Jag kommer dö före dig, Pappa

Om du måste välja en karaktär ur Kalle Anka på julafton – vem är du?
Min dejt tittade uppfodrande på mig över cafébordet och jag försökte febrilt minnas alla karaktärer. Var jag Kalle Anka? Nej. Långben? Nej. Askungen? Nej, nej. Till slut valde jag Musse Pigg. Han som säger ”Alright! Let’s go, Pluto!”, hugger en egen gran och pyntar den medan han visslar förnöjt. Det kändes som ganska mycket jag. Men det var bara halva sanningen.

Några veckor senare blev det julafton och min familj bänkade sig framför tvn klockan tre. Ingen i familjen är speciellt intresserad av disneyfilm eftersom alla är vuxna nu – men tradition är tradition. För att spexa upp tv-tillställningen involverade jag istället familjen i projektet ”hitta din karaktär”. Vi scannade djungeln och campingsemestern och tomteverkstan. Och så visade Askungen upp sin balklänning.
”Den är väl ljuvlig? Den var min mammas.” säger hon, varpå en liten mus stiger fram och säger ”Visst är den söt, men inte ny!”
Ha! Där var jag!
– Jag känner mig nog också ganska träffad, sa mamma bredvid mig i soffan.
Så tog vi en glöggskål, en kritisk mor och hennes kritiska dotter.

Jag har alltid varit fascinerad av personlighetsdrag. Hur människor, redan från födseln, kan vara så olika till sättet. Dessutom är personligheten av avgörande betydelse för vår hälsa.

I Henrik Ennanders bok ”Åldrandets gåta” läser jag om hur forskare på 1910-talet kartlade 1528 skolbarn in i minsta detalj, i allt från vanor, karaktärer och livsstil. 80 år senare letade de upp alla personerna för att ta reda på hur deras liv hade utvecklat sig. Det visade sig att kost- och motionsvanor spelade viss roll för hälsan. Men det var inte tillnärmelsevis lika viktigt som personligheten. I synnerhet fanns det en personlighetstyp som levde signifikant längre och var signifikant friskare än de andra.

kloker_207452129

Den som levde längst var Kloker – den förståndiga och eftertänksamme. Till samma personlighet räknade forskarna egenskaper som plikttrogenhet, ansvarstagande och noggrannhet. Att ha en hederlig karaktär var mycket viktigare för hälsan än att äta vitaminpiller.

Förvånande nog visade det sig att Glader och Toker inte fick några anmärkningsvärda fördelar när det kom till hälsan. Varken humor eller positivt tänkande inverkade på livslängden, enligt forskarnas resultat. (Däremot hade de säkert roligare medan de levde, tänker jag utan att ha forskat i ämnet.)

När jag funderar på detta blir jag glad. För jag inser att min pappa kommer leva i minst 200 år. Han är nämligen världens mest eftertänksamma människa. Innan han säger något har han en sekunds extra betänketid. Och ska han köpa en ny fåtölj kan det ta år innan han sett över alternativen ordentligt. Men så blir han nöjd också.

Jag tänker att jag troligen kommer kolavippa innan min pappa. Det känns fantastiskt! Min inneboende, mussepiggska optimism gör nämligen att jag gärna inbillar mig att människor som står mig nära kommer att leva för alltid. Och i detta fall hjälper det inte att den lilla kritiker-musen i mig säger ”Visst vore det kul, men det är inte sant!”.

Så mot denna solida, vetenskapliga faktabakgrund tror jag att det blir så här: Jag kommer trilla av pinn den dagen då jag, glatt visslande, överskattar min förmåga att hugga min egen gran. Samtidigt kommer min kära far sitta kärnfrisk hemma framför kaminen och fundera på om det kanske är dags att köpa en rullator – eller om det fortfarande finns alternativ som han ännu inte hunnit överväga.

Om världens viktigaste träning

solid

Det är lätt att bli vardagsblind. Att inte längre se sånt som händer rakt framför snoken på en. För samma sak händer ju varje vecka, varje månad, året runt. Därför blir jag glad när folk påminner mig om att öppna ögonen.

Jag har instruerat gruppträning på Friskis&Svettis i nio år. Sedermera är jag ett blindstyre på träningsgolvet. Här om veckan kom en av mina motionärer fram till mig efter jympapasset.
– Du, visst är det häftigt! sa han. Visst är det häftigt att vi kan förenas så här över generationsgränserna, genom musik och rörelse.
Jag log. Och jag sa jo, det är verkligen häftigt.
För det tycker jag ju. Jag glömmer bara bort det ibland.

Alldeles nyss stod vi sida vid sida. 105 personer i brokiga träningskläder. Vi gjorde armhävningar i takt. Körde ”dubbel fist pump” till Niellos Svett, medan svetten (passande nog) rann och leenden utbyttes. Kanske var vi mellan 15 och 75 år. Men det var inte relevant. Saker som bakgrund, klass, smak, yrke eller politiska åsikter spelade inte heller någon roll.

Vi förenas i att vi gillar att röra på oss till musik. Vi gillar den mäktiga känslan som uppstår när en stor grupp människor gör samma sak samtidigt. Därför var vi där. I de bästa stunderna känns det som att vara ett med musiken. Ett med gruppen. Det är det enda viktiga, där och då.

Det slår mig att det kanske inte är så vanligt ändå. Att människor i alla åldrar samlas på fritiden och deltar i samma sak. Kanske förekommer det på en del konserter. Kanske vid vissa sportevenemang. Och på Kärrtorpska demonstrationer, men de är ju försvinnande få.

Jag tänker att borde vara rädda om de här tillfällena. Tillfällen när vi tränar något som är mycket viktigare än muskler och flås. Vi tränar på att se bortom människors grupptillhörigheter. På att vara ett. Det dammiga, gamla ordet solidaritet dyker upp i mitt huvud. Vi kanske borde damma av det?

Särskilt just i år, när riksdagsvalet närmar sig och främlingsfientliga åsikter florerar i oroväckande omfattning. Då är kanske förmågan till förståelse och medmänsklighet det viktigaste vi kan träna.

Det händer grejer med hjärnan i vintermörkret

mörkerseende

Mörkeradaption. Så kallas det när ögonen ställer om till mörkerseende. Pupillen vidgas och näthinnan bli upp till 100 000 gånger mer ljuskänslig. Ganska coolt. Det kompakta decembermörkret har fått mig att fundera på om inte själva hjärnan också anpassar sig till mörker. Jag tror den gör det. Och då syftar jag inte på gå-i-ide-tröttheten som kryper på lagom till eftermiddagsfikat. Jag tror mörkret påverkar vårt sätt att tänka.

För det finns något sinnesvidgande med vintermörkret. Det slog mig här om dagen när jag sprang min vanliga löprunda. Jag har sprungit rundan så många gånger att vägarna praktiskt taget drar mig runt i den utstakade banan. Same procedure as last year. Eller, last week. Men den här kvällen är allt annorlunda. Mörkret sveper in mig som i ett duntäcke och jag springer helt i min egen värld. Trots att klockan inte är mer än halv sju en vardagskväll och gatorna befolkas av både kvällsjoggare och folk på väg hem från jobbet upplever jag att jag är ensam. Gatorna är bara mina, på det där sättet som vanligtvis bara existerar under vargtimmarna.

Och det finns faktiskt forskning som visar att ljus och mörker påverkar hjärnan. Starkt ljus främjar vårt logiska tänkande medan mörkret gör oss mer kreativa.  I mörker upplever vi nämligen att vi har färre begränsningar att förhålla oss till. Och det är just så jag känner. Det är som om tankarna får extra fritt spelrum. Dels för att jag är närmast osynlig i skydd av mörkret och  därför inte behöver förhålla mig till några sociala konventioner. Men jag upplever också att jag hör mina tankar bättre.  Lite som när man blundar för att kunna koncentrera sig på en smak eller en känsla.

Och när jag springer längs de skumt upplysta asfaltsvägarna händer något häftigt. På den korta sträckan närmast havet, där villorna ersatts av skog och sommarstugor, fungerar inte gatlyktorna. Jag förväntar mig att det ska bli becksvart, men istället är det som om himlen öppnar sig. Plötsligt ser jag stjärnorna. Tusentals stjärnor på ett djupblått himlavalv. De har givetvis funnits där hela tiden men jag ser dem först nu, när allt annat blir svart. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

Jag blickar uppåt och känner hjärtat lyfta några centimeter. Och just där, på 50-meterssträckan under stjärnhimlen, möter jag en joggare. Jag undrar spontant om hen upplever samma sak som jag. Jag tittar efter ett ansiktsuttryck men allt som syns är en mörk siluett med glimrande reflexer. I decembermörkret är man själv med sina tankars vindlande turer under stjärnorna.

Drömmen om att bygga ett hus

hus

Kreativa människor fascinerar. Oavsett om de målar, gör film eller skriver böcker fylls det mediala utrymmet med deras ord, deras ansikten, deras historier. Vi älskar att läsa om dem. Om skapandet. Kanske i hopp om att kreativiteten och inspirationen ska smitta av sig? Jag själv är i alla fall mycket förtjust i tanken på att lite av genialiteten kan smitta av sig när jag läser om personer som Svetlana Aleksijevitj, Regina Spektor eller Jonas Hassen Khemiri.

En kväll snackade jag med min vän om att jag känner mig splittrad mellan alla projekt som jag vill genomföra. Jag pratade med iver om alla texter som vill bli skrivna, musik som vill bli skapad och nya kooreografier som ligger i pipeline och bara väntar på att se dagens ljus. Troligen pyntade jag denna långa utläggning med yviga armrörelser och lite för många ord på för kort tid. Min vän nickade över sitt vinglas.
– Du vill bygga ett hus, sammanfattade han.
– Eh… nej? svarade jag konfunderad och tänkte med avsmak på gipsskivor, betongdamm och bygglovshandlingar från kommunen. Jag vill ABSOLUT inte bygga ett hus.
Min vän förklarade att huset var en metafor. En bild för människans inneboende lust att skapa något eget. Något bestående som formats av just dig. Att ha gjort ett avtryck.
– Exakt! sa jag. Spiken i bjälken.

Jag är övertygad om att alla har avtryckslängtan i sig. Även om alla inte har det kreativa som yrke. Eller som hobby heller för den delen. Kanske ligger den prydligt hopvikt i en byrålåda? Men den finns. Jag tror att det är vår egen avtryckslängtan som gör att vi läser om andra musiker, konstnärer och kreatörer.

En annan vän till mig är musiker och flygrädd. Ingen toppenkombination när man gör karriär i flera länder samtidigt. I alla fall: En gång sa hon att varje gång hon sätter sig i flygplansstolen (och tänker rutinmässigt att hennes sista stund är kommen) är hon tacksam för att hon i alla fall har skrivit sina låtar. Tanken på att hon har lämnat något konkret efter sig gör flygkraschtankarna lite mer hanterbara. Jag vill minnas att jag skällde lite på henne den där gången. Jag sa att jag skiter väl fullständigt i dina låtar om du dör. De må vara fantastiska, men det är väl knappast det som skulle vara ditt avtryck. Ditt avtryck skulle vara minnet av dig som person, i hjärtat på alla människor som älskar dig. Där bor du permanent och för alltid, med eller utan kreativa alster i bagaget.

Men trots mina motargument förstår jag henne. Jag förstår henne till fullo, för jag känner samma sak. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på projekten. Husen. Jag vill bygga hus som ingen har sett förut. Min omåttliga läggning gör också att jag gärna projekterar en hel stadsdel när jag ändå är igång.
Och när husplanerna känns övermäktiga läser jag Nocturner av Kazuo Ishiguro.

Det härliga saknas på Allt för hälsan

Mässhallen är värre än rusningstrafik i tunnelbanan. Folk myllrar och trängs och ibland syns mest nackar och dunjackor. Sen knuffas jag åt sidan och hamnar i utkanten av montermotorvägen. Här finns vitaminer och vägledning i överflöd. En hurtig kock lagar wok och berättar hur många dagar i veckan hen inte äter. Människor testar ryggknådarfåtöljer och får fothuden uppäten av akvariefiskar och överallt kan man köpa träningskläder och böcker om hur man blir frisk och lycklig. Några som verkar stressimmuna yogar mitt i mässhallen. För en annan icke-yogi tar det dock bara någon minut innan de första tecknen på stressinfarkt känns i hela kroppen.

I föreläsningssalarna är det betydligt lugnare. Jag hinner med föredrag om mindfulness, självkänsla, kost, psykologi och nyckeln till kreativitet. Intressant. Jag och övriga åhörare nickar och noterar. Min hjärna är dock lite för full av intryck för att se den större bilden. Det gör jag först när jag myllrat medströms till pendeltåget och äntligen sitter hemma igen. Då märker jag att det jag har fått med mig hem får Allt för hälsan är en överhängande ambition om att kartlägga och visualisera ”Den stora livsstilsförändringen”.

Det genomgående temat på mässan är självförbättring. Hälsa är något individuellt, lite av en navelskådaraktivitet.  Oavsett om föredraget handlar om kost, självkänsla eller kreativitet gäller att börja med att rannsaka sig själv noga. Se till sina behov, sina önskningar, sin utgångspunkt. Det är ditt liv! Det är viktigt att du ser dig själv.

Hälsa är heller inget som bara blir av sig själv – det är ett projekt! För att bli hälsosam bör man ha en exakt och individuellt utformat plan med ett tydligt mål. En vision om sitt nya, fräscha jag. Man ska skapa en handlingsplan med strategier och delmål. Kartlägga hinder och resurser.

Det här synsättet är säkert vettigt för vissa som vill göra en radikal men bestående livsstilsförändring. Det tvivlar jag inte på. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Måste det vara så svårt? Måste man ha en vision? Funkar det inte att lägga lite extra grönsaker på tallriken? Kan man inte bara ta en långpromenad eller springtur med en god vän utan att först tänka över hela sitt liv?

Jag tänker över min egen situation en gång till: Jag älskar att träna. Jag äter allsidigt. Jag sover hyfsat, dricker måttligt, knarkar aldrig. Ändå går jag från mässan och tänker herre gud, nu ska här styras upp! Hem och rannsaka sig själv, göra en målbild och skapa en struktur för framgång!

För ett tag sedan hade jag ett intressant samtal med min jympaledarkollega Maria Hagströmer, som doktorerat inom fysisk aktivitet och folkhälsa vid Karolinska Institutet. Hon poängterade att den största utmaningen för folkhälsoarbetet idag är den växande hälsoklyftan. Trots flera markanta träningstrender på senare år har inte fler personer börjat träna. Det är de som redan tränade som har börjat träna mer, medan de som inte tränade förut inte tränar nu heller. Hur ska samhället nå dem? De läser oftast inte hälsotidningar och går troligen inte på hälsomässor. Alltså: Personer som tar åt sig av hälsoråd är ofta de som inte behöver dem, sammanfattade Maria.
Behöver jag säga att jag nu, några månader efter vårt samtal, kände mig något träffad?

Jag tycker självklart inte att det är dåligt att människor låter sig inspireras att leva ännu mer hälsosamt. Men kanske kan bilden av hälsa som stort all-in-projekt ha en avskräckande effekt för de som inte är insvurna och hälsofrälsta?

Om jag fick föreläsa på Allt för hälsan skulle jag prata om vikten av att ta sin broccoli med en nypa salt. Och göra en jympaworkshop med en jäkla massa glimt i ögat, där folk fick uppleva hur härligt, coolt, roligt och skönt det kan vara att använda sin kropp – utan pekpinnar.  Min övertygelse är att hälsa ska vara härligt.  Det verkar ha glömts bort på årets Allt för hälsan.

5 skäl till att tråkiga arbetsuppgifter är toppen

Har du en riktigt tråkig uppgift att ta tag i? Grattis!
Här kommer fem skäl till varför du är en lyckans ost.

