Om att vidga horisonterna

våga personlig utveckling slänggunga

Vi ska se stans bästa utsikt, sa han. Nej, helvete, tänkte jag.

Jag visste vart vi skulle. I ett svagt ögonblick hade jag nämligen nämnt att jag var rädd för just den där högsta punkten av Stockholm. Och att jag just därför ville uppleva den. Sa jag då. Nu var jag plötsligt inte lika taggad.

Vi skulle åka Eclipse. En slänggunga 90 meter upp i luften där du slungas runt i 70 kilometer i timmen. I min sinnevärld en metafor för allt som hjärnan uppfattar som fara – men som egentligen är helt ofarligt.

Jag har trygghetsnarkomaniska drag. Det är väldigt bra. Det hindrar mig exempelvis från att dö i onödan. Men ibland är det mindre fördelaktigt. Ibland har det hindrat mig från att utvecklas; från att se och uppleva nya saker. Därför övar jag numera på att vara rädd med flit.

I den ringlande kön, halvvägs upp bland vindlande bergodalbanor, gör jag mitt bästa för att blockera ångesten. Min instinkt säger nej nej nej nej. Men hjärnan är starkare. I nästa stund svävar vi och slängs i allt vidare cirklar, runt runt. Gröna Lund blir en glimmande sagostad som försvinner under oss. Det suger i magen medan vi slungas upp i Stockholms solnedgångshimmel. Som Cosmonova helt på riktigt. Jag blir stum av hänförelse.

Det bästa av allt är: Väl i luften är inte ens läskigt. Pirret i magen får mig bara att känna mig levande.

Jag minns inte när jag började med mina modövningar. Det var ett omärkligt idéfrö som fick näring och började växa. Ju mer man vågar, desto roligare blir det nämligen. Och desto mer angelägen blir man att våga ännu mer. Rädslan för att vara rädd är ofta värre än rädslan själv, som en citat-isk människa sa.

Så en gråmulen måndag i vintras märkte jag att något hade hänt. Jag gick på samma gator i samma stad men horisonten låg längre bort. Sikten hade klarnat. Plötsligt bar jag vissheten om att mitt lugn inte var bundet till min hemadress eller till hemtama rutiner. Och när körens stundande resa till Sydkorea planerades tänkte jag att jag kanske skulle stanna i Seoul och frilansskriva efter körfestivalen. Kanske till och med ta en sväng förbi Heyrobics i Beijing på vägen hem. Till min stora förvåning verkställde jag planen direkt.

Nu sitter jag på Arlanda. Jag ska på min längsta resa hittills. Till Seoul, Busan och Beijing. Jag ska skriva och fota ett gäng reportage, delta i en gigantisk Världkörssymposiet och leda jympa i Kina. Och jag är ganska säker: Den här resan kommer bli som att åka Eclipse. Lite läskigt när man står i kön. Men väl i väg – helt magiskt.

Annonser

2 tankar om “Om att vidga horisonterna

  1. Helena skriver:

    Jag hejar på dig från hemmafronten … Kram och lycka till med allt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: