Om klackarnas pris

högklackat
Jag stod på tunnelbanan när jag fick syn på dem: Kolsvarta, högklackade skor. Så delikat formgivna att även en mode-analfabet som jag fattar att det här är the real deal. Hela kvinnans uppenbarelse lyfte av de där skorna – långt högre än sjucentimetersklacken. Som plockad från ett drömmigt modemagasin. Sen var det något som krockade i skallen.

Det var tanken på hur det känns att gå i högklackat: Helt okej till en början. Tröttsamt efter ett tag. Mardrömslikt smärtsamt efter för många timmar.

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm i högklackat. Jag hatar att behöva missa bussen för att jag inte kan springa de där sista 40 meterna till busshållplatsen. Jag hatar tvingas trippa fram, med steglängd som en chihuahua, istället för att kunna trycka ifrån i stegen som en normal människa. Och jag avskyr att klackarna gör mig osäker när jag står och väntar på nattbussen hem.

Med vettiga skor hade jag nämligen varit helt obrydd. Jag känner mig sällan otrygg på stan och rör mig var som helst, när som helst på dygnet, nykter som onykter. Men klackarna tar ifrån mig förmågan att, om det skulle behövas, försvara mig fysiskt.  Jag kan varken springa därifrån eller slå tillbaka särskilt effektivt. Det spelar ingen roll att jag aldrig har varit med om en situation där det har behövts. Vetskapen om att jag är ganska försvarslös ifall någonting händer gör mig obehaglig till mods.

Jag tänker på kvinnan i tunnelbanan igen. På hur snygg hon var, tack vare skorna. Jag undrar hur hon kände sig. Såg hon sådär sur ut för att hon hade ont i fötterna och just hade missat en buss som hon inte kunde springa till? Eller var skorna istället guldkanten på en gråmulen måndag? Ett par ”powerskor” kan höja både självförtroendet och humöret. Ibland även hos mig.

Jag önskar att jag stod över känslan att det är härligt att känna sig snygg, men det gör jag inte. Men ingen går fri från klackarnas pris.

Klackarnas pris är en lätt funktionsnedsättning. En taskig balans som gör dig osäker och otrygg. Att inte kunna springa eller ens gå särskilt långt, vilket gör att du måste planera hur du tar dig fram. Priset är den accelererande smärtan från uttröttade, ledsna fötter.

När jag tänker efter är det inget annat än skor med inbyggt förtryck. Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig mer kommer ha högklackat. Det kan jag inte. Men hädanefter kommer jag tänka efter både en och två gånger innan jag sticker ner fötterna i ett par klackskor. Är det värt det?

Vill jag se ut som om jag äger världen eller vill jag känna mig som om jag äger världen? Valet borde vara självklart.

Annonser

2 tankar om “Om klackarnas pris

  1. Space babe skriver:

    Bra skrivet! Jag tänkt likadant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: