Om idiotträning och den långa vägen tillbaka

Fan, vad bra du är! Jag är SÅ imponerad. Grymt jobbat!
Aldrig i mitt liv har fått så mycket pepp och uppmuntrande tillrop som den där veckan. Familj, vänner, bekanta och till och med okända människor kom och gav mig en klapp på axeln och sa att jag var ”Så stark!”. Det var fantastiskt. Jag hade aldrig förväntat mig att ett marathon skulle generera en veckolång våg av high fives.

Men det var något som skavde. Jag visste exakt vad det var. Det var den där detaljen att jag spontansprang. Det är inget som ska high fivas. Att springa ett marathon utan att ha tränat inför det hör nämligen solklart till avdelningen idiotträning. Och idiotträning slutade jag med för länge sedan. Det är nämligen just idiotiskt.

Vissa saker i livet lär man sig inte genom att någon upplyser en om läget. Man måste testa och trilla dit på egen hand. Man måste slicka på den där lyktstolpen innan man har vett att låta bli. Man måste, fast man vet bättre, dricka så att man hänger över en toalett mitt i natten och sen aldrig mer i sitt liv vill dricka Aperol.

Samma procedur har jag gått igenom med min träning. Fast där räckte det inte med ett litet slick på den där lyktstolpen. Jag idiottränade i många år. Skadade mig gång på gång. Fick kronisk benhinneinflammation, men körde på ändå.

Fortsatte överdosera koordinerade pass med vrid, hopp och sidledssteg. Ingen styrketräning eller rörlighetsträning och för lite bålträning. Jag betalade med återkommande skadeproblem: Fötter som aldrig ville vara hela och mystiskt ont i ena höften som kom och gick.

Jag slutade inte förrän jag på ett pass skadade foten så illa att jag kördes med taxi till akuten. Inte för att jag då på nåt sätt blev smart och kom till insikt, nej nej. Jag slutade av den enda anledningen att det helt enkelt fysiskt omöjligt att ”köra på ändå”.

Efter en månad slapp jag kryckorna. Men under ett helt år hade jag så ont att jag till och med hade svårt att simma. Vattenmotståndet var för belastande för fotleden. Jag fick ont av att cykla och kunde definitivt inte jympa, springa eller träna styrka som krävde någon form av rörlighet i fotleden (eftersom den uppförde sig mer eller mindre stelopererat). Det tog två år innan foten var helt återställd. Det, kan jag tala om, är LÅNG TID för en omåttlig träningsfantast som gillar att ”köra på ändå”.

Men under de åren insåg jag fakta; att jag bara har en kropp. Att om jag vill kunna bli den där superstarka stålmormor jag ser framför mig att jag är som 80-åring, så måste jag lyssna på kroppen. Jobba med den i stället för mot den. Bygga upp den. Ge den tid att återhämta sig när den behöver. Variera träningen så att hela, och inte bara delar av kroppen blir stark och funktionell.

Min egentliga prestation var alltså inte att springa Stockholm marathon. Min stora seger var att jag under tre års tid lyckats hålla mig i skinnet och inte idiotträna. Jag har lyckats bygga upp min kropp så pass bra att jag till och med fixar att spontanspringa ett marathon – utan att skada mig eller få ont (bortsett från den obligatoriska, invalidiserande mördarträningsvärken).

Men jag vill ändå poäntera: Do not try spontanmarathon at home. Du har bara en kropp. Bygg den långsamt. Älska den fullt ut.

schlagerjympa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: