Jag suktar efter luktsudd och målar hösten i vitögat

Mitt hem är noggrant hoppackat. Möbel-öar täckta med vita skynken reser sig som isberg från ett hav av golvpapp. Jag rollar färg med post-semestrisk frenesi, och medan väggar och tak sakta ändrar färg fantiserar jag om nya skrivböcker.

Jag längtar alltid efter nya skrivböcker i augusti. Skrivböcker med glänsande pärmar och oskrivna blad. I tanken känner jag lukten av nytt papper och förställer mig den sköna känslan av att slå upp den första, kritvita sidan. Sen tänker jag: Men för i helvete!

Som om jag skulle använda det där blocket mer än två gånger? Mina skrivbordslådor är redan en kyrkogård för tillfälligt attackälskade block som använts max tre gånger och därefter glömts bort. Förövrigt vill jag helst inte ha tråkfula kollegieblock. Helst vill jag ha hela kittet, som på lågstadiet, med pennskrin, luktsudd och matchat bänkpapper. Ja, ni hör ju själva.

”Nya skrivböcker inför skolstarten” är egentligen en sjukt sliten klyscha, tänker jag lite sur (för att jag inte får köpa några block). En klyscha som är är dubbelt irrelevant när man som jag slutat skolan för länge sen och därtill lever i symbios med en laptop. Jag skriver allt, allt, allt på datorn.

Sen tänker jag att anledningen till att skrivbokslängtet envisas varje augusti är att blocken är en symbol för något större. En nystartssymbol som behövs i övergången från semesterstros till vardagsrutiner.

Augusti är som en årlig supermåndag. Nya tag mot nya horisonter. Och för att lusten inför höstens utmaningar ska blomma ut och för att måndagsångesten inte ska bli för stor behöver jag fantisera om det härliga med orörda skrivböcker.

Jag tittar på mina nymålade, vita väggar. De är vid närmare eftertanke som ett uppslag i ett gigantiskt, olinjerat block. Jag får samma sköna nystartskänsla. Medan jag styrker på det sista lagret färg ser jag fram emot hösten. Jag ska vara modig, jag ska jobba hårt och jag ska ha kul.

Men det här kändes ju som mogna tankar! Betyder det att jag får köpa ett block ändå? Och ett litet luktsudd? Snälla?

image

Så botas en löphatare

löpa

Nyligen fick jag ett hedersuppdrag: Att vara löpcoach till min vän Niklas. Det kändes extra fint att frågan kom från just honom, eftersom han alltid har tyckt illa om att löpträna. Otaliga gånger har han ondgjort sig över 1. Hur jobbigt det är att springa, samt 2. Hur jävligt det är att springa i andras sällskap. Därför var mitt svar på hans fråga ett rungande ”Självklart!”.

Jag har själv varit en riktig löphatare. Jag minns hur jag, vid mycket sporadiska tillfällen, sprang två kilometer och sedan dog av håll och mjölksyra. Trots att jag kände mig duktig efter passet, gav det mig knappast lust att springa igen. Istället fortsatte jag att betrakta löpning som ett av djävulens påfund; fram till den dag jag skickades på kurs för att bli jympaledare för Friskis&Svettis. Där löptränade jag för första gången i grupp.

Jag minns att vi joggade som ett färgglatt lämmeltåg genom den grådisiga skogen, med en av kursledarna i spetsen. Sex kilometer, fick jag veta efter passet. Va?! tänkte jag. Det hade ju inte ens varit jobbigt. Det hade till och med varit ganska skönt! Den dagen insåg jag att löpning inte behöver vara likställt med en nära-döden-upplevelse. Jag insåg också fördelen med att inte springa tokfort redan från början. Genom att springa långsammare fick jag en bättre upplevelse av passet och orkade dessutom springa längre.

Så jag gjorde en plan inför passet med Niklas. Om lusten är a och o i träningssammanhang överlag, kändes den ännu viktigare. Nu var det enda alternativet. Bara en härlig upplevelse skulle avhjälpa hans allmänna löparolust och hans motvilja kring att springa med andra. Dessutom ville jag få rätt i frågan kring löpning och pladdrets allmänna förenlighet. Niklas har nämligen envist hävdat att han absolut inte kan prata när han springer. Jag har alltid sagt att det kan han visst. Att snacka, mycket och om allt, är nämligen en av hans spetskompetenser.

Vi värmer upp med en rask femminuterspromenad innan vi låter stegen bli lätta, försiktiga löpsteg. I lagom tempo för att få upp pulsen och flåset, men aldrig mer än så. Aldrig kräkjobbigt och mjölksyrainfarkt. Vi springer på slingrande grusvägar mellan sommarstugor och vildvuxna ängar. Vi flåsar men låter käftarna glappa som vanligt och avhandlar dejting, sommarplaner och hälsomat i media. En stig leder oss genom en skuggig lövsal som svalkar skönt. Nere vid bryggan vänder vi hemåt. Sista biten spurtar vi inför en imaginär, fullsatt stadion med jublande publik. Yes, vi vann!!

När vi stretchar på verandan säger jag att vi nog har sprungit runt fem kilometer (5,5 km visade kontrollmätningen). ”Men det kändes ju inte alls så långt”, invänder Niklas.

”Vad härligt det var!”, säger han efter en stunds tystnad. Jag nickar leende.

Viljestyrka är bra att ha när du tränar. Den tar dig genom ett pass, även när mjölksyran känns och syret knappt räcker. Är viljestyrkan på topp tar den dig absolut genom en entusiastisk uppstart av ”ditt nya liv”. Men lust att träna – den är det viktigaste av allt. För oavsett dina ambitiösa träningsmål, din dröm om att bli snabbare/starkare/snyggare och din nyinköpta träningsutrustning kommer du aldrig få kontinuitet på din träning utan träningslust. Det är min absoluta övertygelse. Lyckas du väcka träningslusten har du bäddat för en livslång vana. När de ambitiösa träningsmålen faller i glömska, finns minnet av den härliga löprundan kvar.

Nästa dag pratar jag med Niklas.
”Maja, kan vi inte springa tillsammans snart igen?” säger han.
Mission completed.

Hemligheten med sommarlovet

sommarkollage

Jag sitter på landet, på terrassen under susande tallkronor. Mitt hår är salt, på näsan finns ett gäng nya fräknar och i själen ett sällsamt, lyckligt lugn. Jag har sommarlov.

Egentligen heter det väl semester, när man är vuxen och har några jobbfria veckor, men jag föredrar att kalla det sommarlov. Ordet semester känns kontaminerat av stress och planering. Av för mycket som ska bockas av på ”Semester-2013-listan”:
Fira magisk midsommar, ha grillfester, segla, vara på landet, vara på vänners landställen, göra spontana badutflykter, dricka rosé på uteserveringar i stan och fånga dagen varje dag. Dessutom ska det hinnas löpträna, lyssna på alla sommarprat, läsa en trave pocketböcker och ja, just det – ta det jävligt lugnt också. Andas, andas!

Jag tror att semesterstressen (förövrigt kanske värdens mest motsägelsefulla ord) kommer sig av att semestern är förknippat med en oundviklig tidsbegränsning. Med vetskapen om att ledigheten har ett slut och att antalet semesterdagar obönhörligt blir färre och färre redan från den första semesterdagen. Därav checklistehetsen och smolket i sommarens i övrigt perfekt tempererade rosébägare.

Det magiska med sommarlov är att det inte har någon tidsbegränsning. Det är en räcka paradistid som sträcker sig bortom horisonten. Därför behövs ingen checklista. Det finns ju all tid i världen.

Barn vet vissa väsentligheter om livet. Sanningar som vuxenheten får en att lägga åt sidan och så småningom tappa bort. En sån sak är vikten av att leva och uppleva, utan planer och planering. Att göra det som faller en in; nyfiket, enkelt och bekymmersfritt. Så som man levde på sommarloven. Jag försöker leva så nu; sommarlovskt. Inte som något prestationsinriktat självförbättringsprojekt, typ:  ”Mindfullness på semestern – Hitta lugnet med 11 enkla tips!”. Utan bara leva, och uppleva, utan mer långtgående syften.

Här om dagen fick jag för mig att jag skulle åka och bada. Helt själv, och av den enda och enkla anledningen att jag fick lust att bada. På cykelturen mot bryggan kom jag på att det nog var flera år sedan sist jag badade på egen hand. Trots att jag älskar att bada. Som vuxen har bad blivit något jag gör som del av en sällskapsaktivitet – inte spontant och för mitt eget höga nöjes skull. Jag trampade på lite extra, kände fartvinden i håret och tänkte att jag kanske hade hittat tillbaka till något viktigt.

2315

Den största trafikfaran: Ditt kön?

Den här texten har jag velat skriva länge. Vissa saker får helt enkelt inte passera okommenterade. Som i det här fallet: Den mest sexistiska utbildare jag någonsin stött på.

Så här skrev jag på Facebook den 24 april 2013:
”@Finntorps trafikskola. Har förvärvat ovärderliga kunskaper såsom:
1. Kvinnor i (hetero)parförhållanden kör bara bil på nyår, julafton och midsommarafton
2. Kvinnor kör mer defensivt än män eftersom de vill ha barn från 20 års ålder
3. När tjejer blir fulla kan de inte gå på toaletten själva, samt
4. Män slår aldrig kvinnor. Känner mig upplyst!”


Vad var det som hände egentligen? Låt oss ta det från början.

Vi är runt ett dussin körskoleelever som ska gå ”Riskettan” – en tretimmarskurs i att rattfylla är dåligt. Säkerhetsutbildningen är obligatorisk för alla i Sverige som ska ta b-körkort. Jag tittar mig förstrött omkring i den dunkla lokalen. Inredningen är en fascinerande blandning av kommunlokal och furuinredd sportstuga från sjuttiotalet. Vi elever är män och kvinnor mellan 16 år och 40-nånting. Den kompakta tystnaden skvallrar om att ingen känner någon annan här. Stolskrap och harklingar.

Kursledaren Lars-Olofs avslappnade jargong bryter tystnaden. Vi får veta att han grundade Finntorps trafikskola i början av 90-talet.
– Ja, personligen tycker jag att kvinnans plats är vid spisen, deklarerar Lars-Olof fem minuter efter att han hälsat oss välkomna. Någon skrattar nervöst. Vi skruvar på oss i bänkraderna och tittar på varandra. Är han seriös?

Kursen inleds med en upplysande historisk bakåtblick. Vi får veta att män gillar bilar eftersom deras förfäder reste mycket och red hästarna. Vi får också lära oss att kvinnor kör bil mer defensivt än män eftersom de från 20 års ålder mest tänker på att de vill ha barn (!). (Tydligen utgör äggstockarna någon slags inbyggd biologisk broms, som gör att man alltid kör inom hastighetsbegränsningarna och lämnar företräde – praktiskt.)
Vidare slår Lars-Olof fast att kvinnor i parförhållanden (heteroförhållanden) bara kör bil på midsommarafton, julafton och nyår – alltså när maken har druckit snaps. Källhänvisningarna uteblir.

Vi får lära oss att män generellt har en bättre trafikförståelse än kvinnor.
– Men beror inte trafikförståelsen snarare på hur mycket bil man har kört, än på vilken kön man har? frågar en manlig kursdeltagare i 30-årsåldern. Min fru, som har haft körkort i flera år, har ju mycket bättre trafikförståelse än jag, som just har börjat övningsköra.
– Men du körde väl moped när du var yngre? insisterar kursledaren.
– Nej.
– Men du cyklade i alla fall? försöker kursledaren desperat.

I nästa kursmoment ska vi diskutera kring rubrikerna ”Manligt” och ”Kvinnligt”.
– Beror inte körsättet på andra faktorer än vad man har för kön? opponerar sig någon.
Dessvärre verkar uppgiften inte innefatta en fri diskussion där könsnormer och stereotyper får ifrågasättas. Istället går ”diskussionen” ut på att sortera upp manliga respektive kvinnliga körsätt/egenskaper i två motsatta kategorier.  Oviljan är märkbar från många elever, men efter viss påstridighet kan Lars-Olof snart spalta upp några motsatta egenskaper i sitt blädderblock.

Sedan bläddrar Lars-Olof vidare i powerpoint-presentationen (den tillhör för övrigt Sveriges Trafikskolors Riksförbunds utbildningsmaterial). ”Kör trafiksäkert…” står det på en visningsbild. ”…kör som en kvinna!” står det på nästa. Lars-Olof ser mycket nöjd ut. Sicken cathy sammanfattning! Jag tänker på vissa av mina kvinnliga vänner som gärna bränner på i 150 på motorvägen, men säger inget.

Vi fortsätter till nästa ämne. Men vad vi än pratar om verkar frågan om kön på något mystiskt sätt smyga in i diskussionen. När vi pratar om droger och aggressivitet säger kursledaren att det ju är så bra att ”vi män” aldrig slår kvinnor, utan bara andra män(!). Mäns våld mot kvinnor verkar han inte ha hört talas om.

När vi pratar om alkohol raljerar han över att alkoholpåverkade kvinnor blir så inkapabla att de ”inte ens kan gå på toaletten själva”.
– Det har ni väl sett, de måste gå två och två!
Kursledaren bubblar av skratt åt sin förträffligt roliga observation. Jag själv bubblar av ilska och har vid det här laget god lust att lappa till honom. (Tur för honom att mina äggstockar, eller om det var vanligt folkvett, gör mig icke-våldsam.) Istället avbryter jag.
– Jag trodde att den här föreläsningen handlade om trafiksäkerhet?
– Ja, men det här handlar om trafiksäkerhet, insisterar Lars-Olof. Om alkohol och så. Ni tjejer blir ju sådär av alkohol…

Jag ger upp. Kursledaren verkar vara immun mot alternativa synsätt. Jag undrar också om han någonsin reflekterat över sitt sätt att prata med sina elever. Kanske vill han skapa en avslappnad gemenskap genom att konsekvent använda sig av uttrycken ”vi killar” och ”ni tjejer”. Problemet är ju bara att samtliga kvinnor i klassrummet (det vill säga hälften av eleverna) exkluderas och i vissa fall förlöjligas. En särbehandling lömskt maskerad till ”lite avslappnade skämt”. Härskarteknik när den är som bäst, alltså.

Efter riskettans tre timmar har jag lärt mig att det är dåligt att köra bil full, drogpåverkad eller supertrött. Informationen slår för min del in öppna dörrar, men om någon av mina framtida medtrafikanter skulle ha missat denna info känner jag glädje och tillförsikt över att de nu har blivit upplysta. Däremot hade jag ingen aning om att den enskilt största trafiksäkerhetsrisken verkar vara mitt kön. Den slutsatsen måste jag dra eftersom diskussionerna om kön tar upp säkert hälften av utbildningens tid. Tänk att jag övningskört så många gånger utan att ägna mitt kön en enda tanke, när det i själva verket är mina äggstockar som håller i ratten!

Jag raljerar i den här texten, men trafikutbildarens uttalanden är varken osanna eller överdrivna. Riskettan på Finntorps trafikskola är ett skolexempel på hur sexism varken gagnar män eller kvinnor. Oavsett vem och hur du är som individ blir du reducerad till ditt kön. Är du kvinna har du dålig trafikförståelse men kör föredömligt defensivt, eftersom du tänker med dina äggstockar. När du blir full blir du hjälplös och inkapabel. Är du man har du god förståelse för trafiken men styrs tyvärr helt och fullt av ditt testosteron, vilket gör att du kommer att köra rattfull och alldeles för fort. När du blir full blir du våldsam (men bara mot andra män). Beter du dig på ett annat sätt är din ingen riktig man/kvinna.

Efter kursen står jag vid busshållplatsen med några av de andra kursdeltagarna. En tjej i 17-årsåldern pratar i mobilen. ”Jo, det var väl okej…” säger hon till personen på andra sidan luren. ”Men asså, jag fattade liksom inte vad de menade.” lägger hon till. Jag tänker för mig själv att det fattade faktiskt inte jag heller.

Jag fantiserar om benbrott och superkräksjuka

Jag slänger ett öga i min kalender.”Tjeckien! Arlanda 09.25” står det skrivet över torsdag i nästa vecka. Den obehagligt molande magkänslan är där på några sekunder. Som ett brev på posten.  Två veckor innan avresa dyker den nämligen alltid upp – min monumentala resfeber.

Det bor en trygghetsnarkomanisk hemmakatt i mig. Varje gång en utlandsresa närmar sig börjar den protestera. Min hjärna är dock väl förberedd. Vid det där laget har jag utvecklat ett närmast standardiserat sätt att tackla ångesten: När magmolet dyker upp inbillar mig att det är låång tid kvar till avresa. Oavsett om det är 14 dagar eller 14 timmar tills planet lyfter tänker jag att det finns goda chanser att någon form av förhinder ska dyka upp. Jag fantiserar om superkräksjuka med en släng av röda hund. Har jag tur kanske jag bryter ett ben eller två också. Eller så konstaterar man att jag lider av en mycket sällsynt allergi mot resväskor. Då kommer jag att behöva ringa till min dirigent och säga ”Tyvärr. Det funkar bara inte att åka på körresa med två gipsade ben och vansinnigt smittsam influensa. Tyvärr, tyvärr.”

Nu tror du kanske att jag är flygrädd, men icke. Jag har inget emot att flyga. Däremot hatar jag att resa. Så brukar jag i alla fall formulera mig när jag vill provocera. Som sist jag var på dejt.

Under våren har jag nätdejtat en del. Man behöver inte surfa omkring särskilt länge bland folks dejtingprofiler förrän man noterar att vissa formuleringar återkommer i presentationstexterna*. Bland dessa presentationsklyschor hittas klassiker som: ”Jag är inte typen som nätdejtar, men jag ger det en chans”, ”Jag gillar både krogen och en lugn hemmakväll” och ”Som alla andra älskar jag också att resa”.  Den där sista har jag aldrig riktigt instämt med, som du förstår.

På en dejt med en reseentusiast (eftersom de är så många kan man inte undvika dem helt) börjar vi diskutera resandets vara eller icke vara. Jag driver resonemanget att jag inte vill ha en vardag som jag ständigt längtar ifrån. Jag vill inte att mitt liv ska vara 300 dagars nedräkning till två veckors semester. Jag vill fylla mina veckor med saker som gör att jag är lika pepp på måndagar som på lördagar. Den överlägset största delen av livet är ju vardagar. Intressant, säger min dejt (möjligen av artighet). Han verkar köpa resonemanget.

Men jag avslöjar aldrig att det bakom min förnuftiga ”älska vardagen”-retorik döljer sig en omotiverat ängslig hemmakatt. Det är sant att jag tycker att mitt liv i Stockholm är ganska strålande. Men jag hade troligen rest mer om jag inte hade låtit mig styras av mina trygghetsnarkomaniska impulser.

Det blir dock aldrig influensa och benbrott. Jag åker varje gång. Trots att hemmakatten i mig jämmerjamar högljutt packar jag min väska och reser. Någon gång på den andra resdagen brukar inse att jag sitter på en solig uteservering. Jag har precis fått in en espresso, solen värmer mina bara axlar och luften är fylld av nya ljud och nya dofter. Då konstaterar jag, lika förvånad varje gång, att det här var ju himla härligt ändå.

Kanske kommer jag en dag träffa någon som lär mig längta iväg lite. Jag erbjuder en fullständig kurs i vardagsnjutning som gentjänst. Till dess fantiserar jag om kräksjuka tills planet lyfter.

*alltså den lilla text man skriver för att locka till sig lämpligt dejt-material och avskräcka olämpligt dito.

