Det kalla kriget på Slussen

Det pågår ett kallt krig på Slussen. Busspendlarna på Slussenterminalen har delats i två läger. Frostiga blickar utbyts och den stockholmska ignoransen når nya rekordnivåer. Konfliktfrågan gäller köriktningen vid busshållplatserna. Det enda folk är överens om är att den som köar fel (= inte som de själva) är en dödens kattunge.

I köandets förlovade land Sverige finns det som bekant regler för hur man köar. Och dessa regler våldför man sig inte på hur som helst. Vid busshållplatser köar man alltid i bussens färdriktning. Kön startar vid stolpen invid busskurens högra hörn (givet att man har busskuren bakom sig). Därefter radar människor snällt upp sig i den ordning de anländer till hållplatsen, så att den som står sist i kön hamnar närmast bussens bakände.  Vi kan kalla denna köriktning för ”den traditionella köriktningen”.

Som vid de flesta konflikter är det svårt att minnas den första ytkrusning som med tiden skulle komma att utvecklas till en storm (i ett vattenglas). Men jag tror att kökriget på Slussen började med att min pendlarbuss, linje 471, bytte plats i bussterminalen. Från att ha legat till höger om tunnelbaneutgången placerades den nu strax till vänster. Det innebar logistiska problem. När lämmeltåget av pendlare kommer ut från tunnelbanan är folk nämligen redan naturligt formade som en kö. Men när folk nu svängde till vänster istället för höger gick kö-formationen i motsatt riktning mot ”den traditionella köriktningen”. Snart startades därför en alternativ kö med start på samma ställe som den traditionella, men åt motsatt håll. Ibland fungerade detta ganska bra. Den traditionella kön gick helt enkelt på först och därefter tog den nya kön vid. Sen kom skylten*. Skylten som skulle göra att läget utvecklades till krig.

köriktning

Vid första anblick är skylten oproblematisk. Med texten ”Köriktning” upplyser den snällt om korrekt ordning med hjälp av en pil. Men tänker man efter kan skylten tolkas på två sätt. Antingen tolkar man skylten som att man ska ha näsan i pilens riktning eller att kön byggs på i pilens riktning. Båda kö-läger kan alltså få vatten på sin kvarn av samma skylt. Fler och fler fick med tiden syn på skylten och tolkade den till sin fördel. Alltså som om den gav dem rätt att armbåga sig fram i busskön.

Hela kökonflikten hade givetvis kunnat vara en icke-fråga om folk bara hade tillämpat lite normal hyfs och hänsyn. I storstockholmslokaltrafik råder dock dessvärre ett (a-)socialt klimat som kan liknas vid SM i ignorans. Beteendekod: Titta inte på någon och se maximalt blasé ut. Låtsas som att alla andra människor är ointressantare än luft (fast du i smyg glor ingående på folk). Prata inte med någon, hjälp ingen, flytta dig inte för någon – sköt dig själv och skit i andra. Om du pratar med någon du inte känner är risken nämligen stor att du tas för knarkare/galning/turist – och dessa verkar vara icke önskavärda grupper att förväxlas med för gängse stockholmare.

Vid meningsskiljaktigheter resulterar detta i snörpta munnar och (om möjligt) ännu mer ignorans. Folk i båda köerna sneglar menande på skylten (men bara lite subtilt och lagom blasé) i ett tyst ”Men ser ni inte skylten?! Ni köar fel!”.

För en tid sedan bevittnade jag en riktig sammandrabbning i busskön. En dam i 70-årsåldern blev närmast nedtacklad! Det var en vanlig torsdagkväll och jag stod strax bakom nämnda dam i den traditionella kön (som ju är den rätta kö-ordningen – ser ni gubbarna på skylten?). När bussen rullat in vid hållplatsen började vår kö gå på, med några instick från motsatta kö-are som slank emellan. Strax skulle damen framför mig gå på bussen. I den motsatta kön kommer en relativt storvuxen man i 30-årsåldern. De båda rör sig mot bussdörren med bestämda steg. Bådas kroppspråk säger att nu är det minsann deras tur att gå på bussen. Ingen av dem tycks dock vilja nedlåta sig till att se den andra (felköaren!) i ögonen. Det hela resulterar i världens tackling när de frontalkrockar i bussöppningen. Eftersom tantens kroppsmassa är betydligt mindre än mannens flyger hon någon meter åt sidan. De utbyter förbannade blickar, men ingen säger något. Inget ursäkta eller förlåt. De snörper på varsin mun och mannen (som vann tacklingsduellen) går på bussen, därefter tanten.

Vi runt omkring som bevittnat supertacklingen tittar storögt, men vi säger inte heller någonting. För några sekunder finner vi varandra i förvåningen kring det som nyss hände. Sen går vi på bussen och fortsätter sköta oss själva. Imorgon ska vi ignoransblänga på varann på Slussen igen.

Ibland förstår jag varför min kära mor vill flytta ut på landet och skaffa höns.


*Jag vill dock låta det vara osagt om skylten faktiskt sattes upp då, eller om den suttit där sedan länge men uppmärksammades först när det uppstod delade meningar om köriktningen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: