Maja Sönnerbo

Jag har mjölksyra. Det bränner och sticker i mina ben. Och i höften. Och i ländryggen som jag försöker vrida ett kvarts varv. Mina handflator pressas samman som om de drabbats av grav separationsångest och höger armbåge trycker mot utsidan av vänster knä. Aaaaaaaaj. Mjölksyran gör varje sekund till en evighet. Vad håller jag på med egentligen?

Ha tålamod med din kropp, säger instruktören med honungslen röst.

Och plötsligt känns det lättare. Mjölksyran är kvar men jag slappnar av. Andas lättare. Som om orden gick rakt in i min kropp. Ja, just det. Tanken spelar roll.

Ibland verkar det som att universum har en plan. Planeterna lajnar upp och pekar ut vägen med en fet neonskylt. Hitåt. På sistone har folk omkring mig har börjat prata om yoga. Jag ramlar över artiklar om yogans hälsoeffekter och nya bekantskaper visar sig vara yogis på halvtid. När jag spontankollar på SVT Flow handlar programmet om… yoga. Bestämda, blinkande bokstäver. Hitåt.

Jag tar fem andetag till. Långsamma yogaandetag som låter som ett mellanting mellan en snarkning och en svallvåg. Jag är nybörjare men så mycket har jag fattat: Det hänger på snarket.

För det har effekt. Utan tvekan. Det är i de utdragna andetagen jag hittar kraften att stå ut med mjölksyran. Kraften att fokusera mina tankar. Tre, två, ett. Vi lättar upp och kliver bak i hunden. Kroppen drar en förnöjd suck när mjölksyran försvinner.

Att träna har lärt mig mycket om min kropp. Jag vet hur jag hittar trycket i jympahoppen. Ytterlägena i flexträningen. Jag vet hur kroppen reagerar på enveten långdistanslöpning och ihopklappningshårda spinningintervaller. Jag lär ut korrekta benböj och armhävningar utan fusk. Men inte i någon träningsform hittar jag in till mitt center. Till mitt innersta. Det gör jag här. I en halvt nedsläckt yogasal, bland människor i misstänkt pyamaslika träningskläder.

Vi ställer oss i halvbrygga. Med smalbenen och händerna i mattan lyfter vi bålen mot taket. Huvudet hänger bakåt, bröstet öppnas och halsen blottas. Var försiktig här, säger honungsrösten. Här, på framsidan, sitter alla din känslor. De kan överrumpla dig. Kanske kommer du känna glädje. Kanske sorg. Men oavsett, låt det bara komma.

Yoga är spirituellt på ett sätt jag inte alls är van vid. Jag skrattar lite inombords när jag tänker på min vanliga, knävinkelsfokuserade träning. Det här är sjukt flummigt i jämförelse. Men jag gillar det. Dessutom: Tankarna går ut i kroppen – och blir teknik.

Vi avslutar passet med fem minuters vila. Jag ligger inbäddad i moln.
Tacka din kropp. Tacka din själ. Tacka ditt hjärta, säger honungen. Och jag tänker att bland all träning som jag ägnar mig åt är yogan kanske den saknade pusselbiten. Namaste.