Maja Sönnerbo

Om du måste välja en karaktär ur Kalle Anka på julafton – vem är du?
Min dejt tittade uppfodrande på mig över cafébordet och jag försökte febrilt minnas alla karaktärer. Var jag Kalle Anka? Nej. Långben? Nej. Askungen? Nej, nej. Till slut valde jag Musse Pigg. Han som säger ”Alright! Let’s go, Pluto!”, hugger en egen gran och pyntar den medan han visslar förnöjt. Det kändes som ganska mycket jag. Men det var bara halva sanningen.

Några veckor senare blev det julafton och min familj bänkade sig framför tvn klockan tre. Ingen i familjen är speciellt intresserad av disneyfilm eftersom alla är vuxna nu – men tradition är tradition. För att spexa upp tv-tillställningen involverade jag istället familjen i projektet ”hitta din karaktär”. Vi scannade djungeln och campingsemestern och tomteverkstan. Och så visade Askungen upp sin balklänning.
”Den är väl ljuvlig? Den var min mammas.” säger hon, varpå en liten mus stiger fram och säger ”Visst är den söt, men inte ny!”
Ha! Där var jag!
– Jag känner mig nog också ganska träffad, sa mamma bredvid mig i soffan.
Så tog vi en glöggskål, en kritisk mor och hennes kritiska dotter.

Jag har alltid varit fascinerad av personlighetsdrag. Hur människor, redan från födseln, kan vara så olika till sättet. Dessutom är personligheten av avgörande betydelse för vår hälsa.

I Henrik Ennanders bok ”Åldrandets gåta” läser jag om hur forskare på 1910-talet kartlade 1528 skolbarn in i minsta detalj, i allt från vanor, karaktärer och livsstil. 80 år senare letade de upp alla personerna för att ta reda på hur deras liv hade utvecklat sig. Det visade sig att kost- och motionsvanor spelade viss roll för hälsan. Men det var inte tillnärmelsevis lika viktigt som personligheten. I synnerhet fanns det en personlighetstyp som levde signifikant längre och var signifikant friskare än de andra.

Den som levde längst var Kloker – den förståndiga och eftertänksamme. Till samma personlighet räknade forskarna egenskaper som plikttrogenhet, ansvarstagande och noggrannhet. Att ha en hederlig karaktär var mycket viktigare för hälsan än att äta vitaminpiller.

Förvånande nog visade det sig att Glader och Toker inte fick några anmärkningsvärda fördelar när det kom till hälsan. Varken humor eller positivt tänkande inverkade på livslängden, enligt forskarnas resultat. (Däremot hade de säkert roligare medan de levde, tänker jag utan att ha forskat i ämnet.)

När jag funderar på detta blir jag glad. För jag inser att min pappa kommer leva i minst 200 år. Han är nämligen världens mest eftertänksamma människa. Innan han säger något har han en sekunds extra betänketid. Och ska han köpa en ny fåtölj kan det ta år innan han sett över alternativen ordentligt. Men så blir han nöjd också.

Jag tänker att jag troligen kommer kolavippa innan min pappa. Det känns fantastiskt! Min inneboende, mussepiggska optimism gör nämligen att jag gärna inbillar mig att människor som står mig nära kommer att leva för alltid. Och i detta fall hjälper det inte att den lilla kritiker-musen i mig säger ”Visst vore det kul, men det är inte sant!”.

Så mot denna solida, vetenskapliga faktabakgrund tror jag att det blir så här: Jag kommer trilla av pinn den dagen då jag, glatt visslande, överskattar min förmåga att hugga min egen gran. Samtidigt kommer min kära far sitta kärnfrisk hemma framför kaminen och fundera på om det kanske är dags att köpa en rullator – eller om det fortfarande finns alternativ som han ännu inte hunnit överväga.