Därför spontansprang jag Stockholm Marathon

stockholm marathon 2014

Ibland frågar man sig varför man håller på. Halvvägs genom Stockholm marathon med kramp i ena skuldran och båda låren förlamade av mjölksyra skulle kunna vara ett sånt tillfälle. Men i går var syftet solklart.

Jag har alltid velat springa ett marathon. Varje år har jag sett ormen av färgglada löpare ringla genom Stockholm och känt mig avundsjuk. Jag ville också. Inte för att jag trodde att det skulle vara särskilt njutbart. Tvärt om. Jag vill springa för att 42,195 kilometer är så fruktansvärt långt att jag inte var säker på om jag skulle fixa det. Jag ville spränga gränserna.

Att mitt livs första marathon skulle bli i år var däremot inte alls planerat. Det var resultatet av en släng hybris som infann sig för tre veckor sedan. I ett rus av beslutsamhet och känslan av oövervinnerlighet spontanköpte jag en startplats av en okänd göteborgare. Sen ringde jag min kompis Tony; expert på ämnet för min spontana idioti.

– Hej Tony, jag tänkte springa marathon. Vad ska jag tänka på?
– Eh, men det är ju om tre veckor… Har du tränat inför det?
– Nej…
– Okej. Du hinner ett långpass, sa Tony. Sen får du vila dig i form.

Då hade jag sprungit 27 kilometer som längst. Mitt enda långpass innan maran ville jag därför testa att springa i upp emot fyra timmar. Så jag köpte ett par löparskor (eftersom jag inte ägde några) och sprang 39 km. I nya skor. Utan vätska eller energi med mig. Det hördes genom telefonen hur Tony skakade på huvudet när jag berättade.

Igår stod jag kolhydratsladdad på startlinjen bland 22 000 peppade löpare. Färgglada kompressionstajts så långt ögat nådde. Pang! Starten gick. Hetsiga löpare som trängdes och farthållare med tidsballonger stressade mig de första kilometrarna. ”Jag kanske kan hänga på 04:00 ändå”, tänkte jag men var snart jämsides med 04:30. Sen insåg jag att det enda sättet att ta sig igenom ett marathon är att hitta sin egen rytm. Det går inte att springa fyra timmar i någon annans takt.

Det allra tuffaste var svängen ut på Djurgården. Efter 21-kilometers-porten kom den fruktansvärda lårsmärtan. Jag visste att den skulle infinna sig, men jag hade förväntat mig att den skulle komma en timme senare. Nu hade jag mer än två timmars löpning kvar och benen bar mig knappt. Hur skulle jag orka? Det var då mina mantran växte fram.

”Jag är ostoppbar” började loopa om och om igen i huvudet. Jag satte benen på autopilot och kopplade bort smärtan så mycket det gick. ”Det sitter i huvudet” blev mitt andra mantra. Det sitter i huvudet. Över Djurgården och längs Strandvägen. Jag är ostoppbar. Genom Gamla stan, längs Södermälarstrand och upp på Västerbron för andra gången. Sportdryck, banan och coca-cola klibbade i händerna och ansiktet. Det sitter i huvudet! Sista skriket förbi Stadshuset och runt Vasaparken. Jag spurtade sista kilometern med oanade krafter kvar i benen. Jag är ostoppbar! In på Stockholms stadion och 400 meter löparbana inför hejande läktare. Ett enorm lyckligt rus genom hela kroppen. En medalj om halsen. Lyckligt vinglande på ben som nästan vek sig.

Det var en fantastisk upplevelse. Jag är stolt över att jag vågade och att jag kom i mål. Men också lite besviken. Kanske är det inte tillåtet att säga så, men det är så jag känner. Jag är besviken för att jag inte är så tupp-stolt som jag föreställt mig att jag skulle vara. ”Det omöjliga” gick nämligen lite för lätt. Det omöjliga ska inte gå att genomföra bara sådär, på en höft. Då är det inte omöjligt.

Med det här sätter också fingret på varför jag springer. Löpning är ett fantastiskt sätt att lära känna sig själv. Från gårdagen tar jag med mig härliga minnen av folkfesten och den mentala kampen som bar mig i mål. Men också lärdomen om att det omöjliga kanske inte är så omöjligt om man väl vågar försöka.

För mig handlar löpning aldrig bara om sträckan, passet eller loppet. Löpning är en metafor för livet.
I framtiden kommer jag vara mer försiktig med ordet ”omöjligt”.

Annonser

2 tankar om “Därför spontansprang jag Stockholm Marathon

  1. Hanna Bata skriver:

    Så otroligt coolt gjort, är så impad. (Inte minst eftersom jag inte alls gillar att springa långt själv). Men tänk att kroppen upplever ”omöjligt” som så mkt ”lättare” än hjärnan. Tänk om hjärnan var på samma våglängd som kroppen – då skulle du kunna uppnå det verkligt omöjliga. Vad skulle det vara?

    • Maja skriver:

      Tack Hanna!
      Jag vet inte riktigt vad mina yttersta mål är ännu. Men de handlar nog inte om löpning över huvud taget. Löpningen är mest ett redskap för att ta reda på hur saker och ting ligger till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: