Maja Sönnerbo

Det pågår ett kallt krig på Slussen. Busspendlarna på Slussenterminalen har delats i två läger. Frostiga blickar utbyts och den stockholmska ignoransen når nya rekordnivåer. Konfliktfrågan gäller köriktningen vid busshållplatserna. Det enda folk är överens om är att den som köar fel (= inte som de själva) är en dödens kattunge.

I köandets förlovade land Sverige finns det som bekant regler för hur man köar. Och dessa regler våldför man sig inte på hur som helst. Vid busshållplatser köar man alltid i bussens färdriktning. Kön startar vid stolpen invid busskurens högra hörn (givet att man har busskuren bakom sig). Därefter radar människor snällt upp sig i den ordning de anländer till hållplatsen, så att den som står sist i kön hamnar närmast bussens bakände.  Vi kan kalla denna köriktning för ”den traditionella köriktningen”.

Som vid de flesta konflikter är det svårt att minnas den första ytkrusning som med tiden skulle komma att utvecklas till en storm (i ett vattenglas). Men jag tror att kökriget på Slussen började med att min pendlarbuss, linje 471, bytte plats i bussterminalen. Från att ha legat till höger om tunnelbaneutgången placerades den nu strax till vänster. Det innebar logistiska problem. När lämmeltåget av pendlare kommer ut från tunnelbanan är folk nämligen redan naturligt formade som en kö. Men när folk nu svängde till vänster istället för höger gick kö-formationen i motsatt riktning mot ”den traditionella köriktningen”. Snart startades därför en alternativ kö med start på samma ställe som den traditionella, men åt motsatt håll. Ibland fungerade detta ganska bra. Den traditionella kön gick helt enkelt på först och därefter tog den nya kön vid. Sen kom skylten*. Skylten som skulle göra att läget utvecklades till krig.

Vid första anblick är skylten oproblematisk. Med texten ”Köriktning” upplyser den snällt om korrekt ordning med hjälp av en pil. Men tänker man efter kan skylten tolkas på två sätt. Antingen tolkar man skylten som att man ska ha näsan i pilens riktning eller att kön byggs på i pilens riktning. Båda kö-läger kan alltså få vatten på sin kvarn av samma skylt. Fler och fler fick med tiden syn på skylten och tolkade den till sin fördel. Alltså som om den gav dem rätt att armbåga sig fram i busskön.

Hela kökonflikten hade givetvis kunnat vara en icke-fråga om folk bara hade tillämpat lite normal hyfs och hänsyn. I storstockholmslokaltrafik råder dock dessvärre ett (a-)socialt klimat som kan liknas vid SM i ignorans. Beteendekod: Titta inte på någon och se maximalt blasé ut. Låtsas som att alla andra människor är ointressantare än luft (fast du i smyg glor ingående på folk). Prata inte med någon, hjälp ingen, flytta dig inte för någon – sköt dig själv och skit i andra. Om du pratar med någon du inte känner är risken nämligen stor att du tas för knarkare/galning/turist – och dessa verkar vara icke önskavärda grupper att förväxlas med för gängse stockholmare.

Vid meningsskiljaktigheter resulterar detta i snörpta munnar och (om möjligt) ännu mer ignorans. Folk i båda köerna sneglar menande på skylten (men bara lite subtilt och lagom blasé) i ett tyst ”Men ser ni inte skylten?! Ni köar fel!”.

För en tid sedan bevittnade jag en riktig sammandrabbning i busskön. En dam i 70-årsåldern blev närmast nedtacklad! Det var en vanlig torsdagkväll och jag stod strax bakom nämnda dam i den traditionella kön (som ju är den rätta kö-ordningen – ser ni gubbarna på skylten?). När bussen rullat in vid hållplatsen började vår kö gå på, med några instick från motsatta kö-are som slank emellan. Strax skulle damen framför mig gå på bussen. I den motsatta kön kommer en relativt storvuxen man i 30-årsåldern. De båda rör sig mot bussdörren med bestämda steg. Bådas kroppspråk säger att nu är det minsann deras tur att gå på bussen. Ingen av dem tycks dock vilja nedlåta sig till att se den andra (felköaren!) i ögonen. Det hela resulterar i världens tackling när de frontalkrockar i bussöppningen. Eftersom tantens kroppsmassa är betydligt mindre än mannens flyger hon någon meter åt sidan. De utbyter förbannade blickar, men ingen säger något. Inget ursäkta eller förlåt. De snörper på varsin mun och mannen (som vann tacklingsduellen) går på bussen, därefter tanten.

Vi runt omkring som bevittnat supertacklingen tittar storögt, men vi säger inte heller någonting. För några sekunder finner vi varandra i förvåningen kring det som nyss hände. Sen går vi på bussen och fortsätter sköta oss själva. Imorgon ska vi ignoransblänga på varann på Slussen igen.

Ibland förstår jag varför min kära mor vill flytta ut på landet och skaffa höns.

*Jag vill dock låta det vara osagt om skylten faktiskt sattes upp då, eller om den suttit där sedan länge men uppmärksammades först när det uppstod delade meningar om köriktningen.

Mitt hem är noggrant hoppackat. Möbel-öar täckta med vita skynken reser sig som isberg från ett hav av golvpapp. Jag rollar färg med post-semestrisk frenesi, och medan väggar och tak sakta ändrar färg fantiserar jag om nya skrivböcker.

Jag längtar alltid efter nya skrivböcker i augusti. Skrivböcker med glänsande pärmar och oskrivna blad. I tanken känner jag lukten av nytt papper och förställer mig den sköna känslan av att slå upp den första, kritvita sidan. Sen tänker jag: Men för i helvete!

Som om jag skulle använda det där blocket mer än två gånger? Mina skrivbordslådor är redan en kyrkogård för tillfälligt attackälskade block som använts max tre gånger och därefter glömts bort. Förövrigt vill jag helst inte ha tråkfula kollegieblock. Helst vill jag ha hela kittet, som på lågstadiet, med pennskrin, luktsudd och matchat bänkpapper. Ja, ni hör ju själva.

”Nya skrivböcker inför skolstarten” är egentligen en sjukt sliten klyscha, tänker jag lite sur (för att jag inte får köpa några block). En klyscha som är är dubbelt irrelevant när man som jag slutat skolan för länge sen och därtill lever i symbios med en laptop. Jag skriver allt, allt, allt på datorn.

Sen tänker jag att anledningen till att skrivbokslängtet envisas varje augusti är att blocken är en symbol för något större. En nystartssymbol som behövs i övergången från semesterstros till vardagsrutiner.

Augusti är som en årlig supermåndag. Nya tag mot nya horisonter. Och för att lusten inför höstens utmaningar ska blomma ut och för att måndagsångesten inte ska bli för stor behöver jag fantisera om det härliga med orörda skrivböcker.

Jag tittar på mina nymålade, vita väggar. De är vid närmare eftertanke som ett uppslag i ett gigantiskt, olinjerat block. Jag får samma sköna nystartskänsla. Medan jag styrker på det sista lagret färg ser jag fram emot hösten. Jag ska vara modig, jag ska jobba hårt och jag ska ha kul.

Men det här kändes ju som mogna tankar! Betyder det att jag får köpa ett block ändå? Och ett litet luktsudd? Snälla?

Nyligen fick jag ett hedersuppdrag: Att vara löpcoach till min vän Niklas. Det kändes extra fint att frågan kom från just honom, eftersom han alltid har tyckt illa om att löpträna. Otaliga gånger har han ondgjort sig över 1. Hur jobbigt det är att springa, samt 2. Hur jävligt det är att springa i andras sällskap. Därför var mitt svar på hans fråga ett rungande ”Självklart!”.

Jag har själv varit en riktig löphatare. Jag minns hur jag, vid mycket sporadiska tillfällen, sprang två kilometer och sedan dog av håll och mjölksyra. Trots att jag kände mig duktig efter passet, gav det mig knappast lust att springa igen. Istället fortsatte jag att betrakta löpning som ett av djävulens påfund; fram till den dag jag skickades på kurs för att bli jympaledare för Friskis&Svettis. Där löptränade jag för första gången i grupp.

Jag minns att vi joggade som ett färgglatt lämmeltåg genom den grådisiga skogen, med en av kursledarna i spetsen. Sex kilometer, fick jag veta efter passet. Va?! tänkte jag. Det hade ju inte ens varit jobbigt. Det hade till och med varit ganska skönt! Den dagen insåg jag att löpning inte behöver vara likställt med en nära-döden-upplevelse. Jag insåg också fördelen med att inte springa tokfort redan från början. Genom att springa långsammare fick jag en bättre upplevelse av passet och orkade dessutom springa längre.

Så jag gjorde en plan inför passet med Niklas. Om lusten är a och o i träningssammanhang överlag, kändes den ännu viktigare. Nu var det enda alternativet. Bara en härlig upplevelse skulle avhjälpa hans allmänna löparolust och hans motvilja kring att springa med andra. Dessutom ville jag få rätt i frågan kring löpning och pladdrets allmänna förenlighet. Niklas har nämligen envist hävdat att han absolut inte kan prata när han springer. Jag har alltid sagt att det kan han visst. Att snacka, mycket och om allt, är nämligen en av hans spetskompetenser.

Vi värmer upp med en rask femminuterspromenad innan vi låter stegen bli lätta, försiktiga löpsteg. I lagom tempo för att få upp pulsen och flåset, men aldrig mer än så. Aldrig kräkjobbigt och mjölksyrainfarkt. Vi springer på slingrande grusvägar mellan sommarstugor och vildvuxna ängar. Vi flåsar men låter käftarna glappa som vanligt och avhandlar dejting, sommarplaner och hälsomat i media. En stig leder oss genom en skuggig lövsal som svalkar skönt. Nere vid bryggan vänder vi hemåt. Sista biten spurtar vi inför en imaginär, fullsatt stadion med jublande publik. Yes, vi vann!!

När vi stretchar på verandan säger jag att vi nog har sprungit runt fem kilometer (5,5 km visade kontrollmätningen). ”Men det kändes ju inte alls så långt”, invänder Niklas.

”Vad härligt det var!”, säger han efter en stunds tystnad. Jag nickar leende.

Viljestyrka är bra att ha när du tränar. Den tar dig genom ett pass, även när mjölksyran känns och syret knappt räcker. Är viljestyrkan på topp tar den dig absolut genom en entusiastisk uppstart av ”ditt nya liv”. Men lust att träna – den är det viktigaste av allt. För oavsett dina ambitiösa träningsmål, din dröm om att bli snabbare/starkare/snyggare och din nyinköpta träningsutrustning kommer du aldrig få kontinuitet på din träning utan träningslust. Det är min absoluta övertygelse. Lyckas du väcka träningslusten har du bäddat för en livslång vana. När de ambitiösa träningsmålen faller i glömska, finns minnet av den härliga löprundan kvar.

Nästa dag pratar jag med Niklas.
”Maja, kan vi inte springa tillsammans snart igen?” säger han.
Mission completed.

Jag sitter på landet, på terrassen under susande tallkronor. Mitt hår är salt, på näsan finns ett gäng nya fräknar och i själen ett sällsamt, lyckligt lugn. Jag har sommarlov.

Egentligen heter det väl semester, när man är vuxen och har några jobbfria veckor, men jag föredrar att kalla det sommarlov. Ordet semester känns kontaminerat av stress och planering. Av för mycket som ska bockas av på ”Semester-2013-listan”:
Fira magisk midsommar, ha grillfester, segla, vara på landet, vara på vänners landställen, göra spontana badutflykter, dricka rosé på uteserveringar i stan och fånga dagen varje dag. Dessutom ska det hinnas löpträna, lyssna på alla sommarprat, läsa en trave pocketböcker och ja, just det – ta det jävligt lugnt också. Andas, andas!

Jag tror att semesterstressen (förövrigt kanske värdens mest motsägelsefulla ord) kommer sig av att semestern är förknippat med en oundviklig tidsbegränsning. Med vetskapen om att ledigheten har ett slut och att antalet semesterdagar obönhörligt blir färre och färre redan från den första semesterdagen. Därav checklistehetsen och smolket i sommarens i övrigt perfekt tempererade rosébägare.

Det magiska med sommarlov är att det inte har någon tidsbegränsning. Det är en räcka paradistid som sträcker sig bortom horisonten. Därför behövs ingen checklista. Det finns ju all tid i världen.

Barn vet vissa väsentligheter om livet. Sanningar som vuxenheten får en att lägga åt sidan och så småningom tappa bort. En sån sak är vikten av att leva och uppleva, utan planer och planering. Att göra det som faller en in; nyfiket, enkelt och bekymmersfritt. Så som man levde på sommarloven. Jag försöker leva så nu; sommarlovskt. Inte som något prestationsinriktat självförbättringsprojekt, typ:  ”Mindfullness på semestern – Hitta lugnet med 11 enkla tips!”. Utan bara leva, och uppleva, utan mer långtgående syften.

Här om dagen fick jag för mig att jag skulle åka och bada. Helt själv, och av den enda och enkla anledningen att jag fick lust att bada. På cykelturen mot bryggan kom jag på att det nog var flera år sedan sist jag badade på egen hand. Trots att jag älskar att bada. Som vuxen har bad blivit något jag gör som del av en sällskapsaktivitet – inte spontant och för mitt eget höga nöjes skull. Jag trampade på lite extra, kände fartvinden i håret och tänkte att jag kanske hade hittat tillbaka till något viktigt.

Den här texten har jag velat skriva länge. Vissa saker får helt enkelt inte passera okommenterade. Som i det här fallet: Den mest sexistiska utbildare jag någonsin stött på.

Så här skrev jag på Facebook den 24 april 2013:
”@Finntorps trafikskola. Har förvärvat ovärderliga kunskaper såsom:
1. Kvinnor i (hetero)parförhållanden kör bara bil på nyår, julafton och midsommarafton
2. Kvinnor kör mer defensivt än män eftersom de vill ha barn från 20 års ålder
3. När tjejer blir fulla kan de inte gå på toaletten själva, samt
4. Män slår aldrig kvinnor. Känner mig upplyst!”

Vad var det som hände egentligen? Låt oss ta det från början.

Vi är runt ett dussin körskoleelever som ska gå ”Riskettan” – en tretimmarskurs i att rattfylla är dåligt. Säkerhetsutbildningen är obligatorisk för alla i Sverige som ska ta b-körkort. Jag tittar mig förstrött omkring i den dunkla lokalen. Inredningen är en fascinerande blandning av kommunlokal och furuinredd sportstuga från sjuttiotalet. Vi elever är män och kvinnor mellan 16 år och 40-nånting. Den kompakta tystnaden skvallrar om att ingen känner någon annan här. Stolskrap och harklingar.

Kursledaren Lars-Olofs avslappnade jargong bryter tystnaden. Vi får veta att han grundade Finntorps trafikskola i början av 90-talet.
– Ja, personligen tycker jag att kvinnans plats är vid spisen, deklarerar Lars-Olof fem minuter efter att han hälsat oss välkomna. Någon skrattar nervöst. Vi skruvar på oss i bänkraderna och tittar på varandra. Är han seriös?

Kursen inleds med en upplysande historisk bakåtblick. Vi får veta att män gillar bilar eftersom deras förfäder reste mycket och red hästarna. Vi får också lära oss att kvinnor kör bil mer defensivt än män eftersom de från 20 års ålder mest tänker på att de vill ha barn (!). (Tydligen utgör äggstockarna någon slags inbyggd biologisk broms, som gör att man alltid kör inom hastighetsbegränsningarna och lämnar företräde – praktiskt.)
Vidare slår Lars-Olof fast att kvinnor i parförhållanden (heteroförhållanden) bara kör bil på midsommarafton, julafton och nyår – alltså när maken har druckit snaps. Källhänvisningarna uteblir.

Vi får lära oss att män generellt har en bättre trafikförståelse än kvinnor.
– Men beror inte trafikförståelsen snarare på hur mycket bil man har kört, än på vilken kön man har? frågar en manlig kursdeltagare i 30-årsåldern. Min fru, som har haft körkort i flera år, har ju mycket bättre trafikförståelse än jag, som just har börjat övningsköra.
– Men du körde väl moped när du var yngre? insisterar kursledaren.
– Nej.
– Men du cyklade i alla fall? försöker kursledaren desperat.

