Maja Sönnerbo

Hemkommen från sitt livs (hittills) längsta resa antar jag att man bör spotta ur sig någon slags betraktelse. Historier från fjärran land, typ. Eftersom min resa var ganska schizo och kändes som fem olika resor i en, kommer istället ett gäng observationer från Sydkorea och Kina. Håll tillgodo.

1. Asiatiskt kaffe ser ut som te (och smakar luft)
”Nu blev det nog lite fel – jag beställde kaffe”, sa jag någon av de första gångerna jag blev serverad denna utspädda historia med cirka två centimeter mellan varje smakmolekyl. Av de sju hotell jag bodde på under resan serverades det inte vettigt kaffe på ett enda. På ett ställe fanns det inte ens kaffe på frukosten(!). ”…but… but, I’m from Sweden!?” pep jag ynkligt, men det hjälpte ju inte ett jota.

2. Koreaner älskar paraplyer
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga paraplyer, lyder (troligen) den koreanska devisen. Här används paraply i regn, solsken och, enligt uppgift, även när det snöar. Gatorna förvandlas ofta till vackert myllrande paraplyskogar. Och när en annan, med mer väder-orädda vikingagener, skiter i paraply trots att det duggregnar tittar folk lite medlidsamt på mig, som om jag inte förstod bättre. Att skydda skalpen är A och O för en korean!

Powerwalk med paraply på bergen Namsan, Seoul

3. Beijingskt/Seoulskt gångavstånd = Sträckan + 50%
Som hängiven fotgängare upptäcker jag gärna nya städer för egen maskin. Tunnelbana är ju så mullvadigt och snuvar en på rundturs-konfekten. I Seoul och Beijing lärde mig dock mycket snabbt beräkna sträckan som ”Den faktiska sträckan + minst 50%”. Att avstånden är ENORMA jämfört med dockskåpiga Stockholm. Det innebär i praktiken en garanti för att gå lite vilse minst en gång per sträcka. I Beijing är de dessutom mycket förtjusta i avspärrningar av typen tre meter hög plåtvägg, vilket gjorde att de flesta försöken till att gena genast innebar två kilometer extra.

4. Det är hetsigt att jonglera tre yrkesroller samtidigt
Jag var i Seoul för att sjunga med Sofia Vokalensemble på World Symposium on Choral Music, en gigantisk körfestival med körer från hela världen. Men jag var också där för att jobba. Jag skrev på två olika reportage och fotade till dessa. Det medförde att jag, med lätt stirrig blick, sladdade ut från konserterna där jag stått på scen, högg en kompositör/dirigent i foajén för att fråga huruvida rådande scenideal inom körgenren kan ses som ett problem för körkonstens uttryck, knäppte lite bilder i farten innan jag smet in som publik på nästkommande konsert för att analysera framträdandet. Det var lite hysteriskt. Men det gick.

5. Koreaner älskar minutiösa scheman – och att ändra dem
Som sångare på ett koreanskt körkonvent behöver man inte undra när man ska äta, sova, sjunga eller transportera sig. Tider och platser finns tydligt angivna på körschemat. Den uppmärksamme, och faktiskt också ouppmärksamma utan grava synfel, noterar dock att längst ner på schemat står: ”It’s a subject to change” i feta bokstäver. Och ändrade sig, det gjorde schemat.

6. Engelska är inget globalt språk
Engelska funkar inte överallt, vilket jag hade inbillat mig. I både länderna, men i synnerhet i Kina, kan försvinnande få engelska. De pratar alltså inte dålig engelska; de förstår inte ett ord – oavsett hur långsamt du pratar eller hur mycket du omformulerar dig. Pengen trillar ner när de svarar på kinesiska; långsamt och, förmodligen, med försökt till förenklande omformuleringar. Man kapitulerar och konstaterar status quo.

7. Kinesers arbetsuppgifter är mycket, mycket specifika
– Excuse me, säger jag och söker uppmärksamhet från någon av de tre tillsynes sysslolösa expediterna på andra sidan disken. Jag vill köpa en grillad kyckling på en supermarket i Beijing. Expediterna ignorerar mig stenhårt.
– M’am? säger jag och fattar ingenting. Varför står tre personer med besvärad min och låtsas som att jag är luft? Vill de inte sälja sina varor? Har jag gjort något fel? Efter 30 sekunders frågeteckens-kavalkad dyker en fjärde person upp. Det är hennes, och bara hennes arbetsuppgift, att sälja kyckling. Ett leende eller övriga upplysningar ingår inte, vaken från henne eller från någon av de andra. Den här lilla händelsen var en av många liknande. Samma begränsade, enahanda arbetsuppgifter och samma ointresse att ge någonting extra, om så bara ett leende. Det var väldigt märkligt att uppleva, men efter mycket funderande, kanske inte så konstigt från deras perspektiv: Får man aldrig cred för egna initiativ blir strategin snart ”sköt dig själv och skit i andra”. Det är i alla fall min analys. Människor som inte får ta eget ansvar verkar bli empatiskt avtrubbade. Jag undrar om det ingick i kommunisternas plan.

8. Linedance på trottoaren förlänger livet?
Man hör musiken på håll. Små, spräckta högtalare kastar ut baslös musik som gissningsvis skulle kunna vara den traditionellt kinesiska motsvarigheten till svensktoppen. Sen ser man dem. Ett gäng äldre kvinnor som gör synkroniserad linedance (nåja, den ska vara synkroniserad, men vissa håller på att lära sig). De kör på skumt upplysta trottoarer, i parker eller i kanten av en parkeringsplats. Mornar och kvällar, alla dagar i veckan. Folket som dansar linedance i Beijing verkar ha väldigt trevligt. Och de verka aldrig få nog.

9. Frisk luft är bland det lyxigaste som finns.
När jag var ute och sprang i Beijing undrade jag om jag egentligen gick plus eller minus på hälsokontot, med tanke på mängden föroreningar jag drog i mig. Luften kändes tung att andas. Jag vande mig turligt nog vid luften efter några dagar – men lungorna hade inte glömt. När jag plötsligt stod med resväskan i centrala Stockholm drog de lättnadens andetag. Med svenska mått är kanske inte bussterminalen på Slussen är ”frisk luft” – men jag lovar: Den är underbart lätt att andas och doftar bräckt hav.

10. Att resa är inte läskigt
Ibland är det slitsamt och tröttande. Ibland tålamodsprövande. Men absolut inte läskigt. Snart packar jag väskan igen.

Fan, vad bra du är! Jag är SÅ imponerad. Grymt jobbat!
Aldrig i mitt liv har fått så mycket pepp och uppmuntrande tillrop som den där veckan. Familj, vänner, bekanta och till och med okända människor kom och gav mig en klapp på axeln och sa att jag var ”Så stark!”. Det var fantastiskt. Jag hade aldrig förväntat mig att ett marathon skulle generera en veckolång våg av high fives.

Men det var något som skavde. Jag visste exakt vad det var. Det var den där detaljen att jag spontansprang. Det är inget som ska high fivas. Att springa ett marathon utan att ha tränat inför det hör nämligen solklart till avdelningen idiotträning. Och idiotträning slutade jag med för länge sedan. Det är nämligen just idiotiskt.

Vissa saker i livet lär man sig inte genom att någon upplyser en om läget. Man måste testa och trilla dit på egen hand. Man måste slicka på den där lyktstolpen innan man har vett att låta bli. Man måste, fast man vet bättre, dricka så att man hänger över en toalett mitt i natten och sen aldrig mer i sitt liv vill dricka Aperol.

Samma procedur har jag gått igenom med min träning. Fast där räckte det inte med ett litet slick på den där lyktstolpen. Jag idiottränade i många år. Skadade mig gång på gång. Fick kronisk benhinneinflammation, men körde på ändå.

Fortsatte överdosera koordinerade pass med vrid, hopp och sidledssteg. Ingen styrketräning eller rörlighetsträning och för lite bålträning. Jag betalade med återkommande skadeproblem: Fötter som aldrig ville vara hela och mystiskt ont i ena höften som kom och gick.

Jag slutade inte förrän jag på ett pass skadade foten så illa att jag kördes med taxi till akuten. Inte för att jag då på nåt sätt blev smart och kom till insikt, nej nej. Jag slutade av den enda anledningen att det helt enkelt fysiskt omöjligt att ”köra på ändå”.

Efter en månad slapp jag kryckorna. Men under ett helt år hade jag så ont att jag till och med hade svårt att simma. Vattenmotståndet var för belastande för fotleden. Jag fick ont av att cykla och kunde definitivt inte jympa, springa eller träna styrka som krävde någon form av rörlighet i fotleden (eftersom den uppförde sig mer eller mindre stelopererat). Det tog två år innan foten var helt återställd. Det, kan jag tala om, är LÅNG TID för en omåttlig träningsfantast som gillar att ”köra på ändå”.

Men under de åren insåg jag fakta; att jag bara har en kropp. Att om jag vill kunna bli den där superstarka stålmormor jag ser framför mig att jag är som 80-åring, så måste jag lyssna på kroppen. Jobba med den i stället för mot den. Bygga upp den. Ge den tid att återhämta sig när den behöver. Variera träningen så att hela, och inte bara delar av kroppen blir stark och funktionell.

Min egentliga prestation var alltså inte att springa Stockholm marathon. Min stora seger var att jag under tre års tid lyckats hålla mig i skinnet och inte idiotträna. Jag har lyckats bygga upp min kropp så pass bra att jag till och med fixar att spontanspringa ett marathon – utan att skada mig eller få ont (bortsett från den obligatoriska, invalidiserande mördarträningsvärken).

Men jag vill ändå poäntera: Do not try spontanmarathon at home. Du har bara en kropp. Bygg den långsamt. Älska den fullt ut.

Ibland frågar man sig varför man håller på. Halvvägs genom Stockholm marathon med kramp i ena skuldran och båda låren förlamade av mjölksyra skulle kunna vara ett sånt tillfälle. Men i går var syftet solklart.

Jag har alltid velat springa ett marathon. Varje år har jag sett ormen av färgglada löpare ringla genom Stockholm och känt mig avundsjuk. Jag ville också. Inte för att jag trodde att det skulle vara särskilt njutbart. Tvärt om. Jag vill springa för att 42,195 kilometer är så fruktansvärt långt att jag inte var säker på om jag skulle fixa det. Jag ville spränga gränserna.

Att mitt livs första marathon skulle bli i år var däremot inte alls planerat. Det var resultatet av en släng hybris som infann sig för tre veckor sedan. I ett rus av beslutsamhet och känslan av oövervinnerlighet spontanköpte jag en startplats av en okänd göteborgare. Sen ringde jag min kompis Tony; expert på ämnet för min spontana idioti.

– Hej Tony, jag tänkte springa marathon. Vad ska jag tänka på?
– Eh, men det är ju om tre veckor… Har du tränat inför det?
– Nej…
– Okej. Du hinner ett långpass, sa Tony. Sen får du vila dig i form.

Då hade jag sprungit 27 kilometer som längst. Mitt enda långpass innan maran ville jag därför testa att springa i upp emot fyra timmar. Så jag köpte ett par löparskor (eftersom jag inte ägde några) och sprang 39 km. I nya skor. Utan vätska eller energi med mig. Det hördes genom telefonen hur Tony skakade på huvudet när jag berättade.

Igår stod jag kolhydratsladdad på startlinjen bland 22 000 peppade löpare. Färgglada kompressionstajts så långt ögat nådde. Pang! Starten gick. Hetsiga löpare som trängdes och farthållare med tidsballonger stressade mig de första kilometrarna. ”Jag kanske kan hänga på 04:00 ändå”, tänkte jag men var snart jämsides med 04:30. Sen insåg jag att det enda sättet att ta sig igenom ett marathon är att hitta sin egen rytm. Det går inte att springa fyra timmar i någon annans takt.

Det allra tuffaste var svängen ut på Djurgården. Efter 21-kilometers-porten kom den fruktansvärda lårsmärtan. Jag visste att den skulle infinna sig, men jag hade förväntat mig att den skulle komma en timme senare. Nu hade jag mer än två timmars löpning kvar och benen bar mig knappt. Hur skulle jag orka? Det var då mina mantran växte fram.

”Jag är ostoppbar” började loopa om och om igen i huvudet. Jag satte benen på autopilot och kopplade bort smärtan så mycket det gick. ”Det sitter i huvudet” blev mitt andra mantra. Det sitter i huvudet. Över Djurgården och längs Strandvägen. Jag är ostoppbar. Genom Gamla stan, längs Södermälarstrand och upp på Västerbron för andra gången. Sportdryck, banan och coca-cola klibbade i händerna och ansiktet. Det sitter i huvudet! Sista skriket förbi Stadshuset och runt Vasaparken. Jag spurtade sista kilometern med oanade krafter kvar i benen. Jag är ostoppbar! In på Stockholms stadion och 400 meter löparbana inför hejande läktare. Ett enorm lyckligt rus genom hela kroppen. En medalj om halsen. Lyckligt vinglande på ben som nästan vek sig.

Det var en fantastisk upplevelse. Jag är stolt över att jag vågade och att jag kom i mål. Men också lite besviken. Kanske är det inte tillåtet att säga så, men det är så jag känner. Jag är besviken för att jag inte är så tupp-stolt som jag föreställt mig att jag skulle vara. ”Det omöjliga” gick nämligen lite för lätt. Det omöjliga ska inte gå att genomföra bara sådär, på en höft. Då är det inte omöjligt.

Med det här sätter också fingret på varför jag springer. Löpning är ett fantastiskt sätt att lära känna sig själv. Från gårdagen tar jag med mig härliga minnen av folkfesten och den mentala kampen som bar mig i mål. Men också lärdomen om att det omöjliga kanske inte är så omöjligt om man väl vågar försöka.

För mig handlar löpning aldrig bara om sträckan, passet eller loppet. Löpning är en metafor för livet.
I framtiden kommer jag vara mer försiktig med ordet ”omöjligt”.

Jag har mjölksyra. Det bränner och sticker i mina ben. Och i höften. Och i ländryggen som jag försöker vrida ett kvarts varv. Mina handflator pressas samman som om de drabbats av grav separationsångest och höger armbåge trycker mot utsidan av vänster knä. Aaaaaaaaj. Mjölksyran gör varje sekund till en evighet. Vad håller jag på med egentligen?

Ha tålamod med din kropp, säger instruktören med honungslen röst.

Och plötsligt känns det lättare. Mjölksyran är kvar men jag slappnar av. Andas lättare. Som om orden gick rakt in i min kropp. Ja, just det. Tanken spelar roll.

Ibland verkar det som att universum har en plan. Planeterna lajnar upp och pekar ut vägen med en fet neonskylt. Hitåt. På sistone har folk omkring mig har börjat prata om yoga. Jag ramlar över artiklar om yogans hälsoeffekter och nya bekantskaper visar sig vara yogis på halvtid. När jag spontankollar på SVT Flow handlar programmet om… yoga. Bestämda, blinkande bokstäver. Hitåt.

Jag tar fem andetag till. Långsamma yogaandetag som låter som ett mellanting mellan en snarkning och en svallvåg. Jag är nybörjare men så mycket har jag fattat: Det hänger på snarket.

För det har effekt. Utan tvekan. Det är i de utdragna andetagen jag hittar kraften att stå ut med mjölksyran. Kraften att fokusera mina tankar. Tre, två, ett. Vi lättar upp och kliver bak i hunden. Kroppen drar en förnöjd suck när mjölksyran försvinner.

Att träna har lärt mig mycket om min kropp. Jag vet hur jag hittar trycket i jympahoppen. Ytterlägena i flexträningen. Jag vet hur kroppen reagerar på enveten långdistanslöpning och ihopklappningshårda spinningintervaller. Jag lär ut korrekta benböj och armhävningar utan fusk. Men inte i någon träningsform hittar jag in till mitt center. Till mitt innersta. Det gör jag här. I en halvt nedsläckt yogasal, bland människor i misstänkt pyamaslika träningskläder.

Vi ställer oss i halvbrygga. Med smalbenen och händerna i mattan lyfter vi bålen mot taket. Huvudet hänger bakåt, bröstet öppnas och halsen blottas. Var försiktig här, säger honungsrösten. Här, på framsidan, sitter alla din känslor. De kan överrumpla dig. Kanske kommer du känna glädje. Kanske sorg. Men oavsett, låt det bara komma.

Yoga är spirituellt på ett sätt jag inte alls är van vid. Jag skrattar lite inombords när jag tänker på min vanliga, knävinkelsfokuserade träning. Det här är sjukt flummigt i jämförelse. Men jag gillar det. Dessutom: Tankarna går ut i kroppen – och blir teknik.

Vi avslutar passet med fem minuters vila. Jag ligger inbäddad i moln.
Tacka din kropp. Tacka din själ. Tacka ditt hjärta, säger honungen. Och jag tänker att bland all träning som jag ägnar mig åt är yogan kanske den saknade pusselbiten. Namaste.

De senaste dagarna har det cirkulerat en länk på Facebook. Den heter ”Vem av dina vänner du borde ta ett allvarligt snack med”. När du klickar på länken visas vilka av dina facebookvänner som gillat den officiella gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – ja tack!”.

”Sveigedemokraterna i riksdagen – ja tack!” har i skrivandets stund 75 295 gilla-markeringar. Det skaver i mig att så många stöder ett främlingsfientligt parti helt öppet. Inte minst eftersom många antagligen stödjer SD utan att visa det offentligt, vilket gör dessa 75 000 till en bråkdel av de som tycker SD är ett hyvens parti. Men nästan lika mycket skaver det när jag ser kommentarerna under länken som ”avslöjar” SD-sympatisörerna.

Jag går in och tittar bland de tusentals delningar som gjorts av den här länken. Folk reagerar förvånansvärt lika. De som inte hade några vänner som gillar SD är lättade. De som hade SD-vänner är förfärade. Många skriver att de nu tagit bort dessa personer som facebookvänner. ”Rensat!” ”Delete”. ”Tagit bort dem nu”. ”So long smygrassar!”

Och visst, även jag drog en liten lättnadens suck när ingen av mina facebookvänner sa tummen upp till Sverigedemokraterna. Samtidigt reagerar jag över att nästan ingen verkar göra som det står på länken: Tar ett snack med SD-vännerna. Ringer och säger: Hej, ska vi ta en kaffe å snacka lite? Istället klipper man bekantskapen utan ett ord.

För två år sedan snackade jag politik med en kompis. Jag minns det så väl. Vi pratade om att SD satt i riksdagen nu. Hur skevt det var att de fick hela 5,7 procent i valet. Då, i april 2012, hade de tappat till 4,7 procent.
– Men de kommer växa, sa min vän. Snart kommer SD ha 8-10 procent.
Och jag minns att jag skrattade. För det lät HELT absurt i mina öron. Skulle tio procent av Sveriges röstande befolkning lägga sin röst på SD?! Det är ju som att rösta på… Hitler, minus mustaschen och den arga armen. (Nazzeserna!)

I söndags publicerade SIFO sin väljarbarometer för april 2014. Sverigedemokraterna fick 8,3 procent av rösterna. Och skrattet fastnar i halsen.

Nu måste vi orka. Orka ifrågasätta och lyssna på argumenten. Vi måste fråga varför de väljer att stödja SD. Fråga om de verkligen tror att Sveriges integrationsproblem beror på att olika kulturer ”förgiftar varandra” – eller om problemet kanske i själva verket ligger i att kompetens och bra input från andra kulturer inte värderas och tas till vara på ett bra sätt. Fråga exakt var gränsen mellan ”svenskt” och ”utländskt” går. Om ingen tar diskussionen kommer SD-arna bli ännu fler.

Hanna Hellqvist skrev nyligen en tänkvärd krönika om hur viktigt det är att vi inte bara interagera med våra närmaste vänner. För vi alla trivs ju bäst med de som tycker att vi har rätt. Med de som bekräftar oss eftersom de delar vår politiska uppfattning, våra värderingar, vår klass och bakgrund.

En vän till mig kallade det för ”stuprörssamhället” – samhället där vi bara umgås och delar idéer med våra närmaste och aldrig med de från andra samhällsgrupper. Jag blir livrädd när jag tänker på det. För jag tror att det ger skeva idéer och ideologier den bästa av grogrunder. Om vettigaste idéerna ska vinna mark (och de skevaste ska tappa anhängare) måste alla idéer både få ifrågasättas och försvaras. Och det kräver att vi pratar med dem som tycker annorlunda.

Så är man nu någon som vurmar för åsiktsfrihet och alla människors lika värde – borde man inte då betänka att det även gäller de 8,3 procent som röstar på SD? Även om man ogillar deras åsikter. För det handlar inte alls om att hålla med. Precis som Hanna skriver handlar det om att våga ta diskussionen. Att orka ta den. Att lyssna på deras argument och berätta varför du inte håller med. Stuprörssamhället må vara varmt och mysigt, men det är också en väg som leder käpprätt åt helvete.

Jag kan inte sluta läsa. Fast jobblunchen borde vara slut nu. Maten är uppäten och kaffet urdrucket. Men jag kan inte sluta läsa.

Jag är fångad av en polarexpedition. Eller nej. Jag är fångad av Bea Uusma. Av hennes glöd. Den slog mig redan när jag hörde henne i Värvet*. Hennes energi sprutade in i min hjärna genom hörlurarna. Snabbt, smattrande prat, drivet av känslan av att det inte finns tillräckligt med tid att säga allt som vill bli sagt, eller att hinna med allt som finns att uppleva. Redan då var det svårt att inte dras med. Nu är det omöjligt.

Jag följer tre svenska äventyrare i slutet av 1800-talet. De ska som första expedition passera nordpolen. Trots år av förberedelser lämnar de fastlandet i en vätgasballong som läcker som ett såll och vars styranordning förloras direkt vid avfärd. Istället för att nödlanda väljer de att fortsätta. Efter knappt tre dygn flyger inte ballongen längre och de tre herrarna befinner sig mitt på den drivande packisen – i ett vitt, disigt landskap där det aldrig blir mörkt och aldrig ljust. De har uppslagsverk, sidenscarfs och champagne i packningen. Det iskalla fukten äter sig in. Efter två veckors konstant vandring, med slädar som väger 200 kilo styck, upptäcker de att de befinner sig längre ifrån fastland än när de började gå. Isen de går på driver i motsatt riktning.

Jag läser, fryser och fascineras. Det är en hårfin gräns mellan högmod och hjältemod. Mellan att vara banbrytande och fullständig idiot. Andréexpeditionen kan förvisso tyckas passera gränsen till idioti med god marginal. Men det är ju lätt att säga 115 år senare, uppkrupen i en varm soffhörna, med facit i hand.

Alla expeditioner på den tiden, även de som lyckades och vars äventyrare blev hyllade och historiska, var väl egentligen fruktansvärt riskfyllda? Och på ett sätt idiotiska. Min trygghetsnarkomaniska ådra vurmar speciellt för detta tankesätt.

En annan del av mig beundrar äventyrarnas eld och övertygelse. De styrdes av upptäckarlust och inte av rädsla. Och kanske var Andréexpeditionens idé att korsa nordpolen inte idiotisk. Kanske hade det kunnat gå att genomföra om de hade haft mer is i magen? Som Uusma berättar historien verkar den egentliga idiotin ligga i att de, i sin stora iver att äntligen komma iväg, började ignorera alla faktorer som talade emot dem. Den läckande ballongen. Tätningen som inte räckte. Att ballongen tappade hela styranordningen – vilket knappt nämns i loggböckerna. Jag tror inte att äventyrarna själva märktre när deras starka övertygelse började jobba emot dem istället för med dem.

Jag tänker att världen ändå borde vara vara tacksam över den lilla del av befolkningen som  balanserar på gränsen mellan hjältemod och idioti. Många gånger är det nog dem som har drivit utvecklingen framåt.

Och jag önskar att skolans historialektioner hade kantats av en bråkdel av Uusmas glöd. Ingen är mer kraftfullt i en berättelse. Bea Uusmas uppriktiga fascination smittar av sig, och hennes personliga engagemang i äventyrarnas livsöden känns ända in i hjärtat.

Ps. Boken är såklart Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria

*Värvetintervjun gjorde så stort intryck på mig att jag skapade mitt nyårslöfte för 2014 utifrån en tanke som Bea pratar om i podden.

Nina Åkestam skriver om hälsohets och gymträning i sin senaste Metrokrönika. Jag var tvungen att skriva ett svar.

Hej Nina! Jag läste att du har sagt upp din PT. Han som skruvade på sig när du berättade att du tränar för att bli snygg och smal. Bra att du väljer bort saker som du mår dåligt av, tänker jag.  Samtidigt blir jag provocerad när du drar likhetstecken mellan gymträning och hälsotvång. Det är väl inte PTns fel att du inte mår bra på gymmet? Din hälsoångest kommer väl i grund och botten varken från vikterna eller själva träningsanläggningen?

Simone de Beauvoir skrev:
”En god måltid förstör figuren, vin skadar din hy, att le för mycket ger rynkor, solen ödelägger huden, sömn gör dig slö, arbete utmattar dig, kärlek ger dig svarta ringar under ögonen, kyssar ger röda kinder, moderskapet ödelägger ansikte och kropp.”

Och du skriver det själv. Att vårt egentliga problem är vår osunt kropps- och hälsofixerade kultur, där oproportionerligt stor vikt läggs vid vårt utseende. Vi blir bedömda och värderade efter vårt utseende i de flesta sammanhang, inte bara på gymmet. Och det gör att våra prioriteringar lätt blir skeva.

Däremot tror jag inte en sekund på att landets träningslokaler skulle gapa tomma om man kunde leva på lösgodis och ändå se ut som Beyonce, som du skriver. Trängseln skulle bli mindre, visst. Många tränar tveklöst för att blir snyggare, smalare, muskligare eller vad som nu får ens båt att flyta. Men att det skulle vara det enda som driver folk till att träna på gym är inte sant. Många hittar samma lustkänsla på gymmet som du upplever i din blixtsnabba skidspår.

På din blogg beskriver du ofta på ett himla vettigt sätt hur sociala strukturer upprätthåller könsroller och könsmaktsordningen. Du brukar ofta poängtera att man inte ska hänga ut eller döma enskilda personers handlingar (till exempel gubbar som väljer in andra gubbar i styrelser istället för likvärdigt kompetenta kvinnor), utan istället se till de övergripande strukturerna som gör att vi tenderar att tänka på ett visst sätt (som att män passar bättre i styrelser än kvinnor).

Jag tänker att ett liknande tankesätt kan tillämpas kring personliga tränare och träningsanläggningar. De finns för att hjälpa folk som vill ha inspiration till sin träning. Det gör att de kan bli en kugge i en ohälsosamt hälsofixerad livsstil, i de fall motionärerna drivs av sådana mål. Men det är inte gymmen som fått människor att önska sig en perfekt kropp (även om det så klart kan finnas enskilda aktörer som spelar på de strängarna). Källan till kroppsfixeringen ligger på ett mycket mer övergripande plan.

Jag har, precis som du, brottats med en osund relation till mat och till min kropp genom åren. En av de saker som hjälpt mig åt rätt håll har tveklöst varit träningen. På en träningsanläggning, hör och häpna. Där upplevde jag min kropp som en källa till lust och glädje istället för ångest. På gruppträningsklasserna fick min kropp vara ett subjekt. Jag fick känna mig stark, snabb, rörlig, studsig, kapabel. Min kropp blev ett kraftfullt redskap och inte ett passivt objekt, granskat med självkritikens förödande blick.