Häromveckan var jag på arbetsintervju.* Rekryterarens intervjuformulär innehöll ett frågebatteri av oanad omfattning. Halvvägs i intervjun var hennes papper redan fyllt av kråkfötter om mina bra och dåliga egenskaper, hur jag hanterar konflikter, vilka mina drivkrafter är samt vilket cirkusdjur jag identifierar mig mest med (okej, den sista var påhitt men det hade varit en kul fråga).
– Så… hur hanterar du tråkiga arbetsuppgifter? frågade rekryteraren och naglade fast mig med sin granskande blick. Där och då svarade jag att jag försöker fokusera på två saker:

1. Uppgiften har ett högre syfte och är en del i något som jag tycker är viktigt.
Jag tar mig igenom en knastertorr rapport för att jag vill vara påläst om ämnet jag jobbar med. Jag diskar för att jag uppskattar att ha ett städat hem där jag själv och mina gäster trivs.

2. Tillfredsställelsen när uppgiften är gjord.
Ju tråkigare uppgift, desto större nöjdhet när tvätten är tvättad, posten postad och alla ankor står på rad.

Några dagar senare var jag och simmade. Att motionssimma är kanske det tråkigaste jag vet. Jag simmar därför endast under pistolhot, eller som i det här fallet, när jag är skadad. Medan jag låg där i vattnet, stirrandes in i kaklet och räknade till 80 (längder) i snigeltakt, roade sig min hjärna med att tänka vidare på rekryterarens fråga. Då kom jag på ytterligare tre bra skäl:

3. Du kläcker världsbra idéer
Ju tråkigare uppgifter är, desto mer understimulerad blir hjärnan. Och desto mer fritt flyger tankarna. Tråket består ju många gånger i att händerna eller kroppen är upptagen med något som inte till lika stor grad belastar tankeverksamheten. Resultat: Massa nya idéer.

4. Du blir mer harmonisk och tar bättre beslut
Hjärnan hinner inte bara tänka nytt, den hinner också tänka klart. Du hinner reflektera och tänka extravändor kring saker som du inte haft tid att bearbeta.

5. Omväxling förnöjer
Så länge ditt arbete inte består av en ändlös räcka tristessgenererande uppgifter kan det faktiskt vara ganska skönt att ibland harva igenom lite torra uppgifter, som omväxling till det kreativa eller omvälvande. Jag tror att om man letar ordentligt kan man också finna tjusningen i att fylla i ett torrt formulär. Det krävs bara att man tittar lite extra för att få syn på den.

Jag blev så himla exalterad där i plurret! Jag började till och med tänka att jag skulle börja simma varje vecka, bara för att regelbundet få åtnjuta tråkets fördelar. När jag något senare nyktrat till från min klor-hybris insåg jag att det aldrig någonsin kommer hända. I oskadat skick tränar jag mer än tillräckligt även utan simning. Och tråkiga uppgifter att utföra har jag ju ändå. När jag utför hjärndöda sysslor framöver ska jag tänka på min tristesslista och känna mig lyckligt lottad.
*Sitt i båten, uppdragsgivare. Jag planerar inte att sluta frilansa.

kakel
Den här boken hittade jag i tvättstugans bokbytarhylla för ett tag sedan. Jag fotade omslaget bara för den briljanta titeln. Nu har jag kommit på vad den måste handla om – simning!

Det mest otänkbara?

image(4)

– Men… men det är ju en KILLCYKEL?!
Min vän stelnar till av tankekollisionen. Under den rynkade pannan far en förvirrad blick. Hen tittar på mig. Hen tittar på cykeln, som jag just ska låsa upp och cykla hemåt på.
– Men alltså… är den din? frågar hen igen, för att försäkra sig om att det inte har skett något missförstånd.

Ibland tänker jag att vi har kommit ganska långt med jämställdheten i Sverige. I stunder då man jämför med läget i andra länder, eller när man inser hur det var i Sverige för 100 år sedan. Sen kommer tillfällen som det här. Då tänker jag att vi banne mig inte har rört oss många progressiva millimeter sedan Strindbergs tid.

Det hade varit en sak om ovanstående scenario hade varit en engångsföreteelse. Men så är det inte. Under de tre år jag haft ovannämnda cykel i min ägo, har scenariot upprepats säkert 20 gånger. Utan överdrift. Kan-inte-tro-det-kommentarerna har kommit från mina allra närmsta vänner, från ytliga bekanta, från kollegor, chefer, dejter och släktingar. Människor i olika åldrar och från olika håll, men överlag folk jag uppfattar som smarta och upplysta människor. Förvånande många verkar inte kunna tänka sig något mer oväntat än en kvinna  på en cykel med vågrät cykelram.

Jag har ännu inte kommit fram till varför folk reagerar så här. Sist jag kollade hade de tunga, fotlånga 1800-talskjolarna ännu inte gjort sin mode-comeback. Jag har heller inte tänkt ut något bra standardsvar på förfasningsreplikerna. Häromdagen vid cykelstället svarade jag bara:
– Yes, det är en killcykel. Och den går alldeles utmärkt att cykla utan kuk.

Så blir det världens bästa morgon – varje dag

Jag har hittat ett magiskt sätt att göra varje morgon bättre. Något som får mig att hoppa ur sängen piggare och mer peppad. Och nej, det är inte nu jag tänker sjunga kaffets lov (mina femhundra argument för kaffets oöverträffbara förträfflighet kommer i en annan krönika). Det här tricket är snabbare än snabbkaffe. På mindre än fem sekunder, långt innan du hunnit svepa din espresso på italienskt stående fot, har det förvandlat den sömndisigaste morgon till en fest.

En morgon vaknade jag bredvid min vän, som efter nattens bravader somnat raklång hemma hos mig. Jag hade just vaknat och såg min vän slå upp ögonen. Två sekunder därefter sträcker han armarna upp i luften och ropar ett glatt ”Hurra!!”. Jag skrattade högt av ren förvåning. WTF?!, tänkte jag på ren svenska. Här lever man i villfarelsen om att man är en positiv människa. Jag låg uppenbart i lä.

Jag var glad hela dagen efter det där morgonhurra:et. Det var som om hjärnverksamheten startade upp i sina mest positiva tankespår. Vid frukosten såg fram emot dagens to-dos. Jag kände mig lyckligt lottad över att ha en ny, spännande dag framför mig. Motiga sysslor blev utmaningar och mitt oklara dagsschema blev en dag full av möjligheter.

Stopp! Jag hör dina tvivlande tankar. Nej – mitt peppade humör berodde inte på att jag vaknat på rätt sida just den dagen. Jag har nämligen, som ett test, fortsatt att starta dagen med ett ”Hurra!”. Det är sannerligen inte är lika lättropat varje morgon. Ibland orkar jag knappt forma ordet. Men även de morgnar när hurra:et är svagt, sömnskrovligt och framtingat, så fungerar det. Det planterar ett litet frö av förväntan inför dagen. Och medan jag äter frukost, gör mig i ordning och cyklar till jobbet så har förväntansfröet blommat ut, utan att jag ansträngt tankarna ett dugg.

Nu har jag också kommit på varför det fungerar. (Eftersom jag har pluggat idrottspsykologi borde jag ha insett detta mycket snabbare, men tydligen har hjärnans signalkopplare varit på höstkickoff.) Hurra:et är en trigger*. Både ett ord och en gest (armarna upp i luften) som jag nu per automatik associerar till förväntan, glädje och ”nu jäklar kör vi”-mode. Ett Hurra! och jag känner fysiskt hur förväntan bubblar i magen.

Jag säger ju det: Världens bästa trick! Och det är inte bara jag som tycker så. Triggers är ett av de mest grundläggande teknikerna i varje idrottares mentala verktygslåda. Metoden är briljant eftersom den kan användas till att förstärka i princip vilken känsla som helst. Vill du läsa mer om hur du kan använda triggers och värdeord kan jag rekommendera Olof Röhlanders lättbegripliga och peppande bok ”Det blir alltid som man tänkt sig”.

Mitt nästa steg är att försöka plantera en koncentrationstrigger. En ny trigger som får min hjärna att hamna i sitt mest fokuserade och slipade läge. Jag känner att det blir en välkommen motvikt till mina yvigt peppade glädjerop. Hurra!!