IMG_20120626_200855

Ibland behöver jag en käftsmäll

– om vikten av andras perspektiv

Vissa dagar är gnället överhängande. Dagar när datorer kraschar. Fotleder kraschar. Relationer kraschar. Kaffet är slut, bussen är sen och sommaren verkar ta mig fan aldrig komma i år heller. Jag motstår frestelsen att skicka jordens gnälligaste klag-sms till någon mina vänner och ägnar istället bussresan åt att skrämma barn med min vresiga uppsyn. Gnället har fastnat i vinkelvolten.

Sådana här dagar behöver jag en mental käftsmäll. En brysk omskakning som tvingar mig att byta perspektiv. Den kommer som på beställning redan samma kväll. Jag är födelsedagsfest hos min vän David och min arga uppsyn är turligt nog utbytt mot ett förnöjt leende. Vardagsrummet är fyllt av glada, vindrickande människor och Pet Shop Boys dunkar på festvolym.  I den trivsamma trängseln träffar jag Mariah. Hon har intensiva, bruna ögon och pratar energiskt på smattrande amerikanska. Vi hinner skratta åt både övningskörningsfadäser och stjärntecken innan jag förstår att hon inte är från USA. Mariah är från Irak. Den amerikanska accenten snappade hon upp när hon jobbade på ett amerikanskt säkerhetsföretag i Bagdad.

– Så hur hamnade du i Sverige? frågar jag. Mariah tystnar.
– Jag blev våldtagen när jag var 16 år, säger hon.

Käftsmällen är en fullträff och jag slutar nästan andas av den abrupta samtalsvändningen.

– De var en amerikan på jobbet som våldtog mig och jag blev gravid, fortsätter Mariah. Jag var livrädd för vad som skulle hända om folk fick veta. I Irak är en ogift, gravid kvinna ingenting värd. Hon är en hora och förtjänar att dö.

Jag famlar efter något passande att säga, men allt jag formulerar i tanken känns skrattretande futtigt.

– När jag var yngre blev en tjej från mitt område kidnappad, berättar Mariah.  Kidnapparna våldtog henne och höll henne fången i flera dagar. Sen körde de hem henne igen. När hennes pappa fick veta vad som hade hänt släpade han ut henne på gatan och högg huvudet av henne. Han avrättade henne inför alla i byn för att rädda familjehedern. Det är helt sjukt, säger Mariah och skakar på huvudet.

– Min pappa är en bra man, men jag vågade ändå inte berätta för honom att jag var gravid. Hederskulturen och det sociala trycket är så starkt att jag inte var helt säker på hur han skulle reagera. Jag berättade bara för min mamma. Hon hjälpte mig ordna ett skenäktenskap så fort det bara gick. Det är så man gör, säger Mariah.

När pappan med tiden förstod att Mariah blivit utomäktenskapligt gravid tog han avstånd från Mariah. Han lämnade också äktenskapet med Mariahs mamma och bröt kontakten med alla i familjen.

2006 pågick Irakkriget för fullt och livet i Bagdad blev extremt osäker. Mariah bestämde sig för att fly.  Hon lämnade sin nyfödda dotter hos sin mamma och tog sig ut ur Irak på vinst och förlust. Mariah ville hitta ett nytt hemland där hennes dotter kunde växa upp i trygghet. Efter att ha rest till både Dubai och Syrien bestämde hon sig för att försöka ta sig till Europa. I Turkiet betalade hon människosmugglare för att komma över gränsen till Grekland, in i EU.

– Smugglarna visade sig vara helt opålitliga och ständigt höga på droger, berättar Mariah.  Vi krockade med bilen på en motorväg eftersom killen som körde var hög som ett hus. Det var ett under att alla överlevde. Ett tag därefter låste de in mig utan förklaring, men jag lyckades rymma. Då bestämde jag mig för att gå till fots över gränsen till Grekland. Folk sa att det var livsfarligt och att jag var galen, men jag hade ingenting att förlora.

Mariah klarade vandringen över landsgränsen. I Aten togs hon av polisen eftersom hon var illegal flykting. De tvingade henne att lämna fingeravtryck och personuppgifter. Medan myndigheterna behandlade hennes ärende låstes hon in i en skitig cell tillsammans med andra asylsökande.

– Där var en sån misär och jag var hela tiden livrädd för att bli våldtagen igen, eftersom jag var inlåst tillsammans med både män och kvinnor, säger Mariah.

Mariah fick aldrig något besked. Efter en tid på häktet släpps hon och myndigheterna meddelar att hon får klara sig själv tills de kan ge henne ett besked. Mariah står ensam på gatan i Aten. Hon har inga pengar eftersom allt gick åt för att betala människosmugglarna. Efter ett tag träffar hon Azlan. Han är också från Bagdad och Mariah får bo hos honom. Azlan våldtar och misshandlar Mariah vid flera tillfällen, men Mariah har ingen annanstans att ta vägen. Azlan har också kontakter som kan ordna falska identitetshandlingar till Mariah. Det är hennes biljett vidare genom Europa. Mariah stannar hos Azlan i ett halvår innan hon har sitt falska pass.

Efter en tid i Aten kom hennes mamma och syskon dit, och Mariah får äntligen återförenas med sin dotter. Mariah och syskonen planerar att resa vidare in i Europa, men deras mamma vill återvända hem till Irak. Bagdad var hennes hem, förklarar Mariah.

– Bara tre dagar efter att mamma kommit tillbaka till Bagdad blev hon kidnappad. Vi vet inte varför. Kanske för att hon var shiamuslim och professor på universitetet. Under de här åren pågick en omfattande förföljelse av högutbildade shiamuslimer i Irak. Men kidnapparna uppgav aldrig något skäl. De kontaktade bara oss i familjen och krävde oss på pengar. Vi gick med på att ge dem pengarna, men kidnapparna ville ändå inte släppa henne. De lekte med oss. Med några månaders mellanrum hörde de av sig med nya krav. Efter ett tag sa de att hon redan var död, men att vi kunde betala för att få vet var kroppen fanns. Men de berättade aldrig det heller, såklart, säger Mariah.

– Nio månader efter att mamma försvann hittades hennes kropp. Man tror i alla fall att det var hennes kropp. Hon hade blivit skjuten och kroppen hade legat begravd, inlindad i sopsäckar i runt sju månader. Kroppen var helt förruttnad. De kunde identifiera henne med hjälp av kläderna och medicinerna som hon fortfarande hade i fickan. Jag har aldrig varit vid hennes grav, säger Mariah med tom blick.

Samtidigt som Mariahs mamma återvände till Irak reser Mariah med sin dotter genom Europa. De tar sig till Sverige och söker asyl. Medan de väntar på besked från myndigheterna träffar Mariah Emil. Mariah avvisas från Sverige enligt Dublinförordningen eftersom hennes fingeravtryck finns registrerade i Grekland. Då åker Emil efter Mariah. De gifter sig på svenska ambassaden, och Mariah och hennes dotter efter ytterligare en tid permanent uppehållstillstånd i Sverige.

– Om det inte hade varit för min dotter hade jag tagit livet av mig för länge sen, säger Mariah. Jag är så tacksam för att vi fick stanna i Sverige. I Grekland finns inga jobb och kvinnornas situation där är inte bra, säger Mariah. I Sverige kan jag ge min dotter den trygga uppväxt som jag själv aldrig fick.

I nästa sekund dyker Emil upp. Han drar glatt med sig Mariah till det vinfryntliga sällskapet ute i köket. Jag sitter kvar i soffan, mållös. Jag tänker på hur lika vi är, jag och Mariah. Samma ålder, samma energi. Men våra livslotter är som natt och dag, bara på grund av att vi föddes i olika länder. Jag tänker att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag som blivit våldtagen, jag som tvingats fly från krig, förtryck och människosmugglare, min mamma som blivit dödad.

