Etikettarkiv: ideal

Den hoppande strandtjejen – Mediabilden av kvinnors välmående

beach jump strand hopp hälsa

Jag ser henne ofta. Hon är 20-nånting, snygg och väldigt smal. Nästan alltid vit. Smalheten och vitheten syns extra bra eftersom hon har minimalt med kläder på sig. Och så är hon sprudlande glad. Jätte-jätte-glad. Och hon hoppar. I vattenbrynet på en solig sandstrand utan ett moln i sikte.

Hej strandtjejen! Trevligt att äntligen pratas vid. Jag har sett dig i hälsotidningar och modetidningar så många gånger genom åren. Du är ju överallt. Men inte förrän på sistone har jag funderat på vad du egentligen står för.

Eftersom du reproduceras gång på gång förstår jag att du är en stark och viktig kulturell symbol. Jag uppfattar dig som en idealbild för kvinnors hälsa och lycka. Den molnfria himlen och det viktlösa hoppet känns som tydliga symboler för bekymmerslöshet. Allmängiltiga och lätt att relatera till. Ändå har jag svårt att identifiera mig med dig. Är inte det lite konstigt? Jag är ju en 20-nånting tjej med träning som största intresse. Jag är dessutom mycket positivt inställd till både sol, hav, hopp och glada personer. Jag borde ju älska dig! Eller?

För det första har jag funderat lite på den här gladheten du jobbar med. Ibland är den lite girl-next-door-gullig. Ibland mer vansinnigt peppad. Men bilderna aldrig ger mig några ledtrådar till varför du är så glad. Har du fått ett nytt jobb? Blivit superkär? Haft en härlig dag med dina kompisar? Frånvaron av allt annat än blå himmel målar snarare upp bilden av att du är så här svinglad helt utan anledning. Är det så man ska känna om man mår bra? Maxpepp jämt, bara för att allt är så härligt? Jag vill inte vara elak, men ibland känns din gladhet lite tillgjord. Lite fejk.

Sen tycker jag att det är lite konstigt att dina träningskläder alltid är pyttesmå. Jag har inget emot nakenhet – men när just jag tränar brukar jag i regel ha mer än underkläder på mig. Sammanhangen du förekommer i är ju nästan alltid träningsrelaterade, eller i alla fall hälsorelaterade (och nej, jag brukar heller inte sitta i underkläderna när jag äter broccoli eller jobbar med mental träning). Strandkontexten verkar snarare vara en bra ursäkt för att fotografen ska få ta av dig kläderna.

Just avkläddheten handlar dock inte bara om dig. Den verkar snarare vara kopplad till vår kulturs syn på träning överlag. Jag vet inte hur många gånger jag spontant har bildgooglat ”workout” eller liknande i jakt på bilder till en träningsrelaterad text – och hajat till. Skrev jag verkligen ”nude + muscles” i sökfältet?! Nej, inte den här gången heller.

Något som känns mer typiskt för medias porträttering av unga kvinnor är de gånger du mer tydligt är ett poserande objekt. Då har du ofta ersatt ditt leende med en plutig snyggmin. Kanske är bilden försedd med streck och pilar som delar upp dina kroppsdelar (inte helt olikt ett slaktschema) och pedagogiskt berättar för mig hur många situps jag måste göra för att få din platta mage. Ibland är ditt huvud och ansikte inte ens med på bilden. Det behövs inte när bildens syfte är att jag ostört ska få betrakta och värdera din kropp (och jämföra den med min?).

På senare år har du allt oftare fått ett starkt och målmedvetet uttryck. Det gillar jag! Mer sånt! Det är heller inget fel på varken stranden eller hoppet eller glädjen. Det är ju bildelement med potential att bli fantastiskt härliga bilder. Men nästan alltid när jag öppnar en hälsotidning undrar jag uppgivet: Varför får bilden av lycka och välmående för kvinnor aldrig handla om något annat än ”den perfekta kroppen”?

Märkt , , , ,

Att träna är inte duktigt

Vissa kallar mig hurtbulle. Eller träningsgalning. Och visst, det är kanske inte så konstigt. Friskis&Svettis är mitt andra hem. Efter 13 år som inbiten motionär och snart nio år som instruktör är jag nog certifierad hurtbulle flera gånger om.

Det som stör mig är inte epitetet hurtbulle. Det som stör mig är vissa människors föreställning om att gruppträning är en fåfäng och IQ-befriad självförbättringsaktivitet, där målet är en perfekt svarvad kropp inför beach-valfritt-årtal, samt maximalt antal duktighetspoäng genererade av självspäkning. Inget kunde vara mer fel. Jag upprepar: INGET kunde vara mer fel.

Jag tror att det är den här föreställningen som ofta genererar standardkommentaren ”Gud vad duktig du är!” när mitt tränande kommer på tal. Mitt svar på det brukar bli något välartikulerat som ”Eh… tja… mjaa, eller… eeh.” Jag hittar aldrig något bra svar eftersom jag inte ser mitt tränande som det minsta duktigt. Låt mig förklara.

Det finns människor som tränar för att var duktiga. Det är ju nyttigt att träna. Hälsosamt och så vidare. Dessutom får man en snyggare kropp. Klart man vill ha det. De som duktighetstränar drivs av den belönande duktighetskänslan efter passet, snarare än av att själva träningen är kul eller utmanande. Det här fungerar kanske bra som drivkraft en kort period. Men min övertygelse är att merparten av dessa duktighetstränande människor kommer ha halkat ur sin träningsrutin efter en ganska kort period – typ två månader efter nyår. Om jag själv skulle ha tränat på de premisserna skulle jag garanterat inte ha blivit en särskilt långvarig passbesökare.

Nähä – varför ska man träna då? För det första för att själva träningen är fenomenalt och rakt igenom svinkul. Såklart att du vill uppleva en känslococktail av eufori, kraft och livslust flera gånger i veckan. Jag tror inte att alla människor hittar samma lustkänsla på just Friskis&Svettis, men jag är övertygad om att alla kan hitta den positiva känsloupplevelsen i någon typ av träning. Har du inte hittat den än är det bara att prova dig fram.

För det andra älskar jag känslan av att vara stark. Upplevelsen av att kroppen orkar. Det får mig att känna mig som superwoman. Som bonus har superkrafterna också en trevlig förmåga att smitta av sig på den övriga självuppfattningen. Dessutom är känslan av att ”min kropp är grym” en effektiv medicin mot vår destruktivt kroppsfixerade kultur, där vi dagligen uppmuntras att se våra kroppar som otillräckliga objekt, vars värde är baserat på estetik snarare än funktion. Superwoman står aldrig och ojar sig på vågen – hon har bättre saker för sig. Rädda världen och så vidare.

I mitt liv har träningen samma funktion som kärleken. Den är något av det mest lyckogenererande, stärkande och personlighetsutvecklande som finns. Men ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad duktig du är som är kär!” eller ”Ska ni gifta er? Vad duktigt!”. Man ba’ ”Eh… tja… mjaa, eller… eeh.”

Så om jag får ge dig ett råd: Sluta duktighetsträna. Träna för att bejaka livet. Träna för att uppleva hur lustfyllt det är att använda din kropp. Träna för att känna hur det stärker dig, fysiskt och mentalt. Du är superwoman. Eller superman.

Märkt , , , ,