Maja Sönnerbo

Nina Åkestam skriver om hälsohets och gymträning i sin senaste Metrokrönika. Jag var tvungen att skriva ett svar.

Hej Nina! Jag läste att du har sagt upp din PT. Han som skruvade på sig när du berättade att du tränar för att bli snygg och smal. Bra att du väljer bort saker som du mår dåligt av, tänker jag.  Samtidigt blir jag provocerad när du drar likhetstecken mellan gymträning och hälsotvång. Det är väl inte PTns fel att du inte mår bra på gymmet? Din hälsoångest kommer väl i grund och botten varken från vikterna eller själva träningsanläggningen?

Simone de Beauvoir skrev:
”En god måltid förstör figuren, vin skadar din hy, att le för mycket ger rynkor, solen ödelägger huden, sömn gör dig slö, arbete utmattar dig, kärlek ger dig svarta ringar under ögonen, kyssar ger röda kinder, moderskapet ödelägger ansikte och kropp.”

Och du skriver det själv. Att vårt egentliga problem är vår osunt kropps- och hälsofixerade kultur, där oproportionerligt stor vikt läggs vid vårt utseende. Vi blir bedömda och värderade efter vårt utseende i de flesta sammanhang, inte bara på gymmet. Och det gör att våra prioriteringar lätt blir skeva.

Däremot tror jag inte en sekund på att landets träningslokaler skulle gapa tomma om man kunde leva på lösgodis och ändå se ut som Beyonce, som du skriver. Trängseln skulle bli mindre, visst. Många tränar tveklöst för att blir snyggare, smalare, muskligare eller vad som nu får ens båt att flyta. Men att det skulle vara det enda som driver folk till att träna på gym är inte sant. Många hittar samma lustkänsla på gymmet som du upplever i din blixtsnabba skidspår.

På din blogg beskriver du ofta på ett himla vettigt sätt hur sociala strukturer upprätthåller könsroller och könsmaktsordningen. Du brukar ofta poängtera att man inte ska hänga ut eller döma enskilda personers handlingar (till exempel gubbar som väljer in andra gubbar i styrelser istället för likvärdigt kompetenta kvinnor), utan istället se till de övergripande strukturerna som gör att vi tenderar att tänka på ett visst sätt (som att män passar bättre i styrelser än kvinnor).

Jag tänker att ett liknande tankesätt kan tillämpas kring personliga tränare och träningsanläggningar. De finns för att hjälpa folk som vill ha inspiration till sin träning. Det gör att de kan bli en kugge i en ohälsosamt hälsofixerad livsstil, i de fall motionärerna drivs av sådana mål. Men det är inte gymmen som fått människor att önska sig en perfekt kropp (även om det så klart kan finnas enskilda aktörer som spelar på de strängarna). Källan till kroppsfixeringen ligger på ett mycket mer övergripande plan.

Jag har, precis som du, brottats med en osund relation till mat och till min kropp genom åren. En av de saker som hjälpt mig åt rätt håll har tveklöst varit träningen. På en träningsanläggning, hör och häpna. Där upplevde jag min kropp som en källa till lust och glädje istället för ångest. På gruppträningsklasserna fick min kropp vara ett subjekt. Jag fick känna mig stark, snabb, rörlig, studsig, kapabel. Min kropp blev ett kraftfullt redskap och inte ett passivt objekt, granskat med självkritikens förödande blick.

Jag tänker att träningskulturen idag är antingen eller. Marathonsatsning eller ingenting alls. Kanske är det där upplevelsen av tvång kan börja växa? Jag vill inte se något motsatsförhållande mellan att träna på gym och att äta pasta och dricka rödvin med vännerna. För mig är hälsa att kunna välja både och. Lycklig svett och rödvin.

Om du upplever tvång och hälsohets på gymmet gör du givetvis förbannat rätt i att hålla dig därifrån. Njut av dina snabba skidspår och skit i vikterna. Men häng inte PTn för det.