På bussen hem minns jag mitt dåliga morgonhumör. Nu sitter på samma buss och är så djupt tacksam över att jag får bo i Sverige. Tryggheten och friheten som jag vanligtvis tar förgiven är så långt ifrån självklar. Jag tänker på vilken enorm kraft som finns i det personliga mötet. Kraft att skapa förståelse och kraft att rucka på perspektiven.

Jag tänker att det borde finnas fler ”Marior” på Sverigedemokraternas fester. De kunde också behöva en mental käftsmäll.

(Alla namn i texten är fingerade.)

Att träna är inte duktigt

Vissa kallar mig hurtbulle. Eller träningsgalning. Och visst, det är kanske inte så konstigt. Friskis&Svettis är mitt andra hem. Efter 13 år som inbiten motionär och snart nio år som instruktör är jag nog certifierad hurtbulle flera gånger om.

Det som stör mig är inte epitetet hurtbulle. Det som stör mig är vissa människors föreställning om att gruppträning är en fåfäng och IQ-befriad självförbättringsaktivitet, där målet är en perfekt svarvad kropp inför beach-valfritt-årtal, samt maximalt antal duktighetspoäng genererade av självspäkning. Inget kunde vara mer fel. Jag upprepar: INGET kunde vara mer fel.

Jag tror att det är den här föreställningen som ofta genererar standardkommentaren ”Gud vad duktig du är!” när mitt tränande kommer på tal. Mitt svar på det brukar bli något välartikulerat som ”Eh… tja… mjaa, eller… eeh.” Jag hittar aldrig något bra svar eftersom jag inte ser mitt tränande som det minsta duktigt. Låt mig förklara.

Det finns människor som tränar för att var duktiga. Det är ju nyttigt att träna. Hälsosamt och så vidare. Dessutom får man en snyggare kropp. Klart man vill ha det. De som duktighetstränar drivs av den belönande duktighetskänslan efter passet, snarare än av att själva träningen är kul eller utmanande. Det här fungerar kanske bra som drivkraft en kort period. Men min övertygelse är att merparten av dessa duktighetstränande människor kommer ha halkat ur sin träningsrutin efter en ganska kort period – typ två månader efter nyår. Om jag själv skulle ha tränat på de premisserna skulle jag garanterat inte ha blivit en särskilt långvarig passbesökare.

Nähä – varför ska man träna då? För det första för att själva träningen är fenomenalt och rakt igenom svinkul. Såklart att du vill uppleva en känslococktail av eufori, kraft och livslust flera gånger i veckan. Jag tror inte att alla människor hittar samma lustkänsla på just Friskis&Svettis, men jag är övertygad om att alla kan hitta den positiva känsloupplevelsen i någon typ av träning. Har du inte hittat den än är det bara att prova dig fram.

För det andra älskar jag känslan av att vara stark. Upplevelsen av att kroppen orkar. Det får mig att känna mig som superwoman. Som bonus har superkrafterna också en trevlig förmåga att smitta av sig på den övriga självuppfattningen. Dessutom är känslan av att ”min kropp är grym” en effektiv medicin mot vår destruktivt kroppsfixerade kultur, där vi dagligen uppmuntras att se våra kroppar som otillräckliga objekt, vars värde är baserat på estetik snarare än funktion. Superwoman står aldrig och ojar sig på vågen – hon har bättre saker för sig. Rädda världen och så vidare.

I mitt liv har träningen samma funktion som kärleken. Den är något av det mest lyckogenererande, stärkande och personlighetsutvecklande som finns. Men ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad duktig du är som är kär!” eller ”Ska ni gifta er? Vad duktigt!”. Man ba’ ”Eh… tja… mjaa, eller… eeh.”

Så om jag får ge dig ett råd: Sluta duktighetsträna. Träna för att bejaka livet. Träna för att uppleva hur lustfyllt det är att använda din kropp. Träna för att känna hur det stärker dig, fysiskt och mentalt. Du är superwoman. Eller superman.

Märkt , , , ,

Snart…

Om en avvägd tidsrymd och sju SL-minuter dyker den första bloggtexten upp här.
Medan du väntar rekommenderar jag en snutjava.

snutjava