Kategoriarkiv:

22 sanningar om träning

maja_sönnerbo_friskis_jympalabbet_SID

Träning har fortfarande lite dåligt rykte. Den förlöjligas och förminskas till att handla om yta, hundradelar och centimeter. Allt för ofta delar den uppslag med fräsch frukt och photoshoppade leenden och säljs som en del av lögnen om det lyckade livet.

Det finns hundratals sanningar om träning som är så mycket större och bättre.
Här 22 av dem:

      • Träning är att upptäcka din egen kapacitet.
        .
      • Träning är den perfekta aw:n.
        .
      • Träning är filbunkslugn i förklädnad.
        .
      • Träning är att investera i allt utanför träningen.
        .
      • Träning är en sugklocka för idéer som behöver kläckas.
        .
      • Träning är övergången från kryp i kroppen till lugn och lättad.
        .
      • Träning är att våga ta mer plats.
        .
      • Träning är att våga backa.
        .
      • Träning är att hitta nya känslor, rörelser och uttryck och att utforska dem.
        .
      • Träning är att roa sig själv.
        .
      • Träning är en spontan high five med en främling.
        .
      • Träning är en livboj när allt annat kaosar.
        .
      • Träning är frön till nya relationer.
        .
      • Träning är en chans att utmanas tillsammans.
        .
      • Träning är svindlande nära andra roliga, fysiska aktiviteter.
        .
      • Träning är att våga släppa taget.
        .
      • Träning är att kämpa fast det tar emot.
        .
      • Träning är sätt att lära känna dig själv.
        .
      • Träning är en lekpark utan åldersgränser.
        .
      • Träning är att orka hålla ut.
        .
      • Träning är ett andningshål.
        .
      • Träning är förändrade förutsättningar.

Vad är träning för dig?

”För alla” har blivit kontroversiellt

Min kompis vill sluta träna på Friskis&Svettis. Hen tycker att Friskis har blivit ett politiskt parti. 
Att vi slutat vara den fristad för träning som vi alltid har varit.

Men det är inte Friskis som har förändrats. Det är världen runt omkring.

Att träning ska vara fri och för alla är Friskis&Svettis absoluta grundidé. Sedan starten -78 har vi sysslat med just det, och inte lagt oss i människors övriga val. ”Vi lägger till en bra vana. Resten har vi inga synpunkter på.” står det i vår första värderingsbok.

Ett sätt att ge alla människor tillgång till vår träningsfristad (utöver våra många träningsformer) är att starta olika initiativ. Initiativ för de som kan behöva en extra skjuts för att komma igång eller för de som på något sätt behöver anpassad träning. Såna grupper är barn, unga, äldre, personer som fått fysisk aktivitet på recept, specifika patientgrupper, folk med fysisk eller psykisk funktionsvariation eller, som i höstas, ett gäng ensamkommande ungdomar.

Att det sistnämnda initiativet märkts så mycket mer än alla andra Friskisprojekt är på grund av omvärldens reaktioner. ”För alla” har uppenbarligen blivit kontroversiellt.

Trots projekts blygsamma omfattning, där 18 utsatta ungdomar fick ett träningskort och en introduktion till Friskis, provocerade det något enormt. Både organisationen och enskilda personer inom föreningen har attackerats, ifrågasatts och hotats.

Därför har Friskis förklarat varför vi gör som vi gör, måhända ännu tydligare än förut;
Vår pekpinnefria träning är för alla. Det är F&S grund och du som medlem bör stå bakom idén.*

Friskis hade sagt samma sak om folk hade ifrågasatt vårt träningsprojekt för bröstcancerpatienter. Alltså: Att vi hjälper cancersjuka betyder inte att vi ogillar eller missgynnar andra grupper. Bara att vi förstår att en storlek inte passar alla. Olika träningsprojekt är ett medel för att kunna finnas till för alla.

Jag hoppas innerligt att min vän tänker om. För Friskis är och kommer aldrig bli ett politisk parti.
Vi är en ideell, obunden idrottsförening. Vi erbjuder träning som en väg till frihet, upplevelser, utveckling och innanförskap. Och vi står rakryggat upp för vår idé när den ifrågasätts.

 

*Detta tydliggjorde t.ex. Friskispressens chefsredaktör i sin senaste krönika, vilket ledde till att han hotades och hängdes ut med fullständig hemadress och andra privata uppgifter på Flashback! 

kompis fot mot fot_400x400

Att ge är inte diskriminering eller ”Vad sa du att du gjorde sa du?!”

tykojonsson

Anställda på F&S Stockholm fortsätter att bombas av mail och samtal från arga, ibland hotfulla, människor. Folk (mestadels arga, svenska män, som oftast inte är medlemmar/tränar på F&S) är mycket, mycket upprörda över att Friskis&Svettis ”diskriminerar svenskar”. De har tyvärr fått en del saker om bakfoten.

Vad nationalisterna missförstått
De arga nationalisterna verkar tro att alla Sveriges asylsökande nu kan träna gratis på F&S* (medan alla stackars svenskar får betala). Det stämmer inte.

F&S Stockholm drar ett litet strå till stacken i en enorm global katastrof. Det gör föreningen genom att ge 50 träningskort till 4 asylboenden i Stockholm (alltså ca 12 kort per boende). Föreningen vill på så sätt att ungdomarna, som till stor del är tonårskillar, ska få bättre chanser att skapa sig en meningsfull tillvaro i väntan på beslut från myndigheterna och få en chans att bättre komma in i det svenska samhället.

Det skrämmer mig att ett ideellt hjälpinitiativ väcker ett sådant enormt hat att slutsatsen från mailförfattare blir ”inte konstigt att folk blir desperata och eldar upp asylboenden”.

”Vad sa du att du gjorde sa du?!”
Mitt i all jävla beklämdhet kan jag samtidigt inte låta bli att skratta lite. De arga, kränkta svenskarna påminner mig nämligen ofelbart om Tyko Jonsson (Karl-Bertils pappa): ”Vad sa du att du gjorde sa du?!” (…) ”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.”

Och nej, att ge bort något är varken kommunism eller diskriminering. Orättvist är det såklart, att någon får saker som inte du får, men livet är inte rättvist. Jämför ditt eget liv med någon som flytt från krig och förföljelse, förlorat sitt hem och måste klara sig ensam i ett främmande land och fråga dig själv vem som drog vinstlotten.

Du tjänar på att Friskis finns
Du kanske inte gillar Friskis eller Friskis initiativ. Det behöver du inte göra. Men om du nu värnar om Sverige, svenska befolkningens hälsa, sociala välgång och offentliga finanser skulle jag, om jag var du, lämna F&S ifred att fortsätta driva sin verksamhet. Det här är varför:

F&S är Sveriges största idrottsförening. Fem procent av Sveriges befolkning är medlemmar. Föreningen finns på 149 orter i hela landet där de 1. ger människor i alla åldrar möjlighet att träna 2. i ett lustfyllt välkomnande sammanhang 3. för en mycket billig peng.

Det krävs ingen nationalekonom för att inse att kostnaderna för sjuk- och hälsovård i Sverige troligen skulle öka drastiskt om F&S inte fanns. För att inte tala om försämringen av folkets välmående.

En sista grej
En kan tycka att fler länder skulle ta sitt ansvar och ta emot fler flyktingar. En kan tycka att asylprocessen skulle vara mer effektiv. En kan önska sig att folk inte hade behövt fly överhuvudtaget. Men nu står de ju här.

Ensamma flyktingbarn står på vår tröskel och undrar om de får stanna. I väntan på att de får sin sak prövad av myndigheterna kan vi välja att möta dem med hat, markera de inte är välkomna hit och låta dem driva omkring på gatorna. Eller så kan vi säga Hej! Ska vi göra lite chins på gymmet? Vad tror du gagnar det svenska samhället?

Du kanske också gillar: ”Icke-svenskar förtjänar inga gratis sit-ups”

*vilket inte heller vore en katastrof, som dessa människor hävdar, men det är en annan krönika.

Icke-svenskar förtjänar inga gratis sit-ups

training-601214_640

Nyheten att F&S Stockholm ger ensamkommande flyktingbarn möjlighet att träna verkar ha nått Sveriges brunare hörn. På kansliet har det idag duggat både mail och telefonsamtal från arga människor, inte nödvändigtvis bosatta i Stockholm. Att frivilligt hjälpa icke-svenska medborgare upprör tydligen till den grad att det känns helt rimligt att sitta i Skåne (eller på andra platser) och HATA en ideell idrottsförening i Stockholm.

SKA NI LÅTA ICKE-SVENSKA MEDBORGARE GÖRA SITUPS UTAN ATT BETALA?! VA?! Bäst jag offentliggör mitt brinnande hat direkt.

Nä, just så skrev de förstås inte. Följande inlägg skrevs däremot idag på F&S Stockholms offentliga Facebook-vägg:

”Fy för er när ni diskriminerar de barn som redan bor i landet, det finns faktiskt låginkomsttagare som inte har råd att låta sina barn träna och vad gör ni då Jo delar ut gratis träning till ensamkommande! Aldrig jag ska lägga en krona på Friskis&Svettis efter detta!

”Alla ensamstående mammor i landet då? Alla fattiga svenskar? Era hycklare ni är en skam!”

Argumentet verkar alltså vara: F&S gör inget ensamstående mammor/fattiga svenskar/barn. Ojoj, nu är vi nog lite dåligt pålästa, tänkte jag (bland mycket annat).

Där här gör F&S för barn
Ett juniorkort i F&S Stockholm kostar 100 kr per säsong, eller 200 kr om året. Familjejympan är gratis för alla barn. Barn får också följa med en vuxen på barntillåtna pass helt gratis. På sportloven får barn och ungdomar träna för 10 kr. F&S har dessutom utvecklat Röris och MiniRöris så att alla barn i Sverige på ett kul och naturligt sätt får röra sig i skolan/på förskolan. Sjukt bra koncept: Kolla!

Det här gör F&S för fattiga/ensamstående
F&S är ingen vinstdrivande organisation. Det gynnar samtliga personer i Sverige som inte har det så fett, men som ändå vill kunna träna. Friskis ledare, tränare och värdar jobbar ideellt, på sin fritid. Det finns heller ingen ägare som vill tjäna storkovan på att folk vill träna. Det gör att Friskis träningskort är långt mycket billigare än många andra träningsaktörers. F&S anordnar också gratis utomhusträning hela somrarna, över hela landet, varje år.

Vi gör ett tankeexperiment.

Du som blir arg av att folk hjälper andra än just svenska medborgare; tänk om du la all energi som du idag lägger på att hata och la den på att göra något konstruktivt istället. Tänk om du använde energin till att hjälpa ensamstående mammor/fattiga/barn eller vilken grupp du nu ömmar extra för. Vad mycket bättre världen skulle bli och vad många fler vi skulle kunna hjälpa tillsammans – tror du inte?

You’ll never feel happy until you try – Historien bakom Jympalabbet

Jag satt på en soldränkt terrass på landet. Tallkronorna susade lojt och jag trevade efter en karriär. Det var en kalendertom torsdag 2012 och hela frilansskrivargrejen verkade i ärlighetens namn ganska omöjlig.

Men nu hade jag fått en annan idé. Mina fingrar dansade över tangentbordet, ivrigt och lite nervöst. Tänk om de skulle skratta. De skulle öppna mailet och skratta så högt så det ekade över hela kontoret på Friskis&Svettis Riks. Hohoho, kom och titta vad den här lilla jympaledaren har tänkt ut. Kan vi inte skriva ut det och ha det på väggen i fikarummet? Ha ha!

Men jag skickade mailet.

Hej! Jag har en idé. Det behövs digital inspiration till Friskis&Svettis jympaledare. Jag tänker mig korta filmer. Filmer som inte berättar om rätt och fel. Filmer som istället ger ledarna en sorts ”kreativa nycklar” och uppgifter – labbar – för att själv kunna testa, uppleva och utvecklas. Filmer som ger nya idéer och en kreativ knuff framåt.

Kanske uttryckte jag mig i något pladdrigare ordalag, men detta var kontentan.

Jag fick svar nästa dag. Bra tankar, vi kanske ska ta ett möte? skrev de. Hurra!

Jag mailade igen efter en månad och de skrev att vi ses snart. Jag hörde inget mer efter det. Och jag tänkte att de nog hade skrattat lite i alla fall.

Det gick ett och ett halvt år. Jag fick bra snurr på frilansskrivandet och lärde mig att pitcha idéer till artiklar; att hitta på och tro på idéer så mycket att jag kunde sälja dem innan de ens var påbörjade.

Jag sprang in i en kreativ själ; en före detta filmare och en entreprenör ut i fingerspetsarna, och mellan vinglas och kattvideos berättade jag om Jympalabbet, som jag hade kommit på att det nog skulle heta.
– Du måste göra det, det är en svinbra idé, sa han.

Plötsligt kändes idén som jag skrivit på darriga fingrar mer självklar.
Visst svindlade tanken på att göra allt själv. Helst ville jag utveckla idén i samarbete med Friskis&Svettis. Men om de nu inte ville skulle jag minsann genomföra den ändå.

Jag fick riktig nytändning på idén, började skissa på upplägg, innehåll, gjorde research och letade efter förlagor att plocka inspiration från. Rekade folk som skulle kunna hjälpa mig att producera filmerna. Skrev ett nytt mail till F&S Riks, mest för att jag absolut inte ville gå bakom ryggen på föreningen som jag själv är verksam i.

Hej igen! Kommer ni ihåg filmidén som jag skriv om för 20 månader sen…
Oj oj! fick jag till svar. Det här har vi visst glömt. Ska vi ta ett möte?
Den här gången blev mötet av.
Och de sa: Kör i vind – vi gör det!

Så fick min baby Jympalabbet en till förälder: fantastiska Nina Forsberg, utvecklingsansvarig för Jympan på F&S Riks (ett gäng mostrar och morbröder tillkom också). Sedan i somras har vi jobbat fram innehåll, skrivit manus och filmat. Förlanserat hela skiten på F&S stora årliga konvent Svettisdagarna med en jätteworkshop för 450 personer. Och om bara någon skälvande vecka släpps filmerna.

Det här har varit en otroligt lärorik resa för mig. Det har varit pepp, skratt, ångest, svett och tårar. Jag har aldrig jobbat så hårt eller brunnit så mycket för en idé. Att Jympalabbet fick utvecklas från några skakiga mailrader till att lanseras för alla Sveriges jympaledare är helt fantastiskt.

Men det allra häftigaste är att det inte tar slut här. Det coola och lite läskiga med att utveckla ett pedagogiskt redskap är att allt börjar först när det färdiga materialet landar i händerna på mottagarna; på jympaledarna. Det är då det blir på riktigt.

Det är nu det börjar.

________________________________
Jympalabbet är ett digitalt verktyg som hjälper jympaledare att bli ännu bättre.
Filmerna finns tillgängliga för F&S alla jympaledare från början av mars.
________________________________

Om biohacking och tvåsamhet

dna

Om jag fick välja en superkraft skulle jag vilja kunna tänka mig från ett ställe till ett annat. Min kompis säger att det inte är så svårt. Man bara kröker tiden så att platsen man vill till flyttas dit man är, och sen kröker man tillbaka tiden igen. Jaha! Tekniken är snart här, säger han. Och visst. Kan man återskapa Big Bang i ett rör runt Cern så varför inte?

P3 pratar en kille från BioNyfiken om att man kan få bakterier att lukta hallon genom att hacka deras DNA. Sen skjuter han in ett chip i handen på redaktionens researcher. Där kan man ha visitkort och webblänkar, men researchern ska mest ha det som ett partytryck. Chip och chips.

Det verkar som om vi börjat knäcka koden till det mesta. Utom en sak. Tvåsamhetens osvikliga förmåga att göra självskap till ensamhet verkar ingen ha rått på ännu.

Jag är ett levande, vetenskapligt exempel; utomordentligt bra på att bli kär i personer som visar sig vara omöjliga och omöjlig för de flesta som blir kära i mig.

Det hade inte behövt vara ett problem. Jag är nämligen väldigt bra på att vara singel. Jag har ett givande jobb, en hel hög härliga vänner och fler fritidsaktiviteter än jag hinner med. Jag känner mig som en lyckans ost som får göra exakt det jag vill.

Men längtan efter tvåsamhet är omöjlig att skaka av sig. Den verkar lika djupt biologiskt förankrad som ögonfärg, fingeravtryck och rörelsemönster. Det här är vad du fick, like it or not.

Inte ens i de perioder när jag känner mig övertygat nöjd med att vara singel, när ett hångel då och då räcker gott, går jag helt säker. Förr eller senare, när jag minst anar det, sticker den upp sitt lilla huvud. På bussen hem. När filmen är slut. I trängseln bland dunjacksryggar på Åhlens där de spelar All I want for Christmas och jag plötsligt vill slå oskyldiga personer som råkar pussas i mitt synfält. Get a room, era kära jävlar.

Jag funderar på att kontakta BioNyfiken och se vad de kan göra. Kan de ändra hudfärgen på ens kommande barn borde de väl kunna fixa till tvåsamhetsgenen? Typ stänga av den tills den faktiskt behövs. Om inte kan jag tänka mig att lukta lite hallon tills de forskat fram en lösning.

10 lärdomar från mitt livs längsta resa

Hemkommen från sitt livs (hittills) längsta resa antar jag att man bör spotta ur sig någon slags betraktelse. Historier från fjärran land, typ. Eftersom min resa var ganska schizo och kändes som fem olika resor i en, kommer istället ett gäng observationer från Sydkorea och Kina. Håll tillgodo.

1. Asiatiskt kaffe ser ut som te (och smakar luft)
”Nu blev det nog lite fel – jag beställde kaffe”, sa jag någon av de första gångerna jag blev serverad denna utspädda historia med cirka två centimeter mellan varje smakmolekyl. Av de sju hotell jag bodde på under resan serverades det inte vettigt kaffe på ett enda. På ett ställe fanns det inte ens kaffe på frukosten(!). ”…but… but, I’m from Sweden!?” pep jag ynkligt, men det hjälpte ju inte ett jota.

2. Koreaner älskar paraplyer
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga paraplyer, lyder (troligen) den koreanska devisen. Här används paraply i regn, solsken och, enligt uppgift, även när det snöar. Gatorna förvandlas ofta till vackert myllrande paraplyskogar. Och när en annan, med mer väder-orädda vikingagener, skiter i paraply trots att det duggregnar tittar folk lite medlidsamt på mig, som om jag inte förstod bättre. Att skydda skalpen är A och O för en korean!

Powerwalk med paraply på bergen Namsan, Seoul

3. Beijingskt/Seoulskt gångavstånd = Sträckan + 50%
Som hängiven fotgängare upptäcker jag gärna nya städer för egen maskin. Tunnelbana är ju så mullvadigt och snuvar en på rundturs-konfekten. I Seoul och Beijing lärde mig dock mycket snabbt beräkna sträckan som ”Den faktiska sträckan + minst 50%”. Att avstånden är ENORMA jämfört med dockskåpiga Stockholm. Det innebär i praktiken en garanti för att gå lite vilse minst en gång per sträcka. I Beijing är de dessutom mycket förtjusta i avspärrningar av typen tre meter hög plåtvägg, vilket gjorde att de flesta försöken till att gena genast innebar två kilometer extra.

4. Det är hetsigt att jonglera tre yrkesroller samtidigt
Jag var i Seoul för att sjunga med Sofia Vokalensemble på World Symposium on Choral Music, en gigantisk körfestival med körer från hela världen. Men jag var också där för att jobba. Jag skrev på två olika reportage och fotade till dessa. Det medförde att jag, med lätt stirrig blick, sladdade ut från konserterna där jag stått på scen, högg en kompositör/dirigent i foajén för att fråga huruvida rådande scenideal inom körgenren kan ses som ett problem för körkonstens uttryck, knäppte lite bilder i farten innan jag smet in som publik på nästkommande konsert för att analysera framträdandet. Det var lite hysteriskt. Men det gick.

5. Koreaner älskar minutiösa scheman – och att ändra dem
Som sångare på ett koreanskt körkonvent behöver man inte undra när man ska äta, sova, sjunga eller transportera sig. Tider och platser finns tydligt angivna på körschemat. Den uppmärksamme, och faktiskt också ouppmärksamma utan grava synfel, noterar dock att längst ner på schemat står: ”It’s a subject to change” i feta bokstäver. Och ändrade sig, det gjorde schemat. It's a subject to change,

6. Engelska är inget globalt språk
Engelska funkar inte överallt, vilket jag hade inbillat mig. I både länderna, men i synnerhet i Kina, kan försvinnande få engelska. De pratar alltså inte dålig engelska; de förstår inte ett ord – oavsett hur långsamt du pratar eller hur mycket du omformulerar dig. Pengen trillar ner när de svarar på kinesiska; långsamt och, förmodligen, med försökt till förenklande omformuleringar. Man kapitulerar och konstaterar status quo.

7. Kinesers arbetsuppgifter är mycket, mycket specifika
– Excuse me, säger jag och söker uppmärksamhet från någon av de tre tillsynes sysslolösa expediterna på andra sidan disken. Jag vill köpa en grillad kyckling på en supermarket i Beijing. Expediterna ignorerar mig stenhårt.
– M’am? säger jag och fattar ingenting. Varför står tre personer med besvärad min och låtsas som att jag är luft? Vill de inte sälja sina varor? Har jag gjort något fel? Efter 30 sekunders frågeteckens-kavalkad dyker en fjärde person upp. Det är hennes, och bara hennes arbetsuppgift, att sälja kyckling. Ett leende eller övriga upplysningar ingår inte, vaken från henne eller från någon av de andra. Den här lilla händelsen var en av många liknande. Samma begränsade, enahanda arbetsuppgifter och samma ointresse att ge någonting extra, om så bara ett leende. Det var väldigt märkligt att uppleva, men efter mycket funderande, kanske inte så konstigt från deras perspektiv: Får man aldrig cred för egna initiativ blir strategin snart ”sköt dig själv och skit i andra”. Det är i alla fall min analys. Människor som inte får ta eget ansvar verkar bli empatiskt avtrubbade. Jag undrar om det ingick i kommunisternas plan.

8. Linedance på trottoaren förlänger livet?
Man hör musiken på håll. Små, spräckta högtalare kastar ut baslös musik som gissningsvis skulle kunna vara den traditionellt kinesiska motsvarigheten till svensktoppen. Sen ser man dem. Ett gäng äldre kvinnor som gör synkroniserad linedance (nåja, den ska vara synkroniserad, men vissa håller på att lära sig). De kör på skumt upplysta trottoarer, i parker eller i kanten av en parkeringsplats. Mornar och kvällar, alla dagar i veckan. Folket som dansar linedance i Beijing verkar ha väldigt trevligt. Och de verka aldrig få nog.

9. Frisk luft är bland det lyxigaste som finns.
När jag var ute och sprang i Beijing undrade jag om jag egentligen gick plus eller minus på hälsokontot, med tanke på mängden föroreningar jag drog i mig. Luften kändes tung att andas. Jag vande mig turligt nog vid luften efter några dagar – men lungorna hade inte glömt. När jag plötsligt stod med resväskan i centrala Stockholm drog de lättnadens andetag. Med svenska mått är kanske inte bussterminalen på Slussen är ”frisk luft” – men jag lovar: Den är underbart lätt att andas och doftar bräckt hav.

10. Att resa är inte läskigt
Ibland är det slitsamt och tröttande. Ibland tålamodsprövande. Men absolut inte läskigt. Snart packar jag väskan igen.

Om att vidga horisonterna

våga personlig utveckling slänggunga

Vi ska se stans bästa utsikt, sa han. Nej, helvete, tänkte jag.

Jag visste vart vi skulle. I ett svagt ögonblick hade jag nämligen nämnt att jag var rädd för just den där högsta punkten av Stockholm. Och att jag just därför ville uppleva den. Sa jag då. Nu var jag plötsligt inte lika taggad.

Vi skulle åka Eclipse. En slänggunga 90 meter upp i luften där du slungas runt i 70 kilometer i timmen. I min sinnevärld en metafor för allt som hjärnan uppfattar som fara – men som egentligen är helt ofarligt.

Jag har trygghetsnarkomaniska drag. Det är väldigt bra. Det hindrar mig exempelvis från att dö i onödan. Men ibland är det mindre fördelaktigt. Ibland har det hindrat mig från att utvecklas; från att se och uppleva nya saker. Därför övar jag numera på att vara rädd med flit.

I den ringlande kön, halvvägs upp bland vindlande bergodalbanor, gör jag mitt bästa för att blockera ångesten. Min instinkt säger nej nej nej nej. Men hjärnan är starkare. I nästa stund svävar vi och slängs i allt vidare cirklar, runt runt. Gröna Lund blir en glimmande sagostad som försvinner under oss. Det suger i magen medan vi slungas upp i Stockholms solnedgångshimmel. Som Cosmonova helt på riktigt. Jag blir stum av hänförelse.

Det bästa av allt är: Väl i luften är inte ens läskigt. Pirret i magen får mig bara att känna mig levande.

Jag minns inte när jag började med mina modövningar. Det var ett omärkligt idéfrö som fick näring och började växa. Ju mer man vågar, desto roligare blir det nämligen. Och desto mer angelägen blir man att våga ännu mer. Rädslan för att vara rädd är ofta värre än rädslan själv, som en citat-isk människa sa.

