Om att få vara ettagluttare

Bikram yoga

Jag gör alla nybörjarfel. Jag klampar med skorna förbi skogränsen. Snurrar runt i lokalerna och undrar var skåpen är (ingenstans), vad jag ska göra av mina grejer (som är överallt) och vad jag ska göra av mig själv (klä om, ta en matta och svimma inte). Receptionisten svarar tålmodigt när jag för fjärde gången kommer med lite fler frågor (och hämtar mattan som jag glömde).

I yogasalen får lungorna en smärre chock av kvävvärmen på 37 grader. Men jag vänjer mig snabbt. Alla vilar under knäpptystnad i dimmad belysning och jag tänker att det här var mysigt. Tills instruktören kommer. Ljuset på max och två sekunder senare står alla i givakt. ”Maja?!” säger hon och tittar uppfodrande ut bland oss motionärsyogisar. Jag ger mig tillkänna med en liten vinking. ”Jaha, hej! Du och Anna är här för första gången idag.” Och d ä r försvann det sista av mina förhoppningar att åtminstone smälta in lite, lite grann. Hej allihopa.

Sen följer 90 minuters no mercy. Ingen honung så långt ögat når. Vi gör 26 komplicerade positioner efter mycket handfasta instruktioner: Sug in magen, sträck upp kroppen, händerna ihop, fram med höften, ett ben i golvet, upp på tå, ner på huk och knyt en knut på dig själv. Håll kvar! Om det är svårt att andas gör du rätt!

Jag älskade varje syrefattig minut.

Det jag upplevde var frihet, trots att jag knappt tog ett självständigt beslut under hela passet. Jag fick vara nybörjare. Det var en befrielse att få säga: ”Jag kan ingenting – lär mig”. Vuxenlivet går ju annars mestadels ut på att redan kunna, och helst vara skitbra, på olika saker. Här fick jag vara supernovis och ettagluttare – med lyxen att bli guidad av en fast hand. Jag fick känna mig fram på helt nya territorier och kunde med hjälpen hitta från fel till rätt. I de flesta fall.

Helt rätt lär det dröja innan jag hittar. Jag vet inte ens om det är syftet med yoga. Syftet är snarare resan mot rätt. Att hitta djupare fokus och tänja gränserna för det man trodde var möjligt. För en sak är säker: Den där fasta handen kommer aldrig att bära dig. Det är ingen annan än du som vill, kämpar, fokuserar, står ut och försöker igen när du tappat balansen.

Så för ett tag framöver kommer jag vingla vidare i yogastudion, medan svetten blir pärlplattor på mina armar och ben. Det är en häftig resa att lära känna dig själv på helt nya plan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: