10 lärdomar från mitt livs längsta resa

Hemkommen från sitt livs (hittills) längsta resa antar jag att man bör spotta ur sig någon slags betraktelse. Historier från fjärran land, typ. Eftersom min resa var ganska schizo och kändes som fem olika resor i en, kommer istället ett gäng observationer från Sydkorea och Kina. Håll tillgodo.

1. Asiatiskt kaffe ser ut som te (och smakar luft)
”Nu blev det nog lite fel – jag beställde kaffe”, sa jag någon av de första gångerna jag blev serverad denna utspädda historia med cirka två centimeter mellan varje smakmolekyl. Av de sju hotell jag bodde på under resan serverades det inte vettigt kaffe på ett enda. På ett ställe fanns det inte ens kaffe på frukosten(!). ”…but… but, I’m from Sweden!?” pep jag ynkligt, men det hjälpte ju inte ett jota.

2. Koreaner älskar paraplyer
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga paraplyer, lyder (troligen) den koreanska devisen. Här används paraply i regn, solsken och, enligt uppgift, även när det snöar. Gatorna förvandlas ofta till vackert myllrande paraplyskogar. Och när en annan, med mer väder-orädda vikingagener, skiter i paraply trots att det duggregnar tittar folk lite medlidsamt på mig, som om jag inte förstod bättre. Att skydda skalpen är A och O för en korean!

Powerwalk med paraply på bergen Namsan, Seoul

3. Beijingskt/Seoulskt gångavstånd = Sträckan + 50%
Som hängiven fotgängare upptäcker jag gärna nya städer för egen maskin. Tunnelbana är ju så mullvadigt och snuvar en på rundturs-konfekten. I Seoul och Beijing lärde mig dock mycket snabbt beräkna sträckan som ”Den faktiska sträckan + minst 50%”. Att avstånden är ENORMA jämfört med dockskåpiga Stockholm. Det innebär i praktiken en garanti för att gå lite vilse minst en gång per sträcka. I Beijing är de dessutom mycket förtjusta i avspärrningar av typen tre meter hög plåtvägg, vilket gjorde att de flesta försöken till att gena genast innebar två kilometer extra.

4. Det är hetsigt att jonglera tre yrkesroller samtidigt
Jag var i Seoul för att sjunga med Sofia Vokalensemble på World Symposium on Choral Music, en gigantisk körfestival med körer från hela världen. Men jag var också där för att jobba. Jag skrev på två olika reportage och fotade till dessa. Det medförde att jag, med lätt stirrig blick, sladdade ut från konserterna där jag stått på scen, högg en kompositör/dirigent i foajén för att fråga huruvida rådande scenideal inom körgenren kan ses som ett problem för körkonstens uttryck, knäppte lite bilder i farten innan jag smet in som publik på nästkommande konsert för att analysera framträdandet. Det var lite hysteriskt. Men det gick.

5. Koreaner älskar minutiösa scheman – och att ändra dem
Som sångare på ett koreanskt körkonvent behöver man inte undra när man ska äta, sova, sjunga eller transportera sig. Tider och platser finns tydligt angivna på körschemat. Den uppmärksamme, och faktiskt också ouppmärksamma utan grava synfel, noterar dock att längst ner på schemat står: ”It’s a subject to change” i feta bokstäver. Och ändrade sig, det gjorde schemat. It's a subject to change,

6. Engelska är inget globalt språk
Engelska funkar inte överallt, vilket jag hade inbillat mig. I både länderna, men i synnerhet i Kina, kan försvinnande få engelska. De pratar alltså inte dålig engelska; de förstår inte ett ord – oavsett hur långsamt du pratar eller hur mycket du omformulerar dig. Pengen trillar ner när de svarar på kinesiska; långsamt och, förmodligen, med försökt till förenklande omformuleringar. Man kapitulerar och konstaterar status quo.

7. Kinesers arbetsuppgifter är mycket, mycket specifika
– Excuse me, säger jag och söker uppmärksamhet från någon av de tre tillsynes sysslolösa expediterna på andra sidan disken. Jag vill köpa en grillad kyckling på en supermarket i Beijing. Expediterna ignorerar mig stenhårt.
– M’am? säger jag och fattar ingenting. Varför står tre personer med besvärad min och låtsas som att jag är luft? Vill de inte sälja sina varor? Har jag gjort något fel? Efter 30 sekunders frågeteckens-kavalkad dyker en fjärde person upp. Det är hennes, och bara hennes arbetsuppgift, att sälja kyckling. Ett leende eller övriga upplysningar ingår inte, vaken från henne eller från någon av de andra. Den här lilla händelsen var en av många liknande. Samma begränsade, enahanda arbetsuppgifter och samma ointresse att ge någonting extra, om så bara ett leende. Det var väldigt märkligt att uppleva, men efter mycket funderande, kanske inte så konstigt från deras perspektiv: Får man aldrig cred för egna initiativ blir strategin snart ”sköt dig själv och skit i andra”. Det är i alla fall min analys. Människor som inte får ta eget ansvar verkar bli empatiskt avtrubbade. Jag undrar om det ingick i kommunisternas plan.

8. Linedance på trottoaren förlänger livet?
Man hör musiken på håll. Små, spräckta högtalare kastar ut baslös musik som gissningsvis skulle kunna vara den traditionellt kinesiska motsvarigheten till svensktoppen. Sen ser man dem. Ett gäng äldre kvinnor som gör synkroniserad linedance (nåja, den ska vara synkroniserad, men vissa håller på att lära sig). De kör på skumt upplysta trottoarer, i parker eller i kanten av en parkeringsplats. Mornar och kvällar, alla dagar i veckan. Folket som dansar linedance i Beijing verkar ha väldigt trevligt. Och de verka aldrig få nog.

9. Frisk luft är bland det lyxigaste som finns.
När jag var ute och sprang i Beijing undrade jag om jag egentligen gick plus eller minus på hälsokontot, med tanke på mängden föroreningar jag drog i mig. Luften kändes tung att andas. Jag vande mig turligt nog vid luften efter några dagar – men lungorna hade inte glömt. När jag plötsligt stod med resväskan i centrala Stockholm drog de lättnadens andetag. Med svenska mått är kanske inte bussterminalen på Slussen är ”frisk luft” – men jag lovar: Den är underbart lätt att andas och doftar bräckt hav.

10. Att resa är inte läskigt
Ibland är det slitsamt och tröttande. Ibland tålamodsprövande. Men absolut inte läskigt. Snart packar jag väskan igen.

Annonser

Om att vidga horisonterna

våga personlig utveckling slänggunga

Vi ska se stans bästa utsikt, sa han. Nej, helvete, tänkte jag.

Jag visste vart vi skulle. I ett svagt ögonblick hade jag nämligen nämnt att jag var rädd för just den där högsta punkten av Stockholm. Och att jag just därför ville uppleva den. Sa jag då. Nu var jag plötsligt inte lika taggad.

Vi skulle åka Eclipse. En slänggunga 90 meter upp i luften där du slungas runt i 70 kilometer i timmen. I min sinnevärld en metafor för allt som hjärnan uppfattar som fara – men som egentligen är helt ofarligt.

Jag har trygghetsnarkomaniska drag. Det är väldigt bra. Det hindrar mig exempelvis från att dö i onödan. Men ibland är det mindre fördelaktigt. Ibland har det hindrat mig från att utvecklas; från att se och uppleva nya saker. Därför övar jag numera på att vara rädd med flit.

I den ringlande kön, halvvägs upp bland vindlande bergodalbanor, gör jag mitt bästa för att blockera ångesten. Min instinkt säger nej nej nej nej. Men hjärnan är starkare. I nästa stund svävar vi och slängs i allt vidare cirklar, runt runt. Gröna Lund blir en glimmande sagostad som försvinner under oss. Det suger i magen medan vi slungas upp i Stockholms solnedgångshimmel. Som Cosmonova helt på riktigt. Jag blir stum av hänförelse.

Det bästa av allt är: Väl i luften är inte ens läskigt. Pirret i magen får mig bara att känna mig levande.

Jag minns inte när jag började med mina modövningar. Det var ett omärkligt idéfrö som fick näring och började växa. Ju mer man vågar, desto roligare blir det nämligen. Och desto mer angelägen blir man att våga ännu mer. Rädslan för att vara rädd är ofta värre än rädslan själv, som en citat-isk människa sa.

Så en gråmulen måndag i vintras märkte jag att något hade hänt. Jag gick på samma gator i samma stad men horisonten låg längre bort. Sikten hade klarnat. Plötsligt bar jag vissheten om att mitt lugn inte var bundet till min hemadress eller till hemtama rutiner. Och när körens stundande resa till Sydkorea planerades tänkte jag att jag kanske skulle stanna i Seoul och frilansskriva efter körfestivalen. Kanske till och med ta en sväng förbi Heyrobics i Beijing på vägen hem. Till min stora förvåning verkställde jag planen direkt.

Nu sitter jag på Arlanda. Jag ska på min längsta resa hittills. Till Seoul, Busan och Beijing. Jag ska skriva och fota ett gäng reportage, delta i en gigantisk Världkörssymposiet och leda jympa i Kina. Och jag är ganska säker: Den här resan kommer bli som att åka Eclipse. Lite läskigt när man står i kön. Men väl i väg – helt magiskt.

Om idiotträning och den långa vägen tillbaka

Fan, vad bra du är! Jag är SÅ imponerad. Grymt jobbat!
Aldrig i mitt liv har fått så mycket pepp och uppmuntrande tillrop som den där veckan. Familj, vänner, bekanta och till och med okända människor kom och gav mig en klapp på axeln och sa att jag var ”Så stark!”. Det var fantastiskt. Jag hade aldrig förväntat mig att ett marathon skulle generera en veckolång våg av high fives.

Men det var något som skavde. Jag visste exakt vad det var. Det var den där detaljen att jag spontansprang. Det är inget som ska high fivas. Att springa ett marathon utan att ha tränat inför det hör nämligen solklart till avdelningen idiotträning. Och idiotträning slutade jag med för länge sedan. Det är nämligen just idiotiskt.

Vissa saker i livet lär man sig inte genom att någon upplyser en om läget. Man måste testa och trilla dit på egen hand. Man måste slicka på den där lyktstolpen innan man har vett att låta bli. Man måste, fast man vet bättre, dricka så att man hänger över en toalett mitt i natten och sen aldrig mer i sitt liv vill dricka Aperol.

Samma procedur har jag gått igenom med min träning. Fast där räckte det inte med ett litet slick på den där lyktstolpen. Jag idiottränade i många år. Skadade mig gång på gång. Fick kronisk benhinneinflammation, men körde på ändå.

Fortsatte överdosera koordinerade pass med vrid, hopp och sidledssteg. Ingen styrketräning eller rörlighetsträning och för lite bålträning. Jag betalade med återkommande skadeproblem: Fötter som aldrig ville vara hela och mystiskt ont i ena höften som kom och gick.

Jag slutade inte förrän jag på ett pass skadade foten så illa att jag kördes med taxi till akuten. Inte för att jag då på nåt sätt blev smart och kom till insikt, nej nej. Jag slutade av den enda anledningen att det helt enkelt fysiskt omöjligt att ”köra på ändå”.

Efter en månad slapp jag kryckorna. Men under ett helt år hade jag så ont att jag till och med hade svårt att simma. Vattenmotståndet var för belastande för fotleden. Jag fick ont av att cykla och kunde definitivt inte jympa, springa eller träna styrka som krävde någon form av rörlighet i fotleden (eftersom den uppförde sig mer eller mindre stelopererat). Det tog två år innan foten var helt återställd. Det, kan jag tala om, är LÅNG TID för en omåttlig träningsfantast som gillar att ”köra på ändå”.

Men under de åren insåg jag fakta; att jag bara har en kropp. Att om jag vill kunna bli den där superstarka stålmormor jag ser framför mig att jag är som 80-åring, så måste jag lyssna på kroppen. Jobba med den i stället för mot den. Bygga upp den. Ge den tid att återhämta sig när den behöver. Variera träningen så att hela, och inte bara delar av kroppen blir stark och funktionell.

Min egentliga prestation var alltså inte att springa Stockholm marathon. Min stora seger var att jag under tre års tid lyckats hålla mig i skinnet och inte idiotträna. Jag har lyckats bygga upp min kropp så pass bra att jag till och med fixar att spontanspringa ett marathon – utan att skada mig eller få ont (bortsett från den obligatoriska, invalidiserande mördarträningsvärken).

Men jag vill ändå poäntera: Do not try spontanmarathon at home. Du har bara en kropp. Bygg den långsamt. Älska den fullt ut.

schlagerjympa

Därför spontansprang jag Stockholm Marathon

stockholm marathon 2014

Ibland frågar man sig varför man håller på. Halvvägs genom Stockholm marathon med kramp i ena skuldran och båda låren förlamade av mjölksyra skulle kunna vara ett sånt tillfälle. Men i går var syftet solklart.

Jag har alltid velat springa ett marathon. Varje år har jag sett ormen av färgglada löpare ringla genom Stockholm och känt mig avundsjuk. Jag ville också. Inte för att jag trodde att det skulle vara särskilt njutbart. Tvärt om. Jag vill springa för att 42,195 kilometer är så fruktansvärt långt att jag inte var säker på om jag skulle fixa det. Jag ville spränga gränserna.

Att mitt livs första marathon skulle bli i år var däremot inte alls planerat. Det var resultatet av en släng hybris som infann sig för tre veckor sedan. I ett rus av beslutsamhet och känslan av oövervinnerlighet spontanköpte jag en startplats av en okänd göteborgare. Sen ringde jag min kompis Tony; expert på ämnet för min spontana idioti.

– Hej Tony, jag tänkte springa marathon. Vad ska jag tänka på?
– Eh, men det är ju om tre veckor… Har du tränat inför det?
– Nej…
– Okej. Du hinner ett långpass, sa Tony. Sen får du vila dig i form.

Då hade jag sprungit 27 kilometer som längst. Mitt enda långpass innan maran ville jag därför testa att springa i upp emot fyra timmar. Så jag köpte ett par löparskor (eftersom jag inte ägde några) och sprang 39 km. I nya skor. Utan vätska eller energi med mig. Det hördes genom telefonen hur Tony skakade på huvudet när jag berättade.

Igår stod jag kolhydratsladdad på startlinjen bland 22 000 peppade löpare. Färgglada kompressionstajts så långt ögat nådde. Pang! Starten gick. Hetsiga löpare som trängdes och farthållare med tidsballonger stressade mig de första kilometrarna. ”Jag kanske kan hänga på 04:00 ändå”, tänkte jag men var snart jämsides med 04:30. Sen insåg jag att det enda sättet att ta sig igenom ett marathon är att hitta sin egen rytm. Det går inte att springa fyra timmar i någon annans takt.

Det allra tuffaste var svängen ut på Djurgården. Efter 21-kilometers-porten kom den fruktansvärda lårsmärtan. Jag visste att den skulle infinna sig, men jag hade förväntat mig att den skulle komma en timme senare. Nu hade jag mer än två timmars löpning kvar och benen bar mig knappt. Hur skulle jag orka? Det var då mina mantran växte fram.

”Jag är ostoppbar” började loopa om och om igen i huvudet. Jag satte benen på autopilot och kopplade bort smärtan så mycket det gick. ”Det sitter i huvudet” blev mitt andra mantra. Det sitter i huvudet. Över Djurgården och längs Strandvägen. Jag är ostoppbar. Genom Gamla stan, längs Södermälarstrand och upp på Västerbron för andra gången. Sportdryck, banan och coca-cola klibbade i händerna och ansiktet. Det sitter i huvudet! Sista skriket förbi Stadshuset och runt Vasaparken. Jag spurtade sista kilometern med oanade krafter kvar i benen. Jag är ostoppbar! In på Stockholms stadion och 400 meter löparbana inför hejande läktare. Ett enorm lyckligt rus genom hela kroppen. En medalj om halsen. Lyckligt vinglande på ben som nästan vek sig.

Det var en fantastisk upplevelse. Jag är stolt över att jag vågade och att jag kom i mål. Men också lite besviken. Kanske är det inte tillåtet att säga så, men det är så jag känner. Jag är besviken för att jag inte är så tupp-stolt som jag föreställt mig att jag skulle vara. ”Det omöjliga” gick nämligen lite för lätt. Det omöjliga ska inte gå att genomföra bara sådär, på en höft. Då är det inte omöjligt.

Med det här sätter också fingret på varför jag springer. Löpning är ett fantastiskt sätt att lära känna sig själv. Från gårdagen tar jag med mig härliga minnen av folkfesten och den mentala kampen som bar mig i mål. Men också lärdomen om att det omöjliga kanske inte är så omöjligt om man väl vågar försöka.

