Kategoriarkiv:

Om att få vara ettagluttare

Bikram yoga

Jag gör alla nybörjarfel. Jag klampar med skorna förbi skogränsen. Snurrar runt i lokalerna och undrar var skåpen är (ingenstans), vad jag ska göra av mina grejer (som är överallt) och vad jag ska göra av mig själv (klä om, ta en matta och svimma inte). Receptionisten svarar tålmodigt när jag för fjärde gången kommer med lite fler frågor (och hämtar mattan som jag glömde).

I yogasalen får lungorna en smärre chock av kvävvärmen på 37 grader. Men jag vänjer mig snabbt. Alla vilar under knäpptystnad i dimmad belysning och jag tänker att det här var mysigt. Tills instruktören kommer. Ljuset på max och två sekunder senare står alla i givakt. ”Maja?!” säger hon och tittar uppfodrande ut bland oss motionärsyogisar. Jag ger mig tillkänna med en liten vinking. ”Jaha, hej! Du och Anna är här för första gången idag.” Och d ä r försvann det sista av mina förhoppningar att åtminstone smälta in lite, lite grann. Hej allihopa.

Sen följer 90 minuters no mercy. Ingen honung så långt ögat når. Vi gör 26 komplicerade positioner efter mycket handfasta instruktioner: Sug in magen, sträck upp kroppen, händerna ihop, fram med höften, ett ben i golvet, upp på tå, ner på huk och knyt en knut på dig själv. Håll kvar! Om det är svårt att andas gör du rätt!

Jag älskade varje syrefattig minut.

Det jag upplevde var frihet, trots att jag knappt tog ett självständigt beslut under hela passet. Jag fick vara nybörjare. Det var en befrielse att få säga: ”Jag kan ingenting – lär mig”. Vuxenlivet går ju annars mestadels ut på att redan kunna, och helst vara skitbra, på olika saker. Här fick jag vara supernovis och ettagluttare – med lyxen att bli guidad av en fast hand. Jag fick känna mig fram på helt nya territorier och kunde med hjälpen hitta från fel till rätt. I de flesta fall.

Helt rätt lär det dröja innan jag hittar. Jag vet inte ens om det är syftet med yoga. Syftet är snarare resan mot rätt. Att hitta djupare fokus och tänja gränserna för det man trodde var möjligt. För en sak är säker: Den där fasta handen kommer aldrig att bära dig. Det är ingen annan än du som vill, kämpar, fokuserar, står ut och försöker igen när du tappat balansen.

Så för ett tag framöver kommer jag vingla vidare i yogastudion, medan svetten blir pärlplattor på mina armar och ben. Det är en häftig resa att lära känna dig själv på helt nya plan.

Annonser

Den sista pusselbiten

yoga

Jag har mjölksyra. Det bränner och sticker i mina ben. Och i höften. Och i ländryggen som jag försöker vrida ett kvarts varv. Mina handflator pressas samman som om de drabbats av grav separationsångest och höger armbåge trycker mot utsidan av vänster knä. Aaaaaaaaj. Mjölksyran gör varje sekund till en evighet. Vad håller jag på med egentligen?

Ha tålamod med din kropp, säger instruktören med honungslen röst.

Och plötsligt känns det lättare. Mjölksyran är kvar men jag slappnar av. Andas lättare. Som om orden gick rakt in i min kropp. Ja, just det. Tanken spelar roll.

Ibland verkar det som att universum har en plan. Planeterna lajnar upp och pekar ut vägen med en fet neonskylt. Hitåt. På sistone har folk omkring mig har börjat prata om yoga. Jag ramlar över artiklar om yogans hälsoeffekter och nya bekantskaper visar sig vara yogis på halvtid. När jag spontankollar på SVT Flow handlar programmet om… yoga. Bestämda, blinkande bokstäver. Hitåt.

Jag tar fem andetag till. Långsamma yogaandetag som låter som ett mellanting mellan en snarkning och en svallvåg. Jag är nybörjare men så mycket har jag fattat: Det hänger på snarket.

För det har effekt. Utan tvekan. Det är i de utdragna andetagen jag hittar kraften att stå ut med mjölksyran. Kraften att fokusera mina tankar. Tre, två, ett. Vi lättar upp och kliver bak i hunden. Kroppen drar en förnöjd suck när mjölksyran försvinner.

Att träna har lärt mig mycket om min kropp. Jag vet hur jag hittar trycket i jympahoppen. Ytterlägena i flexträningen. Jag vet hur kroppen reagerar på enveten långdistanslöpning och ihopklappningshårda spinningintervaller. Jag lär ut korrekta benböj och armhävningar utan fusk. Men inte i någon träningsform hittar jag in till mitt center. Till mitt innersta. Det gör jag här. I en halvt nedsläckt yogasal, bland människor i misstänkt pyamaslika träningskläder.

Vi ställer oss i halvbrygga. Med smalbenen och händerna i mattan lyfter vi bålen mot taket. Huvudet hänger bakåt, bröstet öppnas och halsen blottas. Var försiktig här, säger honungsrösten. Här, på framsidan, sitter alla din känslor. De kan överrumpla dig. Kanske kommer du känna glädje. Kanske sorg. Men oavsett, låt det bara komma.

Yoga är spirituellt på ett sätt jag inte alls är van vid. Jag skrattar lite inombords när jag tänker på min vanliga, knävinkelsfokuserade träning. Det här är sjukt flummigt i jämförelse. Men jag gillar det. Dessutom: Tankarna går ut i kroppen – och blir teknik.

Vi avslutar passet med fem minuters vila. Jag ligger inbäddad i moln.
Tacka din kropp. Tacka din själ. Tacka ditt hjärta, säger honungen. Och jag tänker att bland all träning som jag ägnar mig åt är yogan kanske den saknade pusselbiten. Namaste.

Vi måste prata med de som gillar SD


De senaste dagarna har det cirkulerat en länk på Facebook. Den heter ”Vem av dina vänner du borde ta ett allvarligt snack med”. När du klickar på länken visas vilka av dina facebookvänner som gillat den officiella gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – ja tack!”.

”Sveigedemokraterna i riksdagen – ja tack!” har i skrivandets stund 75 295 gilla-markeringar. Det skaver i mig att så många stöder ett främlingsfientligt parti helt öppet. Inte minst eftersom många antagligen stödjer SD utan att visa det offentligt, vilket gör dessa 75 000 till en bråkdel av de som tycker SD är ett hyvens parti. Men nästan lika mycket skaver det när jag ser kommentarerna under länken som ”avslöjar” SD-sympatisörerna.

Jag går in och tittar bland de tusentals delningar som gjorts av den här länken. Folk reagerar förvånansvärt lika. De som inte hade några vänner som gillar SD är lättade. De som hade SD-vänner är förfärade. Många skriver att de nu tagit bort dessa personer som facebookvänner. ”Rensat!” ”Delete”. ”Tagit bort dem nu”. ”So long smygrassar!”

Och visst, även jag drog en liten lättnadens suck när ingen av mina facebookvänner sa tummen upp till Sverigedemokraterna. Samtidigt reagerar jag över att nästan ingen verkar göra som det står på länken: Tar ett snack med SD-vännerna. Ringer och säger: Hej, ska vi ta en kaffe å snacka lite? Istället klipper man bekantskapen utan ett ord.

För två år sedan snackade jag politik med en kompis. Jag minns det så väl. Vi pratade om att SD satt i riksdagen nu. Hur skevt det var att de fick hela 5,7 procent i valet. Då, i april 2012, hade de tappat till 4,7 procent.
– Men de kommer växa, sa min vän. Snart kommer SD ha 8-10 procent.
Och jag minns att jag skrattade. För det lät HELT absurt i mina öron. Skulle tio procent av Sveriges röstande befolkning lägga sin röst på SD?! Det är ju som att rösta på… Hitler, minus mustaschen och den arga armen. (Nazzeserna!)

I söndags publicerade SIFO sin väljarbarometer för april 2014. Sverigedemokraterna fick 8,3 procent av rösterna. Och skrattet fastnar i halsen.

Nu måste vi orka. Orka ifrågasätta och lyssna på argumenten. Vi måste fråga varför de väljer att stödja SD. Fråga om de verkligen tror att Sveriges integrationsproblem beror på att olika kulturer ”förgiftar varandra” – eller om problemet kanske i själva verket ligger i att kompetens och bra input från andra kulturer inte värderas och tas till vara på ett bra sätt. Fråga exakt var gränsen mellan ”svenskt” och ”utländskt” går. Om ingen tar diskussionen kommer SD-arna bli ännu fler.

Hanna Hellqvist skrev nyligen en tänkvärd krönika om hur viktigt det är att vi inte bara interagera med våra närmaste vänner. För vi alla trivs ju bäst med de som tycker att vi har rätt. Med de som bekräftar oss eftersom de delar vår politiska uppfattning, våra värderingar, vår klass och bakgrund.

En vän till mig kallade det för ”stuprörssamhället” – samhället där vi bara umgås och delar idéer med våra närmaste och aldrig med de från andra samhällsgrupper. Jag blir livrädd när jag tänker på det. För jag tror att det ger skeva idéer och ideologier den bästa av grogrunder. Om vettigaste idéerna ska vinna mark (och de skevaste ska tappa anhängare) måste alla idéer både få ifrågasättas och försvaras. Och det kräver att vi pratar med dem som tycker annorlunda.

Så är man nu någon som vurmar för åsiktsfrihet och alla människors lika värde – borde man inte då betänka att det även gäller de 8,3 procent som röstar på SD? Även om man ogillar deras åsikter. För det handlar inte alls om att hålla med. Precis som Hanna skriver handlar det om att våga ta diskussionen. Att orka ta den. Att lyssna på deras argument och berätta varför du inte håller med. Stuprörssamhället må vara varmt och mysigt, men det är också en väg som leder käpprätt åt helvete.

 

fb sd ny

Den hoppande strandtjejen – Mediabilden av kvinnors välmående

beach jump strand hopp hälsa

Jag ser henne ofta. Hon är 20-nånting, snygg och väldigt smal. Nästan alltid vit. Smalheten och vitheten syns extra bra eftersom hon har minimalt med kläder på sig. Och så är hon sprudlande glad. Jätte-jätte-glad. Och hon hoppar. I vattenbrynet på en solig sandstrand utan ett moln i sikte.

Hej strandtjejen! Trevligt att äntligen pratas vid. Jag har sett dig i hälsotidningar och modetidningar så många gånger genom åren. Du är ju överallt. Men inte förrän på sistone har jag funderat på vad du egentligen står för.

Eftersom du reproduceras gång på gång förstår jag att du är en stark och viktig kulturell symbol. Jag uppfattar dig som en idealbild för kvinnors hälsa och lycka. Den molnfria himlen och det viktlösa hoppet känns som tydliga symboler för bekymmerslöshet. Allmängiltiga och lätt att relatera till. Ändå har jag svårt att identifiera mig med dig. Är inte det lite konstigt? Jag är ju en 20-nånting tjej med träning som största intresse. Jag är dessutom mycket positivt inställd till både sol, hav, hopp och glada personer. Jag borde ju älska dig! Eller?

För det första har jag funderat lite på den här gladheten du jobbar med. Ibland är den lite girl-next-door-gullig. Ibland mer vansinnigt peppad. Men bilderna aldrig ger mig några ledtrådar till varför du är så glad. Har du fått ett nytt jobb? Blivit superkär? Haft en härlig dag med dina kompisar? Frånvaron av allt annat än blå himmel målar snarare upp bilden av att du är så här svinglad helt utan anledning. Är det så man ska känna om man mår bra? Maxpepp jämt, bara för att allt är så härligt? Jag vill inte vara elak, men ibland känns din gladhet lite tillgjord. Lite fejk.