Så en gråmulen måndag i vintras märkte jag att något hade hänt. Jag gick på samma gator i samma stad men horisonten låg längre bort. Sikten hade klarnat. Plötsligt bar jag vissheten om att mitt lugn inte var bundet till min hemadress eller till hemtama rutiner. Och när körens stundande resa till Sydkorea planerades tänkte jag att jag kanske skulle stanna i Seoul och frilansskriva efter körfestivalen. Kanske till och med ta en sväng förbi Heyrobics i Beijing på vägen hem. Till min stora förvåning verkställde jag planen direkt.

Nu sitter jag på Arlanda. Jag ska på min längsta resa hittills. Till Seoul, Busan och Beijing. Jag ska skriva och fota ett gäng reportage, delta i en gigantisk Världkörssymposiet och leda jympa i Kina. Och jag är ganska säker: Den här resan kommer bli som att åka Eclipse. Lite läskigt när man står i kön. Men väl i väg – helt magiskt.

Om idiotträning och den långa vägen tillbaka

Fan, vad bra du är! Jag är SÅ imponerad. Grymt jobbat!
Aldrig i mitt liv har fått så mycket pepp och uppmuntrande tillrop som den där veckan. Familj, vänner, bekanta och till och med okända människor kom och gav mig en klapp på axeln och sa att jag var ”Så stark!”. Det var fantastiskt. Jag hade aldrig förväntat mig att ett marathon skulle generera en veckolång våg av high fives.

Men det var något som skavde. Jag visste exakt vad det var. Det var den där detaljen att jag spontansprang. Det är inget som ska high fivas. Att springa ett marathon utan att ha tränat inför det hör nämligen solklart till avdelningen idiotträning. Och idiotträning slutade jag med för länge sedan. Det är nämligen just idiotiskt.

Vissa saker i livet lär man sig inte genom att någon upplyser en om läget. Man måste testa och trilla dit på egen hand. Man måste slicka på den där lyktstolpen innan man har vett att låta bli. Man måste, fast man vet bättre, dricka så att man hänger över en toalett mitt i natten och sen aldrig mer i sitt liv vill dricka Aperol.

Samma procedur har jag gått igenom med min träning. Fast där räckte det inte med ett litet slick på den där lyktstolpen. Jag idiottränade i många år. Skadade mig gång på gång. Fick kronisk benhinneinflammation, men körde på ändå.

Fortsatte överdosera koordinerade pass med vrid, hopp och sidledssteg. Ingen styrketräning eller rörlighetsträning och för lite bålträning. Jag betalade med återkommande skadeproblem: Fötter som aldrig ville vara hela och mystiskt ont i ena höften som kom och gick.

Jag slutade inte förrän jag på ett pass skadade foten så illa att jag kördes med taxi till akuten. Inte för att jag då på nåt sätt blev smart och kom till insikt, nej nej. Jag slutade av den enda anledningen att det helt enkelt fysiskt omöjligt att ”köra på ändå”.

Efter en månad slapp jag kryckorna. Men under ett helt år hade jag så ont att jag till och med hade svårt att simma. Vattenmotståndet var för belastande för fotleden. Jag fick ont av att cykla och kunde definitivt inte jympa, springa eller träna styrka som krävde någon form av rörlighet i fotleden (eftersom den uppförde sig mer eller mindre stelopererat). Det tog två år innan foten var helt återställd. Det, kan jag tala om, är LÅNG TID för en omåttlig träningsfantast som gillar att ”köra på ändå”.

Men under de åren insåg jag fakta; att jag bara har en kropp. Att om jag vill kunna bli den där superstarka stålmormor jag ser framför mig att jag är som 80-åring, så måste jag lyssna på kroppen. Jobba med den i stället för mot den. Bygga upp den. Ge den tid att återhämta sig när den behöver. Variera träningen så att hela, och inte bara delar av kroppen blir stark och funktionell.

Min egentliga prestation var alltså inte att springa Stockholm marathon. Min stora seger var att jag under tre års tid lyckats hålla mig i skinnet och inte idiotträna. Jag har lyckats bygga upp min kropp så pass bra att jag till och med fixar att spontanspringa ett marathon – utan att skada mig eller få ont (bortsett från den obligatoriska, invalidiserande mördarträningsvärken).

Men jag vill ändå poäntera: Do not try spontanmarathon at home. Du har bara en kropp. Bygg den långsamt. Älska den fullt ut.

schlagerjympa

Därför spontansprang jag Stockholm Marathon

stockholm marathon 2014

Ibland frågar man sig varför man håller på. Halvvägs genom Stockholm marathon med kramp i ena skuldran och båda låren förlamade av mjölksyra skulle kunna vara ett sånt tillfälle. Men i går var syftet solklart.

Jag har alltid velat springa ett marathon. Varje år har jag sett ormen av färgglada löpare ringla genom Stockholm och känt mig avundsjuk. Jag ville också. Inte för att jag trodde att det skulle vara särskilt njutbart. Tvärt om. Jag vill springa för att 42,195 kilometer är så fruktansvärt långt att jag inte var säker på om jag skulle fixa det. Jag ville spränga gränserna.

Att mitt livs första marathon skulle bli i år var däremot inte alls planerat. Det var resultatet av en släng hybris som infann sig för tre veckor sedan. I ett rus av beslutsamhet och känslan av oövervinnerlighet spontanköpte jag en startplats av en okänd göteborgare. Sen ringde jag min kompis Tony; expert på ämnet för min spontana idioti.

– Hej Tony, jag tänkte springa marathon. Vad ska jag tänka på?
– Eh, men det är ju om tre veckor… Har du tränat inför det?
– Nej…
– Okej. Du hinner ett långpass, sa Tony. Sen får du vila dig i form.

Då hade jag sprungit 27 kilometer som längst. Mitt enda långpass innan maran ville jag därför testa att springa i upp emot fyra timmar. Så jag köpte ett par löparskor (eftersom jag inte ägde några) och sprang 39 km. I nya skor. Utan vätska eller energi med mig. Det hördes genom telefonen hur Tony skakade på huvudet när jag berättade.

Igår stod jag kolhydratsladdad på startlinjen bland 22 000 peppade löpare. Färgglada kompressionstajts så långt ögat nådde. Pang! Starten gick. Hetsiga löpare som trängdes och farthållare med tidsballonger stressade mig de första kilometrarna. ”Jag kanske kan hänga på 04:00 ändå”, tänkte jag men var snart jämsides med 04:30. Sen insåg jag att det enda sättet att ta sig igenom ett marathon är att hitta sin egen rytm. Det går inte att springa fyra timmar i någon annans takt.

Det allra tuffaste var svängen ut på Djurgården. Efter 21-kilometers-porten kom den fruktansvärda lårsmärtan. Jag visste att den skulle infinna sig, men jag hade förväntat mig att den skulle komma en timme senare. Nu hade jag mer än två timmars löpning kvar och benen bar mig knappt. Hur skulle jag orka? Det var då mina mantran växte fram.

”Jag är ostoppbar” började loopa om och om igen i huvudet. Jag satte benen på autopilot och kopplade bort smärtan så mycket det gick. ”Det sitter i huvudet” blev mitt andra mantra. Det sitter i huvudet. Över Djurgården och längs Strandvägen. Jag är ostoppbar. Genom Gamla stan, längs Södermälarstrand och upp på Västerbron för andra gången. Sportdryck, banan och coca-cola klibbade i händerna och ansiktet. Det sitter i huvudet! Sista skriket förbi Stadshuset och runt Vasaparken. Jag spurtade sista kilometern med oanade krafter kvar i benen. Jag är ostoppbar! In på Stockholms stadion och 400 meter löparbana inför hejande läktare. Ett enorm lyckligt rus genom hela kroppen. En medalj om halsen. Lyckligt vinglande på ben som nästan vek sig.

Det var en fantastisk upplevelse. Jag är stolt över att jag vågade och att jag kom i mål. Men också lite besviken. Kanske är det inte tillåtet att säga så, men det är så jag känner. Jag är besviken för att jag inte är så tupp-stolt som jag föreställt mig att jag skulle vara. ”Det omöjliga” gick nämligen lite för lätt. Det omöjliga ska inte gå att genomföra bara sådär, på en höft. Då är det inte omöjligt.

Med det här sätter också fingret på varför jag springer. Löpning är ett fantastiskt sätt att lära känna sig själv. Från gårdagen tar jag med mig härliga minnen av folkfesten och den mentala kampen som bar mig i mål. Men också lärdomen om att det omöjliga kanske inte är så omöjligt om man väl vågar försöka.

För mig handlar löpning aldrig bara om sträckan, passet eller loppet. Löpning är en metafor för livet.
I framtiden kommer jag vara mer försiktig med ordet ”omöjligt”.