*En både auditiv (hörbar) och kinestetisk (kroppslig) trigger, om man vill använda fler bokstäver.

image(2)
Min nästa kinestetiska trigger? Kanske lite för invecklad ändå…

Håkan duschar våra trasiga hjärtan i konfetti

bild(4)
Vi är ett böljande folkhav. Fast vi är femton och femtio år är vi ett. Olikheterna spelar ingen roll nu. Ikväll är vi tolv tusen hjärtan som slår i takt med Håkans.

Det är sommarens och Popagandas grand finale: Håkan Hellström. Jag har längtat till konserten. Håkan har varit en favorit sedan ”Känn ingen sorg…” släpptes år 2000, men jag har aldrig sett honom live.

Nu står jag mitt i folkhavet i ett fullständigt euforiskt rus. Alla murar är rivna och jag gråter. Jag var inte riktigt beredd på det. Jag är inget fanatiskt fan med sjömansmössa, och jag trodde i min enfald att konsertgråtandet var förbehållet dem. Men vi är många fler som gråter ikväll. Det är något med Håkans texter, musik och artisteri som går rakt in i själen. Som hittar in bakom murarna, där gränsen mellan ledsamhet och lyckorus börjar luckras upp.

Håkan Hellström har hittat en universalnyckel till det svenska folkets inre. Däri ligger hans storhet. Han sätter fingret på våra ömmaste punkter och gör våra svagheter till vacker poesi. Han säger att det är okej. Vill du ha en idiot, lägg din hand i min. För han har också slagits, ramlat dåliga gatan fram, trampat gasen i botten och kört rakt in i en bergvägg. Men man måste dö några gånger innan man kan leva. Vi hoppar axel mot axel i eufori, sjunger för full hals och glömmer att våra Converse blir fulla av gräsfläckar.  Händerna i luften, Kom igen, Lena, vad skulle vi annars göra? skriksjunger vi medan tårarna torkar in på leende kinder och våra trasiga hjärtan duschas i konfetti.

Två timmar är över på nolltid. Jag har inte ens förstått att sista låten är sista låten. Håkan verkar inte vilja gå av scenen och sitter någon minut extra på scenkanten, vinkar till fansen och suger i sig det sista av sommaren. Jag är matt och uppfylld när vi följer den myllrande folkströmmen mot utgångarna. Tack för i år, Popaganda.

Jag cyklar hem längs folktomma gator sänkta i beckmörker. Kontrasten är enorm och tystnaden känns som lock för öronen.

Jag stannar till längs vägen och sms:ar sommaren. Det här är brytpunkten, eller hur? Jepp. (Det vet du ju – varför skickar du onödiga sms mitt i natten?) Natti natti, säger sommaren sömnigt innan den lägger sig tillrätta i sin minneslåda. Jag tittar en sista gång på badutflykter, picknickar och ljumma paradisnätter. Sen lägger jag på locket och cyklar rakt in i hösten. Håkans sista ord ekar i mitt huvud: ”Jag tror att allt det bästa inte har hänt än.”

Märkt , , , , , ,

Det kalla kriget på Slussen

Det pågår ett kallt krig på Slussen. Busspendlarna på Slussenterminalen har delats i två läger. Frostiga blickar utbyts och den stockholmska ignoransen når nya rekordnivåer. Konfliktfrågan gäller köriktningen vid busshållplatserna. Det enda folk är överens om är att den som köar fel (= inte som de själva) är en dödens kattunge.

I köandets förlovade land Sverige finns det som bekant regler för hur man köar. Och dessa regler våldför man sig inte på hur som helst. Vid busshållplatser köar man alltid i bussens färdriktning. Kön startar vid stolpen invid busskurens högra hörn (givet att man har busskuren bakom sig). Därefter radar människor snällt upp sig i den ordning de anländer till hållplatsen, så att den som står sist i kön hamnar närmast bussens bakände.  Vi kan kalla denna köriktning för ”den traditionella köriktningen”.

