenska äventyrare i slutet av 1800-talet. De ska som första expedition passera nordpolen. Trots år av förberedelser lämnar de fastlandet i en vätgasballong som läcker som ett såll och vars styranordning förloras direkt vid avfärd. Istället för att nödlanda väljer de att fortsätta. Efter knappt tre dygn flyger inte ballongen längre och de tre herrarna befinner sig mitt på den drivande packisen – i ett vitt, disigt landskap där det aldrig blir mörkt och aldrig ljust. De har uppslagsverk, sidenscarfs och champagne i packningen. Det iskalla fukten äter sig in. Efter två veckors konstant vandring, med slädar som väger 200 kilo styck, upptäcker de att de befinner sig längre ifrån fastland än när de började gå. Isen de går på driver i motsatt riktning.
Jag läser, fryser och fascineras. Det är en hårfin gräns mellan högmod och hjältemod. Mellan att vara banbrytande och fullständig idiot. Andréexpeditionen kan förvisso tyckas passera gränsen till idioti med god marginal. Men det är ju lätt att säga 115 år senare, uppkrupen i en varm soffhörna, med facit i hand.
Alla expeditioner på den tiden, även de som lyckades och vars äventyrare blev hyllade och historiska, var väl egentligen fruktansvärt riskfyllda? Och på ett sätt idiotiska. Min trygghetsnarkomaniska ådra vurmar speciellt för detta tankesätt.
En annan del av mig beundrar äventyrarnas eld och övertygelse. De styrdes av upptäckarlust och inte av rädsla. Och kanske var Andréexpeditionens idé att korsa nordpolen inte idiotisk. Kanske hade det kunnat gå att genomföra om de hade haft mer is i magen? Som Uusma berättar historien verkar den egentliga idiotin ligga i att de, i sin stora iver att äntligen komma iväg, började ignorera alla faktorer som talade emot dem. Den läckande ballongen. Tätningen som inte räckte. Att ballongen tappade hela styranordningen – vilket knappt nämns i loggböckerna. Jag tror inte att äventyrarna själva märktre när deras starka övertygelse började jobba emot dem istället för med dem.
Jag tänker att världen ändå borde vara vara tacksam över den lilla del av befolkningen som balanserar på gränsen mellan hjältemod och idioti. Många gånger är det nog dem som har drivit utvecklingen framåt.
Och jag önskar att skolans historialektioner hade kantats av en bråkdel av Uusmas glöd. Ingen är mer kraftfullt i en berättelse. Bea Uusmas uppriktiga fascination smittar av sig, och hennes personliga engagemang i äventyrarnas livsöden känns ända in i hjärtat.
Ps. Boken är såklart Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria
*Värvetintervjun gjorde så stort intryck på mig att jag skapade mitt nyårslöfte för 2014 utifrån en tanke som Bea pratar om i podden.
Maja Sönnerbo 