Hemkommen från sitt livs (hittills) längsta resa antar jag att man bör spotta ur sig någon slags betraktelse. Historier från fjärran land, typ. Eftersom min resa var ganska schizo och kändes som fem olika resor i en, kommer istället ett gäng observationer från Sydkorea och Kina. Håll tillgodo.
1. Asiatiskt kaffe ser ut som te (och smakar luft)
”Nu blev det nog lite fel – jag beställde kaffe”, sa jag någon av de första gångerna jag blev serverad denna utspädda historia med cirka två centimeter mellan varje smakmolekyl. Av de sju hotell jag bodde på under resan serverades det inte vettigt kaffe på ett enda. På ett ställe fanns det inte ens kaffe på frukosten(!). ”…but… but, I’m from Sweden!?” pep jag ynkligt, men det hjälpte ju inte ett jota.
2. Koreaner älskar paraplyer
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga paraplyer, lyder (troligen) den koreanska devisen. Här används paraply i regn, solsken och, enligt uppgift, även när det snöar. Gatorna förvandlas ofta till vackert myllrande paraplyskogar. Och när en annan, med mer väder-orädda vikingagener, skiter i paraply trots att det duggregnar tittar folk lite medlidsamt på mig, som om jag inte förstod bättre. Att skydda skalpen är A och O för en korean!
Powerwalk med paraply på bergen Namsan, Seoul
3. Beijingskt/Seoulskt gångavstånd = Sträckan + 50%
Som hängiven fotgängare upptäcker jag gärna nya städer för egen maskin. Tunnelbana är ju så mullvadigt och snuvar en på rundturs-konfekten. I Seoul och Beijing lärde mig dock mycket snabbt beräkna sträckan som ”Den faktiska sträckan + minst 50%”. Att avstånden är ENORMA jämfört med dockskåpiga Stockholm. Det innebär i praktiken en garanti för att gå lite vilse minst en gång per sträcka. I Beijing är de dessutom mycket förtjusta i avspärrningar av typen tre meter hög plåtvägg, vilket gjorde att de flesta försöken till att gena genast innebar två kilometer extra.
4. Det är hetsigt att jonglera tre yrkesroller samtidigt
Jag var i Seoul för att sjunga med Sofia Vokalensemble på World Symposium on Choral Music, en gigantisk körfestival med körer från hela världen. Men jag var också där för att jobba. Jag skrev på två olika reportage och fotade till dessa. Det medförde att jag, med lätt stirrig blick, sladdade ut från konserterna där jag stått på scen, högg en kompositör/dirigent i foajén för att fråga huruvida rådande scenideal inom körgenren kan ses som ett problem för körkonstens uttryck, knäppte lite bilder i farten innan jag smet in som publik på nästkommande konsert för att analysera framträdandet. Det var lite hysteriskt. Men det gick.
5. Koreaner älskar minutiösa scheman – och att ändra dem
Som sångare på ett koreanskt körkonvent behöver man inte undra när man ska äta, sova, sjunga eller transportera sig. Tider och platser finns tydligt angivna på körschemat. Den uppmärksamme, och faktiskt också ouppmärksamma utan grava synfel, noterar dock att längst ner på schemat står: ”It’s a subject to change” i feta bokstäver. Och ändrade sig, det gjorde schemat. 
6. Engelska är inget globalt språk
Engelska funkar inte överallt, vilket jag hade inbillat mig. I både länderna, men i synnerhet i Kina, kan försvinnande få engelska. De pratar alltså inte dålig engelska; de förstår inte ett ord – oavsett hur långsamt du pratar eller hur mycket du omformulerar dig. Pengen trillar ner när de svarar på kinesiska; långsamt och, förmodligen, med försökt till förenklande omformuleringar. Man kapitulerar och konstaterar status quo.
7. Kinesers arbetsuppgifter är mycket, mycket specifika
– Excuse me, säger jag och söker uppmärksamhet från någon av de tre tillsynes sysslolösa expediterna på andra sidan disken. Jag vill köpa en grillad kyckling på en supermarket i Beijing. Expediterna ignorerar mig stenhårt.
– M’am? säger jag och fattar ingenting. Varför står tre personer med besvärad min och låtsas som att jag är luft? Vill de inte sälja sina varor? Har jag gjort något fel? Efter 30 sekunders frågeteckens-kavalkad dyker en fjärde person upp. Det är hennes, och bara hennes arbetsuppgift, att sälja kyckling. Ett leende eller övriga upplysningar ingår inte, vaken från henne eller från någon av de andra. Den här lilla händelsen var en av många liknande. Samma begränsade, enahanda arbetsuppgifter och samma ointresse att ge någonting extra, om så bara ett leende. Det var väldigt märkligt att uppleva, men efter mycket funderande, kanske inte så konstigt från deras perspektiv: Får man aldrig cred för egna initiativ blir strategin snart ”sköt dig själv och skit i andra”. Det är i alla fall min analys. Människor som inte får ta eget ansvar verkar bli empatiskt avtrubbade. Jag undrar om det ingick i kommunisternas plan.
8. Linedance på trottoaren förlänger livet?
Man hör musiken på håll. Små, spräckta högtalare kastar ut baslös musik som gissningsvis skulle kunna vara den traditionellt kinesiska motsvarigheten till svensktoppen. Sen ser man dem. Ett gäng äldre kvinnor som gör synkroniserad linedance (nåja, den ska vara synkroniserad, men vissa håller på att lära sig). De kör på skumt upplysta trottoarer, i parker eller i kanten av en parkeringsplats. Mornar och kvällar, alla dagar i veckan. Folket som dansar linedance i Beijing verkar ha väldigt trevligt. Och de verka aldrig få nog.
9. Frisk luft är bland det lyxigaste som finns.
När jag var ute och sprang i Beijing undrade jag om jag egentligen gick plus eller minus på hälsokontot, med tanke på mängden föroreningar jag drog i mig. Luften kändes tung att andas. Jag vande mig turligt nog vid luften efter några dagar – men lungorna hade inte glömt. När jag plötsligt stod med resväskan i centrala Stockholm drog de lättnadens andetag. Med svenska mått är kanske inte bussterminalen på Slussen är ”frisk luft” – men jag lovar: Den är underbart lätt att andas och doftar bräckt hav.
10. Att resa är inte läskigt
Ibland är det slitsamt och tröttande. Ibland tålamodsprövande. Men absolut inte läskigt. Snart packar jag väskan igen.
Maja Sönnerbo 