Etikettarkiv: Varför ska man träna?

Att träna är inte duktigt

Vissa kallar mig hurtbulle. Eller träningsgalning. Och visst, det är kanske inte så konstigt. Friskis&Svettis är mitt andra hem. Efter 13 år som inbiten motionär och snart nio år som instruktör är jag nog certifierad hurtbulle flera gånger om.

Det som stör mig är inte epitetet hurtbulle. Det som stör mig är vissa människors föreställning om att gruppträning är en fåfäng och IQ-befriad självförbättringsaktivitet, där målet är en perfekt svarvad kropp inför beach-valfritt-årtal, samt maximalt antal duktighetspoäng genererade av självspäkning. Inget kunde vara mer fel. Jag upprepar: INGET kunde vara mer fel.

Jag tror att det är den här föreställningen som ofta genererar standardkommentaren ”Gud vad duktig du är!” när mitt tränande kommer på tal. Mitt svar på det brukar bli något välartikulerat som ”Eh… tja… mjaa, eller… eeh.” Jag hittar aldrig något bra svar eftersom jag inte ser mitt tränande som det minsta duktigt. Låt mig förklara.

Det finns människor som tränar för att var duktiga. Det är ju nyttigt att träna. Hälsosamt och så vidare. Dessutom får man en snyggare kropp. Klart man vill ha det. De som duktighetstränar drivs av den belönande duktighetskänslan efter passet, snarare än av att själva träningen är kul eller utmanande. Det här fungerar kanske bra som drivkraft en kort period. Men min övertygelse är att merparten av dessa duktighetstränande människor kommer ha halkat ur sin träningsrutin efter en ganska kort period – typ två månader efter nyår. Om jag själv skulle ha tränat på de premisserna skulle jag garanterat inte ha blivit en särskilt långvarig passbesökare.

Nähä – varför ska man träna då? För det första för att själva träningen är fenomenalt och rakt igenom svinkul. Såklart att du vill uppleva en känslococktail av eufori, kraft och livslust flera gånger i veckan. Jag tror inte att alla människor hittar samma lustkänsla på just Friskis&Svettis, men jag är övertygad om att alla kan hitta den positiva känsloupplevelsen i någon typ av träning. Har du inte hittat den än är det bara att prova dig fram.

För det andra älskar jag känslan av att vara stark. Upplevelsen av att kroppen orkar. Det får mig att känna mig som superwoman. Som bonus har superkrafterna också en trevlig förmåga att smitta av sig på den övriga självuppfattningen. Dessutom är känslan av att ”min kropp är grym” en effektiv medicin mot vår destruktivt kroppsfixerade kultur, där vi dagligen uppmuntras att se våra kroppar som otillräckliga objekt, vars värde är baserat på estetik snarare än funktion. Superwoman står aldrig och ojar sig på vågen – hon har bättre saker för sig. Rädda världen och så vidare.

I mitt liv har träningen samma funktion som kärleken. Den är något av det mest lyckogenererande, stärkande och personlighetsutvecklande som finns. Men ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad duktig du är som är kär!” eller ”Ska ni gifta er? Vad duktigt!”. Man ba’ ”Eh… tja… mjaa, eller… eeh.”

Så om jag får ge dig ett råd: Sluta duktighetsträna. Träna för att bejaka livet. Träna för att uppleva hur lustfyllt det är att använda din kropp. Träna för att känna hur det stärker dig, fysiskt och mentalt. Du är superwoman. Eller superman.

Märkt , , , ,