I nästa kursmoment ska vi diskutera kring rubrikerna ”Manligt” och ”Kvinnligt”.
– Beror inte körsättet på andra faktorer än vad man har för kön? opponerar sig någon.
Dessvärre verkar uppgiften inte innefatta en fri diskussion där könsnormer och stereotyper får ifrågasättas. Istället går ”diskussionen” ut på att sortera upp manliga respektive kvinnliga körsätt/egenskaper i två motsatta kategorier.  Oviljan är märkbar från många elever, men efter viss påstridighet kan Lars-Olof snart spalta upp några motsatta egenskaper i sitt blädderblock.

Sedan bläddrar Lars-Olof vidare i powerpoint-presentationen (den tillhör för övrigt Sveriges Trafikskolors Riksförbunds utbildningsmaterial). ”Kör trafiksäkert…” står det på en visningsbild. ”…kör som en kvinna!” står det på nästa. Lars-Olof ser mycket nöjd ut. Sicken cathy sammanfattning! Jag tänker på vissa av mina kvinnliga vänner som gärna bränner på i 150 på motorvägen, men säger inget.

Vi fortsätter till nästa ämne. Men vad vi än pratar om verkar frågan om kön på något mystiskt sätt smyga in i diskussionen. När vi pratar om droger och aggressivitet säger kursledaren att det ju är så bra att ”vi män” aldrig slår kvinnor, utan bara andra män(!). Mäns våld mot kvinnor verkar han inte ha hört talas om.

När vi pratar om alkohol raljerar han över att alkoholpåverkade kvinnor blir så inkapabla att de ”inte ens kan gå på toaletten själva”.
– Det har ni väl sett, de måste gå två och två!
Kursledaren bubblar av skratt åt sin förträffligt roliga observation. Jag själv bubblar av ilska och har vid det här laget god lust att lappa till honom. (Tur för honom att mina äggstockar, eller om det var vanligt folkvett, gör mig icke-våldsam.) Istället avbryter jag.
– Jag trodde att den här föreläsningen handlade om trafiksäkerhet?
– Ja, men det här handlar om trafiksäkerhet, insisterar Lars-Olof. Om alkohol och så. Ni tjejer blir ju sådär av alkohol…

Jag ger upp. Kursledaren verkar vara immun mot alternativa synsätt. Jag undrar också om han någonsin reflekterat över sitt sätt att prata med sina elever. Kanske vill han skapa en avslappnad gemenskap genom att konsekvent använda sig av uttrycken ”vi killar” och ”ni tjejer”. Problemet är ju bara att samtliga kvinnor i klassrummet (det vill säga hälften av eleverna) exkluderas och i vissa fall förlöjligas. En särbehandling lömskt maskerad till ”lite avslappnade skämt”. Härskarteknik när den är som bäst, alltså.

Efter riskettans tre timmar har jag lärt mig att det är dåligt att köra bil full, drogpåverkad eller supertrött. Informationen slår för min del in öppna dörrar, men om någon av mina framtida medtrafikanter skulle ha missat denna info känner jag glädje och tillförsikt över att de nu har blivit upplysta. Däremot hade jag ingen aning om att den enskilt största trafiksäkerhetsrisken verkar vara mitt kön. Den slutsatsen måste jag dra eftersom diskussionerna om kön tar upp säkert hälften av utbildningens tid. Tänk att jag övningskört så många gånger utan att ägna mitt kön en enda tanke, när det i själva verket är mina äggstockar som håller i ratten!

Jag raljerar i den här texten, men trafikutbildarens uttalanden är varken osanna eller överdrivna. Riskettan på Finntorps trafikskola är ett skolexempel på hur sexism varken gagnar män eller kvinnor. Oavsett vem och hur du är som individ blir du reducerad till ditt kön. Är du kvinna har du dålig trafikförståelse men kör föredömligt defensivt, eftersom du tänker med dina äggstockar. När du blir full blir du hjälplös och inkapabel. Är du man har du god förståelse för trafiken men styrs tyvärr helt och fullt av ditt testosteron, vilket gör att du kommer att köra rattfull och alldeles för fort. När du blir full blir du våldsam (men bara mot andra män). Beter du dig på ett annat sätt är din ingen riktig man/kvinna.

Efter kursen står jag vid busshållplatsen med några av de andra kursdeltagarna. En tjej i 17-årsåldern pratar i mobilen. ”Jo, det var väl okej…” säger hon till personen på andra sidan luren. ”Men asså, jag fattade liksom inte vad de menade.” lägger hon till. Jag tänker för mig själv att det fattade faktiskt inte jag heller.

Jag slänger ett öga i min kalender.”Tjeckien! Arlanda 09.25” står det skrivet över torsdag i nästa vecka. Den obehagligt molande magkänslan är där på några sekunder. Som ett brev på posten.  Två veckor innan avresa dyker den nämligen alltid upp – min monumentala resfeber.

Det bor en trygghetsnarkomanisk hemmakatt i mig. Varje gång en utlandsresa närmar sig börjar den protestera. Min hjärna är dock väl förberedd. Vid det där laget har jag utvecklat ett närmast standardiserat sätt att tackla ångesten: När magmolet dyker upp inbillar mig att det är låång tid kvar till avresa. Oavsett om det är 14 dagar eller 14 timmar tills planet lyfter tänker jag att det finns goda chanser att någon form av förhinder ska dyka upp. Jag fantiserar om superkräksjuka med en släng av röda hund. Har jag tur kanske jag bryter ett ben eller två också. Eller så konstaterar man att jag lider av en mycket sällsynt allergi mot resväskor. Då kommer jag att behöva ringa till min dirigent och säga ”Tyvärr. Det funkar bara inte att åka på körresa med två gipsade ben och vansinnigt smittsam influensa. Tyvärr, tyvärr.”

Nu tror du kanske att jag är flygrädd, men icke. Jag har inget emot att flyga. Däremot hatar jag att resa. Så brukar jag i alla fall formulera mig när jag vill provocera. Som sist jag var på dejt.

Under våren har jag nätdejtat en del. Man behöver inte surfa omkring särskilt länge bland folks dejtingprofiler förrän man noterar att vissa formuleringar återkommer i presentationstexterna*. Bland dessa presentationsklyschor hittas klassiker som: ”Jag är inte typen som nätdejtar, men jag ger det en chans”, ”Jag gillar både krogen och en lugn hemmakväll” och ”Som alla andra älskar jag också att resa”.  Den där sista har jag aldrig riktigt instämt med, som du förstår.

På en dejt med en reseentusiast (eftersom de är så många kan man inte undvika dem helt) börjar vi diskutera resandets vara eller icke vara. Jag driver resonemanget att jag inte vill ha en vardag som jag ständigt längtar ifrån. Jag vill inte att mitt liv ska vara 300 dagars nedräkning till två veckors semester. Jag vill fylla mina veckor med saker som gör att jag är lika pepp på måndagar som på lördagar. Den överlägset största delen av livet är ju vardagar. Intressant, säger min dejt (möjligen av artighet). Han verkar köpa resonemanget.

Men jag avslöjar aldrig att det bakom min förnuftiga ”älska vardagen”-retorik döljer sig en omotiverat ängslig hemmakatt. Det är sant att jag tycker att mitt liv i Stockholm är ganska strålande. Men jag hade troligen rest mer om jag inte hade låtit mig styras av mina trygghetsnarkomaniska impulser.

Det blir dock aldrig influensa och benbrott. Jag åker varje gång. Trots att hemmakatten i mig jämmerjamar högljutt packar jag min väska och reser. Någon gång på den andra resdagen brukar inse att jag sitter på en solig uteservering. Jag har precis fått in en espresso, solen värmer mina bara axlar och luften är fylld av nya ljud och nya dofter. Då konstaterar jag, lika förvånad varje gång, att det här var ju himla härligt ändå.

Kanske kommer jag en dag träffa någon som lär mig längta iväg lite. Jag erbjuder en fullständig kurs i vardagsnjutning som gentjänst. Till dess fantiserar jag om kräksjuka tills planet lyfter.

*alltså den lilla text man skriver för att locka till sig lämpligt dejt-material och avskräcka olämpligt dito.

Om en avvägd tidsrymd och sju SL-minuter dyker den första bloggtexten upp här.
Medan du väntar rekommenderar jag en snutjava.