För mig handlar löpning aldrig bara om sträckan, passet eller loppet. Löpning är en metafor för livet.
I framtiden kommer jag vara mer försiktig med ordet ”omöjligt”.

Om att få vara ettagluttare

Bikram yoga

Jag gör alla nybörjarfel. Jag klampar med skorna förbi skogränsen. Snurrar runt i lokalerna och undrar var skåpen är (ingenstans), vad jag ska göra av mina grejer (som är överallt) och vad jag ska göra av mig själv (klä om, ta en matta och svimma inte). Receptionisten svarar tålmodigt när jag för fjärde gången kommer med lite fler frågor (och hämtar mattan som jag glömde).

I yogasalen får lungorna en smärre chock av kvävvärmen på 37 grader. Men jag vänjer mig snabbt. Alla vilar under knäpptystnad i dimmad belysning och jag tänker att det här var mysigt. Tills instruktören kommer. Ljuset på max och två sekunder senare står alla i givakt. ”Maja?!” säger hon och tittar uppfodrande ut bland oss motionärsyogisar. Jag ger mig tillkänna med en liten vinking. ”Jaha, hej! Du och Anna är här för första gången idag.” Och d ä r försvann det sista av mina förhoppningar att åtminstone smälta in lite, lite grann. Hej allihopa.

Sen följer 90 minuters no mercy. Ingen honung så långt ögat når. Vi gör 26 komplicerade positioner efter mycket handfasta instruktioner: Sug in magen, sträck upp kroppen, händerna ihop, fram med höften, ett ben i golvet, upp på tå, ner på huk och knyt en knut på dig själv. Håll kvar! Om det är svårt att andas gör du rätt!

Jag älskade varje syrefattig minut.

Det jag upplevde var frihet, trots att jag knappt tog ett självständigt beslut under hela passet. Jag fick vara nybörjare. Det var en befrielse att få säga: ”Jag kan ingenting – lär mig”. Vuxenlivet går ju annars mestadels ut på att redan kunna, och helst vara skitbra, på olika saker. Här fick jag vara supernovis och ettagluttare – med lyxen att bli guidad av en fast hand. Jag fick känna mig fram på helt nya territorier och kunde med hjälpen hitta från fel till rätt. I de flesta fall.

Helt rätt lär det dröja innan jag hittar. Jag vet inte ens om det är syftet med yoga. Syftet är snarare resan mot rätt. Att hitta djupare fokus och tänja gränserna för det man trodde var möjligt. För en sak är säker: Den där fasta handen kommer aldrig att bära dig. Det är ingen annan än du som vill, kämpar, fokuserar, står ut och försöker igen när du tappat balansen.

Så för ett tag framöver kommer jag vingla vidare i yogastudion, medan svetten blir pärlplattor på mina armar och ben. Det är en häftig resa att lära känna dig själv på helt nya plan.

Om klackarnas pris

högklackat
Jag stod på tunnelbanan när jag fick syn på dem: Kolsvarta, högklackade skor. Så delikat formgivna att även en mode-analfabet som jag fattar att det här är the real deal. Hela kvinnans uppenbarelse lyfte av de där skorna – långt högre än sjucentimetersklacken. Som plockad från ett drömmigt modemagasin. Sen var det något som krockade i skallen.

Det var tanken på hur det känns att gå i högklackat: Helt okej till en början. Tröttsamt efter ett tag. Mardrömslikt smärtsamt efter för många timmar.

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm i högklackat. Jag hatar att behöva missa bussen för att jag inte kan springa de där sista 40 meterna till busshållplatsen. Jag hatar tvingas trippa fram, med steglängd som en chihuahua, istället för att kunna trycka ifrån i stegen som en normal människa. Och jag avskyr att klackarna gör mig osäker när jag står och väntar på nattbussen hem.

Med vettiga skor hade jag nämligen varit helt obrydd. Jag känner mig sällan otrygg på stan och rör mig var som helst, när som helst på dygnet, nykter som onykter. Men klackarna tar ifrån mig förmågan att, om det skulle behövas, försvara mig fysiskt.  Jag kan varken springa därifrån eller slå tillbaka särskilt effektivt. Det spelar ingen roll att jag aldrig har varit med om en situation där det har behövts. Vetskapen om att jag är ganska försvarslös ifall någonting händer gör mig obehaglig till mods.