Som vid de flesta konflikter är det svårt att minnas den första ytkrusning som med tiden skulle komma att utvecklas till en storm (i ett vattenglas). Men jag tror att kökriget på Slussen började med att min pendlarbuss, linje 471, bytte plats i bussterminalen. Från att ha legat till höger om tunnelbaneutgången placerades den nu strax till vänster. Det innebar logistiska problem. När lämmeltåget av pendlare kommer ut från tunnelbanan är folk nämligen redan naturligt formade som en kö. Men när folk nu svängde till vänster istället för höger gick kö-formationen i motsatt riktning mot ”den traditionella köriktningen”. Snart startades därför en alternativ kö med start på samma ställe som den traditionella, men åt motsatt håll. Ibland fungerade detta ganska bra. Den traditionella kön gick helt enkelt på först och därefter tog den nya kön vid. Sen kom skylten*. Skylten som skulle göra att läget utvecklades till krig.

köriktning

Vid första anblick är skylten oproblematisk. Med texten ”Köriktning” upplyser den snällt om korrekt ordning med hjälp av en pil. Men tänker man efter kan skylten tolkas på två sätt. Antingen tolkar man skylten som att man ska ha näsan i pilens riktning eller att kön byggs på i pilens riktning. Båda kö-läger kan alltså få vatten på sin kvarn av samma skylt. Fler och fler fick med tiden syn på skylten och tolkade den till sin fördel. Alltså som om den gav dem rätt att armbåga sig fram i busskön.

Hela kökonflikten hade givetvis kunnat vara en icke-fråga om folk bara hade tillämpat lite normal hyfs och hänsyn. I storstockholmslokaltrafik råder dock dessvärre ett (a-)socialt klimat som kan liknas vid SM i ignorans. Beteendekod: Titta inte på någon och se maximalt blasé ut. Låtsas som att alla andra människor är ointressantare än luft (fast du i smyg glor ingående på folk). Prata inte med någon, hjälp ingen, flytta dig inte för någon – sköt dig själv och skit i andra. Om du pratar med någon du inte känner är risken nämligen stor att du tas för knarkare/galning/turist – och dessa verkar vara icke önskavärda grupper att förväxlas med för gängse stockholmare.

Vid meningsskiljaktigheter resulterar detta i snörpta munnar och (om möjligt) ännu mer ignorans. Folk i båda köerna sneglar menande på skylten (men bara lite subtilt och lagom blasé) i ett tyst ”Men ser ni inte skylten?! Ni köar fel!”.

För en tid sedan bevittnade jag en riktig sammandrabbning i busskön. En dam i 70-årsåldern blev närmast nedtacklad! Det var en vanlig torsdagkväll och jag stod strax bakom nämnda dam i den traditionella kön (som ju är den rätta kö-ordningen – ser ni gubbarna på skylten?). När bussen rullat in vid hållplatsen började vår kö gå på, med några instick från motsatta kö-are som slank emellan. Strax skulle damen framför mig gå på bussen. I den motsatta kön kommer en relativt storvuxen man i 30-årsåldern. De båda rör sig mot bussdörren med bestämda steg. Bådas kroppspråk säger att nu är det minsann deras tur att gå på bussen. Ingen av dem tycks dock vilja nedlåta sig till att se den andra (felköaren!) i ögonen. Det hela resulterar i världens tackling när de frontalkrockar i bussöppningen. Eftersom tantens kroppsmassa är betydligt mindre än mannens flyger hon någon meter åt sidan. De utbyter förbannade blickar, men ingen säger något. Inget ursäkta eller förlåt. De snörper på varsin mun och mannen (som vann tacklingsduellen) går på bussen, därefter tanten.

Vi runt omkring som bevittnat supertacklingen tittar storögt, men vi säger inte heller någonting. För några sekunder finner vi varandra i förvåningen kring det som nyss hände. Sen går vi på bussen och fortsätter sköta oss själva. Imorgon ska vi ignoransblänga på varann på Slussen igen.

Ibland förstår jag varför min kära mor vill flytta ut på landet och skaffa höns.


*Jag vill dock låta det vara osagt om skylten faktiskt sattes upp då, eller om den suttit där sedan länge men uppmärksammades först när det uppstod delade meningar om köriktningen.