Wow-känsla! Det där som når ända in. Det som påverkar människor på riktigt. Som får folk att säga ”Du, jag måste bara berätta om…” till andra de möter senare i veckan. Hur skapar man det?
Det här diskuterade jag med träningsinstruktören Ola som jag coachade förra veckan. Ola ville ha tips på hur man skapar wow-effekt på sitt jympapass. En superintressant fråga som inte bara bäddade för en riktigt bra diskussion där vi stötte och blötte wow-faktorer. Frågan har dessutom följt mig i tankarna hela veckan, ut på träningsgolvet när jag själv lett pass och till mitt jobb som skribent och utvecklare av utbildningsmaterial för instruktörer. Vad skapar wow?
Min och Olas diskussion blev såklart nördigt inriktad på jympagolvsmagi. Men grundtänket om wow-känsla är applicerbart på vad du än sysslar med, tänker jag – oavsett om du är lärare, musiker eller rörmokare. Hur gör du för att lämna dina elever/åskådare/kunder med wow-känsla?
Att det man levererar är välgjort och bra genomfört är såklart steg ett. Men det är ingen garanti för wow-effekt. Ett träningspass kan vara högst kompetent instruerat men ändå sakna wow. Det beror antagligen på att de flesta förväntar sig att ett träningspass håller viss kvalitet: Att man bli svettig, att passet ger träningseffekt och att man blir bemött med ett leende från ledaren.
Wow-effekten kommer i stället att ge något som mottagaren inte förväntar sig. Det kan vara att vara att leverera något som är bättre än genomsnittet. Att i sitt träningspass ha brytt sig om detaljer, övergångar eller lagt tid på att skapa extra musikaliska koreografier. Sånt som inte behövs för att skapa ett fungerande pass men som lyfter passet till nästa nivå.
Ola berättade att han blivit inspirerad av den amerikanska träningsinstruktören Lawrence Biscontini som avslutat en inspirationsföreläsning med ”glow stick yoga” – enkla yogaövningar som blev något alldeles extra eftersom alla i publiken hade fått glow sticks att ha runt handlederna. Genom att släcka takbelysningen skapade han på så sätt en häftig ljuseffekt som ingen av deltagarna hade förväntat sig.
Cool grej, helt klart! Men om man inte har möjlighet att administrera glow sticks till 100 personer inför varje träningspass då?
Något som är synnerligen lättadministerat och generellt mycket uppskattat är att dela med sig av sin kunskap. Att ge ett riktigt bra tips är superlätt för dig som har kunskapen men kan vara himla värdefullt för mottagaren. Jag och Ola spånade kring möjligheten att ha en liten ”mini-jympaskola” innan varje pass. Att lägga två minuter på ”dagens övning” där deltagarna får små tekniktips, där man kan påpeka de vanligaste felen och lyfta vad som är extra viktigt att tänka på. Jympaskolan skulle ge Olas stammis-motionärer mervärde, som det så fint heter. De får inte bara uppleva ett grymt träningspass varje vecka – för varje pass lär de sig också något nytt och kan därför få ut lite mer av sin träning.
Lawrence Biscontini påpekade för övrigt en annan viktig grej: Det människor minns bäst är början och slutet. Vill du wow-a är det kanske där du ska lägga extra krut!
Sist men inte minst, en annan synnerligen viktig wow-ingrediens: För att kunna skapa wow-känsla måste du se människorna som du har att göra med. Alltså, inte bara se dem så du inte går rakt in i folk – utan som i att vara mentalt närvarande. Att faktiskt se personerna på ditt pass. Även de längst bak. Var nyfiken på vilka som är här just idag och hur de verkar ha det. Senast i går testade jag motsatsen – mental frånvaro – med uppenbar wow-brist som följd.
Stora hallen på Friskis & Svettis Kungsholmen var knökfull. 105 efter-helgen-träningssugna motionärer stod och trampade när klockan slog 18.00. Även jag var träningspeppad och dessutom rejält uppvarvad eftersom jag stresscyklat till lokalen och närmast sladdat in i jympasalen. Jag sprang därför in i mitten och sa HEJ! på mitt allra mest speedat peppade sätt. Välkomna, välkomna! Jag heter… Medan jag står där och pratar får jag plötsligt syn på en kvinna på raden längst fram. Hon är inte alls superpeppad som jag. Hon ser istället mycket, mycket skeptisk ut. Hennes ansiktsuttryck är ett enda stort anti-wow.
Medan jag pratar till punkt får jag därför någon slags reality check. Jag inser att jag inte är mentalt närvarande. Min överpeppade energi är ingenting som jag har skapat här, på jympagolvet, tillsammans med mina motionärer. Den kommer från någon helt annanstans. Därför får jag inte heller alla med på noterna. Jag tar mig till stereon för att sätta på musiken och bestämmer mig samtidigt för att försöka landa. Här och nu. Jag vill se alla 105 personer som valt att spendera en timme av sin dag på mitt pass.
Jag är övertygad om att mental närvaro är en stor del i att skapa wow-känsla. Att ge människor hela sin uppmärksamhet istället för att köra på autopiloten. Kanske för att närvaro inte är så vanligt i dag. Genuin uppmärksamhet är dessutom någon slags minsta gemensamma nämnare i all typ av kommunikation. Det är förutsättningen för att vi ska kunna mötas – och skapa wow!
Och den skeptiska kvinnan? Jo, hon tinade faktiskt.
Maja Sönnerbo 