Sen tycker jag att det är lite konstigt att dina träningskläder alltid är pyttesmå. Jag har inget emot nakenhet – men när just jag tränar brukar jag i regel ha mer än underkläder på mig. Sammanhangen du förekommer i är ju nästan alltid träningsrelaterade, eller i alla fall hälsorelaterade (och nej, jag brukar heller inte sitta i underkläderna när jag äter broccoli eller jobbar med mental träning). Strandkontexten verkar snarare vara en bra ursäkt för att fotografen ska få ta av dig kläderna.

Just avkläddheten handlar dock inte bara om dig. Den verkar snarare vara kopplad till vår kulturs syn på träning överlag. Jag vet inte hur många gånger jag spontant har bildgooglat ”workout” eller liknande i jakt på bilder till en träningsrelaterad text – och hajat till. Skrev jag verkligen ”nude + muscles” i sökfältet?! Nej, inte den här gången heller.

Något som känns mer typiskt för medias porträttering av unga kvinnor är de gånger du mer tydligt är ett poserande objekt. Då har du ofta ersatt ditt leende med en plutig snyggmin. Kanske är bilden försedd med streck och pilar som delar upp dina kroppsdelar (inte helt olikt ett slaktschema) och pedagogiskt berättar för mig hur många situps jag måste göra för att få din platta mage. Ibland är ditt huvud och ansikte inte ens med på bilden. Det behövs inte när bildens syfte är att jag ostört ska få betrakta och värdera din kropp (och jämföra den med min?).

På senare år har du allt oftare fått ett starkt och målmedvetet uttryck. Det gillar jag! Mer sånt! Det är heller inget fel på varken stranden eller hoppet eller glädjen. Det är ju bildelement med potential att bli fantastiskt härliga bilder. Men nästan alltid när jag öppnar en hälsotidning undrar jag uppgivet: Varför får bilden av lycka och välmående för kvinnor aldrig handla om något annat än ”den perfekta kroppen”?

Taggad , , , ,

Hårfin gräns mellan hjältemod och idioti

Bea Uusma Andreexpeditionen

Jag kan inte sluta läsa. Fast jobblunchen borde vara slut nu. Maten är uppäten och kaffet urdrucket. Men jag kan inte sluta läsa.

Jag är fångad av en polarexpedition. Eller nej. Jag är fångad av Bea Uusma. Av hennes glöd. Den slog mig redan när jag hörde henne i Värvet*. Hennes energi sprutade in i min hjärna genom hörlurarna. Snabbt, smattrande prat, drivet av känslan av att det inte finns tillräckligt med tid att säga allt som vill bli sagt, eller att hinna med allt som finns att uppleva. Redan då var det svårt att inte dras med. Nu är det omöjligt.

Jag följer tre svenska äventyrare i slutet av 1800-talet. De ska som första expedition passera nordpolen. Trots år av förberedelser lämnar de fastlandet i en vätgasballong som läcker som ett såll och vars styranordning förloras direkt vid avfärd. Istället för att nödlanda väljer de att fortsätta. Efter knappt tre dygn flyger inte ballongen längre och de tre herrarna befinner sig mitt på den drivande packisen – i ett vitt, disigt landskap där det aldrig blir mörkt och aldrig ljust. De har uppslagsverk, sidenscarfs och champagne i packningen. Det iskalla fukten äter sig in. Efter två veckors konstant vandring, med slädar som väger 200 kilo styck, upptäcker de att de befinner sig längre ifrån fastland än när de började gå. Isen de går på driver i motsatt riktning.

Jag läser, fryser och fascineras. Det är en hårfin gräns mellan högmod och hjältemod. Mellan att vara banbrytande och fullständig idiot. Andréexpeditionen kan förvisso tyckas passera gränsen till idioti med god marginal. Men det är ju lätt att säga 115 år senare, uppkrupen i en varm soffhörna, med facit i hand.

Alla expeditioner på den tiden, även de som lyckades och vars äventyrare blev hyllade och historiska, var väl egentligen fruktansvärt riskfyllda? Och på ett sätt idiotiska. Min trygghetsnarkomaniska ådra vurmar speciellt för detta tankesätt.

En annan del av mig beundrar äventyrarnas eld och övertygelse. De styrdes av upptäckarlust och inte av rädsla. Och kanske var Andréexpeditionens idé att korsa nordpolen inte idiotisk. Kanske hade det kunnat gå att genomföra om de hade haft mer is i magen? Som Uusma berättar historien verkar den egentliga idiotin ligga i att de, i sin stora iver att äntligen komma iväg, började ignorera alla faktorer som talade emot dem. Den läckande ballongen. Tätningen som inte räckte. Att ballongen tappade hela styranordningen – vilket knappt nämns i loggböckerna. Jag tror inte att äventyrarna själva märktre när deras starka övertygelse började jobba emot dem istället för med dem.

Jag tänker att världen ändå borde vara vara tacksam över den lilla del av befolkningen som  balanserar på gränsen mellan hjältemod och idioti. Många gånger är det nog dem som har drivit utvecklingen framåt.

Och jag önskar att skolans historialektioner hade kantats av en bråkdel av Uusmas glöd. Ingen är mer kraftfullt i en berättelse. Bea Uusmas uppriktiga fascination smittar av sig, och hennes personliga engagemang i äventyrarnas livsöden känns ända in i hjärtat.


Ps. Boken är såklart Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria

*Värvetintervjun gjorde så stort intryck på mig att jag skapade mitt nyårslöfte för 2014 utifrån en tanke som Bea pratar om i podden.

Hälsoångest är inte gymmens fel

hej nina åkestam

Nina Åkestam skriver om hälsohets och gymträning i sin senaste Metrokrönika. Jag var tvungen att skriva ett svar.

Hej Nina! Jag läste att du har sagt upp din PT. Han som skruvade på sig när du berättade att du tränar för att bli snygg och smal. Bra att du väljer bort saker som du mår dåligt av, tänker jag.  Samtidigt blir jag provocerad när du drar likhetstecken mellan gymträning och hälsotvång. Det är väl inte PTns fel att du inte mår bra på gymmet? Din hälsoångest kommer väl i grund och botten varken från vikterna eller själva träningsanläggningen?

Simone de Beauvoir skrev:
”En god måltid förstör figuren, vin skadar din hy, att le för mycket ger rynkor, solen ödelägger huden, sömn gör dig slö, arbete utmattar dig, kärlek ger dig svarta ringar under ögonen, kyssar ger röda kinder, moderskapet ödelägger ansikte och kropp.”

Och du skriver det själv. Att vårt egentliga problem är vår osunt kropps- och hälsofixerade kultur, där oproportionerligt stor vikt läggs vid vårt utseende. Vi blir bedömda och värderade efter vårt utseende i de flesta sammanhang, inte bara på gymmet. Och det gör att våra prioriteringar lätt blir skeva.

Däremot tror jag inte en sekund på att landets träningslokaler skulle gapa tomma om man kunde leva på lösgodis och ändå se ut som Beyonce, som du skriver. Trängseln skulle bli mindre, visst. Många tränar tveklöst för att blir snyggare, smalare, muskligare eller vad som nu får ens båt att flyta. Men att det skulle vara det enda som driver folk till att träna på gym är inte sant. Många hittar samma lustkänsla på gymmet som du upplever i din blixtsnabba skidspår.

På din blogg beskriver du ofta på ett himla vettigt sätt hur sociala strukturer upprätthåller könsroller och könsmaktsordningen. Du brukar ofta poängtera att man inte ska hänga ut eller döma enskilda personers handlingar (till exempel gubbar som väljer in andra gubbar i styrelser istället för likvärdigt kompetenta kvinnor), utan istället se till de övergripande strukturerna som gör att vi tenderar att tänka på ett visst sätt (som att män passar bättre i styrelser än kvinnor).

Jag tänker att ett liknande tankesätt kan tillämpas kring personliga tränare och träningsanläggningar. De finns för att hjälpa folk som vill ha inspiration till sin träning. Det gör att de kan bli en kugge i en ohälsosamt hälsofixerad livsstil, i de fall motionärerna drivs av sådana mål. Men det är inte gymmen som fått människor att önska sig en perfekt kropp (även om det så klart kan finnas enskilda aktörer som spelar på de strängarna). Källan till kroppsfixeringen ligger på ett mycket mer övergripande plan.

Jag har, precis som du, brottats med en osund relation till mat och till min kropp genom åren. En av de saker som hjälpt mig åt rätt håll har tveklöst varit träningen. På en träningsanläggning, hör och häpna. Där upplevde jag min kropp som en källa till lust och glädje istället för ångest. På gruppträningsklasserna fick min kropp vara ett subjekt. Jag fick känna mig stark, snabb, rörlig, studsig, kapabel. Min kropp blev ett kraftfullt redskap och inte ett passivt objekt, granskat med självkritikens förödande blick.

Jag tänker att träningskulturen idag är antingen eller. Marathonsatsning eller ingenting alls. Kanske är det där upplevelsen av tvång kan börja växa? Jag vill inte se något motsatsförhållande mellan att träna på gym och att äta pasta och dricka rödvin med vännerna. För mig är hälsa att kunna välja både och. Lycklig svett och rödvin.

Om du upplever tvång och hälsohets på gymmet gör du givetvis förbannat rätt i att hålla dig därifrån. Njut av dina snabba skidspår och skit i vikterna. Men häng inte PTn för det.

Nycklar till en ny tillvaro

kontor

Tunnelgatans trappor upp mot Malmskillnadsgatan badade i grått morgonljus. Det kändes ovant att fiska upp nyckelknippan ur fickan. Men mina tre splitternya nycklar passar just här. Till en gallergrind in mot en gömd innergård. En till grind att larma av med noggranna knapptryck. Sen ett varv med den tredje nyckeln. Så öppnade jag dörren till en ny tillvaro.

Kontoret vilade i morgontystnad. Välkommen! hälsade de färgglada vimplarna över trappan ner till lokalen. Och på samma sätt som när jag i sjuårsåldern fick mitt första egna rum, gick jag försiktigt runt i lokalen. För att bara känna in rummet. Några minuter senare ramlade Fredrik in. En av mina tio nya kontorsvänner. Han släpade på sin stora datorskärm och var på uppenbart gott humör. Den bra vibben ligger i luften nu.

Igår hade vi uppstartsmöte för kontorskollektivet. Och nu kör vi. Ett spretigt gäng frilansare i en kontorslokal fylld med naturfotografier och en uppstoppad kudu med fez (varför inte?). Vi är app-makare, fotografer, entreprenörer, en violinist, en skribent och en fiskeguide (just han utan särskilt mycket yrkesmässig konkurrens här runt Hötorget.).

Inom idrottspsykologin säger man att varje förändring i den yttre miljön också förändrar den inre miljön. Just idag känns det extra tydligt. Känslan av att det ligger överraskningar just runt hörnet lyfter mig. Jag ska investera den här vibben i alla spännande uppdrag som väntar i vår.

Alternativ yoga för valsångsallergiker

image

Jag har länge tänkt att jag borde gå på mer yoga. Att detta skulle inträffa en fredagnatt på Kägelbanan var mer otippat.

Förra helgen var det konstens födelsedag. Jag hade ingen aning om att konsten hade en födelsedag, men turligt finns Sveriges Radio för att fylla i sådana fadäsiska kunskapsluckor. På sin hemsida skriver de att det var den 17 januari 1963 som den franska konstnären Robert Fillou deklarerade att konsten föddes en miljon år tidigare, i samma stund som någon tappade en svamp i en hink med vatten (den icke-befintliga logiken i detta får mig att misstänka att Robban Fillou hade ätit lite av svampen innan den tappades). Hur som helst blev 17 januari konstens födelsedag och detta firade Sveriges Radio med att ordna föredömligt electromusikkalas på Södra Teatern och Kägelbanan.

Jag och mina vänner kom dit utan särskilt bra koll på vilka som skulle spela, men vi tänkte att ett kalas nog innebär bra fredagsfeeling. Därför var det en smärre chock att trilla rakt in TM404s dystopiska rymdmusik, i en nedsläckt konsertlokal fylld med tillsynes förstelnade människor. Lite återhämtande barhäng fixade dock humöret och den tyska DJn Helena Hauffs pulserande electrobeats avslutade kvällen på lysande sätt.

Efter midnatt försvann vi i de subtilt varierade rytmerna. Jag konstaterade efter ett tag att det var en närmast yogisk upplevelse (men till några hack coolare musik än valsång). Samma känsla av att bli ett med kropp och tanke.  Electrosoundet uppmuntrar, tillskillnad från hitmusik eller schlager, inte till särskilt extroverta moves, utan snarare till att gå in i sig själv. Efter ett tag gick fötterna och höfterna av sig själv och jag svävade över dansgolvet.

Vid tresnåret vandrade gatorna ner från Mosebacke, med trötta ben och gott mod. Min kompis pratade glatt om kommande konserter och jag kände mest för att svara med ett förnöjt: Aaaaooooommm.

Jag kommer dö före dig, Pappa

Om du måste välja en karaktär ur Kalle Anka på julafton – vem är du?
Min dejt tittade uppfodrande på mig över cafébordet och jag försökte febrilt minnas alla karaktärer. Var jag Kalle Anka? Nej. Långben? Nej. Askungen? Nej, nej. Till slut valde jag Musse Pigg. Han som säger ”Alright! Let’s go, Pluto!”, hugger en egen gran och pyntar den medan han visslar förnöjt. Det kändes som ganska mycket jag. Men det var bara halva sanningen.

Några veckor senare blev det julafton och min familj bänkade sig framför tvn klockan tre. Ingen i familjen är speciellt intresserad av disneyfilm eftersom alla är vuxna nu – men tradition är tradition. För att spexa upp tv-tillställningen involverade jag istället familjen i projektet ”hitta din karaktär”. Vi scannade djungeln och campingsemestern och tomteverkstan. Och så visade Askungen upp sin balklänning.
”Den är väl ljuvlig? Den var min mammas.” säger hon, varpå en liten mus stiger fram och säger ”Visst är den söt, men inte ny!”
Ha! Där var jag!
– Jag känner mig nog också ganska träffad, sa mamma bredvid mig i soffan.
Så tog vi en glöggskål, en kritisk mor och hennes kritiska dotter.

Jag har alltid varit fascinerad av personlighetsdrag. Hur människor, redan från födseln, kan vara så olika till sättet. Dessutom är personligheten av avgörande betydelse för vår hälsa.

I Henrik Ennanders bok ”Åldrandets gåta” läser jag om hur forskare på 1910-talet kartlade 1528 skolbarn in i minsta detalj, i allt från vanor, karaktärer och livsstil. 80 år senare letade de upp alla personerna för att ta reda på hur deras liv hade utvecklat sig. Det visade sig att kost- och motionsvanor spelade viss roll för hälsan. Men det var inte tillnärmelsevis lika viktigt som personligheten. I synnerhet fanns det en personlighetstyp som levde signifikant längre och var signifikant friskare än de andra.

kloker_207452129

Den som levde längst var Kloker – den förståndiga och eftertänksamme. Till samma personlighet räknade forskarna egenskaper som plikttrogenhet, ansvarstagande och noggrannhet. Att ha en hederlig karaktär var mycket viktigare för hälsan än att äta vitaminpiller.

