Maja Sönnerbo

Jag satt på en soldränkt terrass på landet. Tallkronorna susade lojt och jag trevade efter en karriär. Det var en kalendertom torsdag 2012 och hela frilansskrivargrejen verkade i ärlighetens namn ganska omöjlig.

Men nu hade jag fått en annan idé. Mina fingrar dansade över tangentbordet, ivrigt och lite nervöst. Tänk om de skulle skratta. De skulle öppna mailet och skratta så högt så det ekade över hela kontoret på Friskis&Svettis Riks. Hohoho, kom och titta vad den här lilla jympaledaren har tänkt ut. Kan vi inte skriva ut det och ha det på väggen i fikarummet? Ha ha!

Men jag skickade mailet.

Hej! Jag har en idé. Det behövs digital inspiration till Friskis&Svettis jympaledare. Jag tänker mig korta filmer. Filmer som inte berättar om rätt och fel. Filmer som istället ger ledarna en sorts ”kreativa nycklar” och uppgifter – labbar – för att själv kunna testa, uppleva och utvecklas. Filmer som ger nya idéer och en kreativ knuff framåt.

Kanske uttryckte jag mig i något pladdrigare ordalag, men detta var kontentan.

Jag fick svar nästa dag. Bra tankar, vi kanske ska ta ett möte? skrev de. Hurra!

Jag mailade igen efter en månad och de skrev att vi ses snart. Jag hörde inget mer efter det. Och jag tänkte att de nog hade skrattat lite i alla fall.

Det gick ett och ett halvt år. Jag fick bra snurr på frilansskrivandet och lärde mig att pitcha idéer till artiklar; att hitta på och tro på idéer så mycket att jag kunde sälja dem innan de ens var påbörjade.

Jag sprang in i en kreativ själ; en före detta filmare och en entreprenör ut i fingerspetsarna, och mellan vinglas och kattvideos berättade jag om Jympalabbet, som jag hade kommit på att det nog skulle heta.
– Du måste göra det, det är en svinbra idé, sa han.

Plötsligt kändes idén som jag skrivit på darriga fingrar mer självklar.
Visst svindlade tanken på att göra allt själv. Helst ville jag utveckla idén i samarbete med Friskis&Svettis. Men om de nu inte ville skulle jag minsann genomföra den ändå.

Jag fick riktig nytändning på idén, började skissa på upplägg, innehåll, gjorde research och letade efter förlagor att plocka inspiration från. Rekade folk som skulle kunna hjälpa mig att producera filmerna. Skrev ett nytt mail till F&S Riks, mest för att jag absolut inte ville gå bakom ryggen på föreningen som jag själv är verksam i.

Hej igen! Kommer ni ihåg filmidén som jag skriv om för 20 månader sen…
Oj oj! fick jag till svar. Det här har vi visst glömt. Ska vi ta ett möte?
Den här gången blev mötet av.
Och de sa: Kör i vind – vi gör det!

Så fick min baby Jympalabbet en till förälder: fantastiska Nina Forsberg, utvecklingsansvarig för Jympan på F&S Riks (ett gäng mostrar och morbröder tillkom också). Sedan i somras har vi jobbat fram innehåll, skrivit manus och filmat. Förlanserat hela skiten på F&S stora årliga konvent Svettisdagarna med en jätteworkshop för 450 personer. Och om bara någon skälvande vecka släpps filmerna.

Det här har varit en otroligt lärorik resa för mig. Det har varit pepp, skratt, ångest, svett och tårar. Jag har aldrig jobbat så hårt eller brunnit så mycket för en idé. Att Jympalabbet fick utvecklas från några skakiga mailrader till att lanseras för alla Sveriges jympaledare är helt fantastiskt.

Men det allra häftigaste är att det inte tar slut här. Det coola och lite läskiga med att utveckla ett pedagogiskt redskap är att allt börjar först när det färdiga materialet landar i händerna på mottagarna; på jympaledarna. Det är då det blir på riktigt.

Det är nu det börjar.

________________________________
Jympalabbet är ett digitalt verktyg som hjälper jympaledare att bli ännu bättre.
Filmerna finns tillgängliga för F&S alla jympaledare från början av mars.
________________________________