Jag tänker att träningskulturen idag är antingen eller. Marathonsatsning eller ingenting alls. Kanske är det där upplevelsen av tvång kan börja växa? Jag vill inte se något motsatsförhållande mellan att träna på gym och att äta pasta och dricka rödvin med vännerna. För mig är hälsa att kunna välja både och. Lycklig svett och rödvin.

Om du upplever tvång och hälsohets på gymmet gör du givetvis förbannat rätt i att hålla dig därifrån. Njut av dina snabba skidspår och skit i vikterna. Men häng inte PTn för det.

Tunnelgatans trappor upp mot Malmskillnadsgatan badade i grått morgonljus. Det kändes ovant att fiska upp nyckelknippan ur fickan. Men mina tre splitternya nycklar passar just här. Till en gallergrind in mot en gömd innergård. En till grind att larma av med noggranna knapptryck. Sen ett varv med den tredje nyckeln. Så öppnade jag dörren till en ny tillvaro.

Kontoret vilade i morgontystnad. Välkommen! hälsade de färgglada vimplarna över trappan ner till lokalen. Och på samma sätt som när jag i sjuårsåldern fick mitt första egna rum, gick jag försiktigt runt i lokalen. För att bara känna in rummet. Några minuter senare ramlade Fredrik in. En av mina tio nya kontorsvänner. Han släpade på sin stora datorskärm och var på uppenbart gott humör. Den bra vibben ligger i luften nu.

Igår hade vi uppstartsmöte för kontorskollektivet. Och nu kör vi. Ett spretigt gäng frilansare i en kontorslokal fylld med naturfotografier och en uppstoppad kudu med fez (varför inte?). Vi är app-makare, fotografer, entreprenörer, en violinist, en skribent och en fiskeguide (just han utan särskilt mycket yrkesmässig konkurrens här runt Hötorget.).

Inom idrottspsykologin säger man att varje förändring i den yttre miljön också förändrar den inre miljön. Just idag känns det extra tydligt. Känslan av att det ligger överraskningar just runt hörnet lyfter mig. Jag ska investera den här vibben i alla spännande uppdrag som väntar i vår.

Jag har länge tänkt att jag borde gå på mer yoga. Att detta skulle inträffa en fredagnatt på Kägelbanan var mer otippat.

Förra helgen var det konstens födelsedag. Jag hade ingen aning om att konsten hade en födelsedag, men turligt finns Sveriges Radio för att fylla i sådana fadäsiska kunskapsluckor. På sin hemsida skriver de att det var den 17 januari 1963 som den franska konstnären Robert Fillou deklarerade att konsten föddes en miljon år tidigare, i samma stund som någon tappade en svamp i en hink med vatten (den icke-befintliga logiken i detta får mig att misstänka att Robban Fillou hade ätit lite av svampen innan den tappades). Hur som helst blev 17 januari konstens födelsedag och detta firade Sveriges Radio med att ordna föredömligt electromusikkalas på Södra Teatern och Kägelbanan.

Jag och mina vänner kom dit utan särskilt bra koll på vilka som skulle spela, men vi tänkte att ett kalas nog innebär bra fredagsfeeling. Därför var det en smärre chock att trilla rakt in TM404s dystopiska rymdmusik, i en nedsläckt konsertlokal fylld med tillsynes förstelnade människor. Lite återhämtande barhäng fixade dock humöret och den tyska DJn Helena Hauffs pulserande electrobeats avslutade kvällen på lysande sätt.

Efter midnatt försvann vi i de subtilt varierade rytmerna. Jag konstaterade efter ett tag att det var en närmast yogisk upplevelse (men till några hack coolare musik än valsång). Samma känsla av att bli ett med kropp och tanke.  Electrosoundet uppmuntrar, tillskillnad från hitmusik eller schlager, inte till särskilt extroverta moves, utan snarare till att gå in i sig själv. Efter ett tag gick fötterna och höfterna av sig själv och jag svävade över dansgolvet.

Vid tresnåret vandrade gatorna ner från Mosebacke, med trötta ben och gott mod. Min kompis pratade glatt om kommande konserter och jag kände mest för att svara med ett förnöjt: Aaaaooooommm.