Jag tänker på kvinnan i tunnelbanan igen. På hur snygg hon var, tack vare skorna. Jag undrar hur hon kände sig. Såg hon sådär sur ut för att hon hade ont i fötterna och just hade missat en buss som hon inte kunde springa till? Eller var skorna istället guldkanten på en gråmulen måndag? Ett par ”powerskor” kan höja både självförtroendet och humöret. Ibland även hos mig.

Jag önskar att jag stod över känslan att det är härligt att känna sig snygg, men det gör jag inte. Men ingen går fri från klackarnas pris.

Klackarnas pris är en lätt funktionsnedsättning. En taskig balans som gör dig osäker och otrygg. Att inte kunna springa eller ens gå särskilt långt, vilket gör att du måste planera hur du tar dig fram. Priset är den accelererande smärtan från uttröttade, ledsna fötter.

När jag tänker efter är det inget annat än skor med inbyggt förtryck. Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig mer kommer ha högklackat. Det kan jag inte. Men hädanefter kommer jag tänka efter både en och två gånger innan jag sticker ner fötterna i ett par klackskor. Är det värt det?

Vill jag se ut som om jag äger världen eller vill jag känna mig som om jag äger världen? Valet borde vara självklart.

Den sista pusselbiten

yoga

Jag har mjölksyra. Det bränner och sticker i mina ben. Och i höften. Och i ländryggen som jag försöker vrida ett kvarts varv. Mina handflator pressas samman som om de drabbats av grav separationsångest och höger armbåge trycker mot utsidan av vänster knä. Aaaaaaaaj. Mjölksyran gör varje sekund till en evighet. Vad håller jag på med egentligen?

Ha tålamod med din kropp, säger instruktören med honungslen röst.

Och plötsligt känns det lättare. Mjölksyran är kvar men jag slappnar av. Andas lättare. Som om orden gick rakt in i min kropp. Ja, just det. Tanken spelar roll.

Ibland verkar det som att universum har en plan. Planeterna lajnar upp och pekar ut vägen med en fet neonskylt. Hitåt. På sistone har folk omkring mig har börjat prata om yoga. Jag ramlar över artiklar om yogans hälsoeffekter och nya bekantskaper visar sig vara yogis på halvtid. När jag spontankollar på SVT Flow handlar programmet om… yoga. Bestämda, blinkande bokstäver. Hitåt.

Jag tar fem andetag till. Långsamma yogaandetag som låter som ett mellanting mellan en snarkning och en svallvåg. Jag är nybörjare men så mycket har jag fattat: Det hänger på snarket.

För det har effekt. Utan tvekan. Det är i de utdragna andetagen jag hittar kraften att stå ut med mjölksyran. Kraften att fokusera mina tankar. Tre, två, ett. Vi lättar upp och kliver bak i hunden. Kroppen drar en förnöjd suck när mjölksyran försvinner.

Att träna har lärt mig mycket om min kropp. Jag vet hur jag hittar trycket i jympahoppen. Ytterlägena i flexträningen. Jag vet hur kroppen reagerar på enveten långdistanslöpning och ihopklappningshårda spinningintervaller. Jag lär ut korrekta benböj och armhävningar utan fusk. Men inte i någon träningsform hittar jag in till mitt center. Till mitt innersta. Det gör jag här. I en halvt nedsläckt yogasal, bland människor i misstänkt pyamaslika träningskläder.

Vi ställer oss i halvbrygga. Med smalbenen och händerna i mattan lyfter vi bålen mot taket. Huvudet hänger bakåt, bröstet öppnas och halsen blottas. Var försiktig här, säger honungsrösten. Här, på framsidan, sitter alla din känslor. De kan överrumpla dig. Kanske kommer du känna glädje. Kanske sorg. Men oavsett, låt det bara komma.

Yoga är spirituellt på ett sätt jag inte alls är van vid. Jag skrattar lite inombords när jag tänker på min vanliga, knävinkelsfokuserade träning. Det här är sjukt flummigt i jämförelse. Men jag gillar det. Dessutom: Tankarna går ut i kroppen – och blir teknik.

Vi avslutar passet med fem minuters vila. Jag ligger inbäddad i moln.
Tacka din kropp. Tacka din själ. Tacka ditt hjärta, säger honungen. Och jag tänker att bland all träning som jag ägnar mig åt är yogan kanske den saknade pusselbiten. Namaste.