Förvånande nog visade det sig att Glader och Toker inte fick några anmärkningsvärda fördelar när det kom till hälsan. Varken humor eller positivt tänkande inverkade på livslängden, enligt forskarnas resultat. (Däremot hade de säkert roligare medan de levde, tänker jag utan att ha forskat i ämnet.)

När jag funderar på detta blir jag glad. För jag inser att min pappa kommer leva i minst 200 år. Han är nämligen världens mest eftertänksamma människa. Innan han säger något har han en sekunds extra betänketid. Och ska han köpa en ny fåtölj kan det ta år innan han sett över alternativen ordentligt. Men så blir han nöjd också.

Jag tänker att jag troligen kommer kolavippa innan min pappa. Det känns fantastiskt! Min inneboende, mussepiggska optimism gör nämligen att jag gärna inbillar mig att människor som står mig nära kommer att leva för alltid. Och i detta fall hjälper det inte att den lilla kritiker-musen i mig säger ”Visst vore det kul, men det är inte sant!”.

Så mot denna solida, vetenskapliga faktabakgrund tror jag att det blir så här: Jag kommer trilla av pinn den dagen då jag, glatt visslande, överskattar min förmåga att hugga min egen gran. Samtidigt kommer min kära far sitta kärnfrisk hemma framför kaminen och fundera på om det kanske är dags att köpa en rullator – eller om det fortfarande finns alternativ som han ännu inte hunnit överväga.

Om världens viktigaste träning

solid

Det är lätt att bli vardagsblind. Att inte längre se sånt som händer rakt framför snoken på en. För samma sak händer ju varje vecka, varje månad, året runt. Därför blir jag glad när folk påminner mig om att öppna ögonen.

Jag har instruerat gruppträning på Friskis&Svettis i nio år. Sedermera är jag ett blindstyre på träningsgolvet. Här om veckan kom en av mina motionärer fram till mig efter jympapasset.
– Du, visst är det häftigt! sa han. Visst är det häftigt att vi kan förenas så här över generationsgränserna, genom musik och rörelse.
Jag log. Och jag sa jo, det är verkligen häftigt.
För det tycker jag ju. Jag glömmer bara bort det ibland.

Alldeles nyss stod vi sida vid sida. 105 personer i brokiga träningskläder. Vi gjorde armhävningar i takt. Körde ”dubbel fist pump” till Niellos Svett, medan svetten (passande nog) rann och leenden utbyttes. Kanske var vi mellan 15 och 75 år. Men det var inte relevant. Saker som bakgrund, klass, smak, yrke eller politiska åsikter spelade inte heller någon roll.

Vi förenas i att vi gillar att röra på oss till musik. Vi gillar den mäktiga känslan som uppstår när en stor grupp människor gör samma sak samtidigt. Därför var vi där. I de bästa stunderna känns det som att vara ett med musiken. Ett med gruppen. Det är det enda viktiga, där och då.

Det slår mig att det kanske inte är så vanligt ändå. Att människor i alla åldrar samlas på fritiden och deltar i samma sak. Kanske förekommer det på en del konserter. Kanske vid vissa sportevenemang. Och på Kärrtorpska demonstrationer, men de är ju försvinnande få.

Jag tänker att borde vara rädda om de här tillfällena. Tillfällen när vi tränar något som är mycket viktigare än muskler och flås. Vi tränar på att se bortom människors grupptillhörigheter. På att vara ett. Det dammiga, gamla ordet solidaritet dyker upp i mitt huvud. Vi kanske borde damma av det?

Särskilt just i år, när riksdagsvalet närmar sig och främlingsfientliga åsikter florerar i oroväckande omfattning. Då är kanske förmågan till förståelse och medmänsklighet det viktigaste vi kan träna.

Annonser